Mejla

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Män har makten att vara tråkiga

De tvekar inte inför att skriva om sina barn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Expressens Jens Liljestrand och DN:s Andrev Walden skriver ofta om sina barn, menar Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Jag har ju sett andra journalister göra det på kultursidan. Bara män, aldrig kvinnor. Kvinnorna gör det i söndagsbilagan och i bloggar. Jens Liljestrand i Expressen och Andrev Walden i DN gör det nästan varje gång. Jag talar ­givetvis om företeelsen att skriva om att ha barn, på bästa plats i tidningen. Eller ännu mer hur det känns att vara förälder. Det är intressant, att killar vågar skriva så utan krav på moral. Inte nåt om ”och det tror jag är bra/fel för barnen”. Det de gör är att plocka upp subjektet. Säger: Jag ser. 

För ett tag sen blev det debatt om en fin text av Patrik Syk här på Aftonbladet om att bli utbränd av att vara pappa­ledig. Det fick han inte bli, sa pöbeln på sociala medier.

Såklart han får. Han får även skriva om det och gör det. Ta plats med sina känslor. Var det inte egentligen därför tjejerna blev arga? För det är orättvist. Existera utan tes, ärende eller pekpinne. Bara känna, tänka på bästa platsen i tidningen. Det är att annektera ett offentligt utrymme, vilket i sin tur är ett privilegium och att åtnjuta privilegium är en uppvisning av makt. ELLER HUR.

Walden flexar sitt känsloregister så till den milda grad att han skriver att han vill gå till ett inre rum och hänga sig när han hänger med sina barn. Det förutsätter att vi som läsare förstår att han är MER än de tankarna. Att han till och med kan vara en god pappa trots det, medan Liljestrand hämtar på dagis i recension efter recension. I måndags skrev han om att det är fint när någon föds. 

Jag sörjer den här typen av ojämlikhet. Ojämlikhet är illa fördelad makt, men svår att få fatt i. Så därför undrar jag: vad är makt? Det verkar vara rätten att vara tråkig till exempel. Men framför allt verkar det vara att få finnas och berätta om en verklighet utifrån sig själv.

Det går nästan att se ett diagram framför sig. Ju lägre ner på samhälltrappan, desto mindre vokal om sitt föräldraskap. Jag kan inte minnas en enda gång då en nyanländ varit ett tråkigt subjekt i medierna.

Jag kom att tänka på det här när jag skulle skriva min kolumn. Kan jag skriva om min verklighet, undrade jag. Nej fy fan vad b. Det vill ingen läsa. Så seglade Walden upp. Kanske är det min plikt att vara tråkig, jag som inte tror på förändring genom hashtags och emojis. Jag ska därför försöka tvinga er att läsa om nåt tråkigt som bygger mig som hel människa. Inte aktivist, objekt, kvinna eller ­offer. Bara vanligt subjekt.

Okej: Vad jobbigt det är att vara på semester med småbarn? Jag har svårt vara närvarande? Visualiserar vin för att orka? Vill bara surfa på mobilen? Det får mig att bli rädd för den yttre bilden av mig och mina barn? Mina barn är ju genier och jag är en otrolig mamma? Får det plats att säga och samtidigt ha kvar flyktkänslor? Man skulle haft nanny? Men det känns fett omoraliskt? 

avCaroline Ringskog Ferrada-Noli

ARTIKELN HANDLAR OM