Stark kulturminister måste våga ta debatten

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att vara tyst är att inte ta ställning i viktiga principfrågor

Kulturminister Alice Bah Kuhnke.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke.

Alice Bah Kuhnke hamnar på femte plats bland de mest omskrivna ministrarna. Man kan tolka det som att hon är utsatt för ett drev. Man kan också se det som ett uttryck för kulturjournalistikens starka ställning i Sverige.

En beståndsdel i ett drev är att den drabbade inte får möjlighet att ge sin syn på ­saken, men i fallet med den nya kultur­ministern har problemet varit det mots­atta: hon har gjort så få uttalanden som möjligt.

I lördags (15 nov) hade dock Aftonbladet en stor intervju signerad Mattias Sandberg. Den visar hur snabbt det gick för ­Alice Bah Kuhnke att förvandla sitt management­talk till politikerprosa: hon ­säger i stort sett ­ingenting men verkar ­ändå svara på ­frågorna. ­Efterhandskonstruktioner förkläs till ­viktiga principer. Ett exempel är den känsliga frågan om att ­retuschera i döda författares konstverk, med Pippi Långstrump som aktuellt ­exempel. I radiointervjun (24 okt) ville ­Alice Bah Kuhnke inte svara, ­eftersom ­frågan var ”smålöjligt hypotetisk”. Nu ­säger hon med ­självklar stämma, att hon ”som ­minister inte ska lägga mig i enskilda ­publicistiska beslut”. Det låter kanske klokt, rent av reglerat i nån förordning, men är inget­dera.

En minister ska aldrig uttala sig om ­myndighetsbeslut, eftersom det skulle ­hota deras självständighet. Vad ­Alice Bah ­Kuhnke nu gör, är att vidga de förvaltningsreglerna att ­också omfatta medie­området.

Det klart att vi journalister och publicister inte vill ha ­ministrar som lägger sig i vår verksamhet, men nog kan vi ha ministrar som kommenterar det vi gör.

Men vi är inga myndigheter - inte ens public ­service är det - och skulle aldrig ­låta oss styras.

Att som Alice Bah Kuhnke ­lägga mun­kavle på sig själv, är att ­avstå eller kanske till och med smita från att ta ­ställning i viktiga­ principfrågor. Pippi Långstrump kan tyckas ­enkel, men ­frågan är ju långt större än ­att handla om just den barnboks­figuren.

Lena Adelsohn Liljeroth fick kritik för att hon reagerade häftigt på vissa konstverk, såsom NUG:s tunnelbanevideo.

Jag var en av dem som tyckte att hennes agerande ­hotade den fria konsten. Det är en hållning som det finns anledning att fundera över. Jag tror hellre jag vill ha en kulturminister som med liv och lust ­deltar i kultur­debatten. Som har en åsikt om den nya ­litteraturen, filmen, konsten, teatern - och ­journalistiken. Som värderar, kommenterar och problematiserar just enskilda verk. Sverige är trots allt en demokrati. Just därför borde vi kunna tillåta oss att ha en kulturminister som inte känner sig tvingad att säga att allt hen hört, sett och läst är ­jättebra.

Eller jätteviktigt, eftersom vi har yttrande­frihet.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.