Massprotester som fungerar

Studenter och arbetare som går samman kan knäcka de flesta regimer – till slut

avPetter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: AP
Demonstranter i Ecuadors huvudstad Quito protesterar mot president Morenos och hans regerings politik i oktober.

När gatorna i Libanon, Chile, Ecuador, Irak och Iran nu exploderat i massuppror har omvärldsanalytiker och utrikesreportrar lagt mycket krut på att reda ut vad demonstranterna vill och vilka orättvisor och problem som deras missnöje grundas i.

Det är ojämlikheten! Det är korruptionen! Det är fallande råvarupriser, minskad tillväxt och höjda levnadsomkostnader! Det är instabila, nya demokratier, där makten ofta vuxit ur gevärspipan och inte ur röstsedeln. Eller i fallet Iran: den benhårda religiösa diktaturen.

Sådana orsaksanalyser är såklart helt centrala för att förstå vad som sker. Ändå haltar de ofta, eftersom de för det mesta lyckas sämre med att förklara varför protesterna sker just här och just nu eller tar sig de uttryck de gör.

Som Kajsa Ekis Ekman träffande skriver: ”även om samtliga demonstranter klagar på korruption, så kan korruption allena aldrig vara en orsak till uppror. Då skulle hela världen göra revolution hela tiden”.

Detsamma gäller förstås även andra samhällsproblem, från bensinpriser och arbetslöshet till polisrepression, ojämlikhet och fattigdom: de finns överallt och hela tiden. Det finns alltid skäl att revoltera, men bara ibland blossar upproren upp, och ännu mer sällan blir de framgångsrika. Det finns med andra ord aldrig någon direkt linje mellan problem och revolt.

Man måste också prata om vilka möjligheter som finns att revoltera. Vilka maktresurser har demonstranterna? Vilka metoder kan fungera?

Det är ju inga dunungar som ställts mot kravallpolisen på Beiruts, Bagdads, Quitos, Santiagos och Teherans gator. Proteströrelserna har nära erfarenhet av liknande konfrontationer. Ursprungsbefolkningens organisation Conaie i Ecuador – den ledande kraften i dagens protester – har 30 års erfarenhet av återkommande massdemonstrationer, ockupationer och gatukonfrontationer. Studentrörelsen i Chile drabbade under åren 2011–2013 samman med polisen i våldsamma kravaller.

I Libanon skedde massmobiliseringarna 2015–2016 mot sopberg och brist på el och vatten. Iran skakades så sent som för två år sedan av en protestvåg som var den kraftigaste sedan den Gröna revolutionen 2010. Och Irak är Irak, ett land som mer eller mindre varit i krig sedan den amerikanska invasionen 2003.

Protester som domineras av den urbana medelklassen – framför allt studenter – har goda chanser att lyckas

Man får nog tänka sig att det givit rörelserna en kärntrupp av garvade aktivister, bidragit till deras organisationsförmåga och hjälpt dem utveckla strategier.

I Chile och Ecuador finns också allierade i form av oppositionella politiska partier som kan omsätta demonstranternas krav i partipolitik, medan detta är mer oklart i de andra länderna.

En annan viktig faktor är vilka grupper i samhället som deltar i protesterna. De norska samhällsforskarna Sirianne Dahlum, Carl Henrik Knutsen och Tore Wig har jämfört 200 protester från år 1900 och framåt, som dominerats av bönder, offentliganställda, militärer, etniska och religiösa grupper, den urbana medelklassen och industriarbetare.

Det man mätt är i vad mån olika grupper lyckats driva fram demokratiska reformer, men eftersom förklaringarna främst handlar om vilka maktresurser olika grupper besitter, kan man nog använda resultaten också för andra typer av protester.

Den generella bilden är tydlig: protester som domineras av den urbana medelklassen – framför allt studenter – har goda chanser att lyckas. Här finns ofta organiseringsförmåga, goda kontakter med omvärlden, finansiella resurser och ideologer med förmåga att rekrytera, framhåller forskarna.

Jag skulle vilja lägga till en faktor som brukar kallas ”tillgänglighet för kampen.” Just studenter har ofta varit drivande i politiska protester under senare årtionden och en viktig förklaring är förmodligen att de inte arbetar och ofta inte har familjer att försörja – eller skydda – utan kan ägna sig åt aktivism på heltid.

Men en ännu viktigare grupp är industriarbetarna. I kraft av sin stora numerär, det faktum att man ofta är välorganiserade i partier och fackföreningar och genom strejken har möjlighet att verkligen skada en regim har industriarbetarklassen under 1900-talet varit den viktigaste gruppen för att driva fram demokratiska reformer.

För att hårdra det: när industriarbetarna och studenterna går hand i hand kan de knäcka nästan vilken regim som helst. Hammaren och pennan.

Foto: TT
Studenter i irakiska Basra protesterar mot regeringen.

Det talar för att de urbant dominerade protester som nu rasar, i Chile och Libanon understödda av generalstrejker, och i Iran med stöd av fackföreningsrörelsen, borde kunna bli framgångsrika.

Nej, det betyder inte att att det kommer att ske just den här gången. Man ska vara försiktig med att lägga statistiska mönster över enskilda konflikter, eftersom det riskerar att dölja de specifika omständigheterna i varje situation.

Mycket talar för att den metod man i huvudsak valt – massdemonstrationer uppbackade med strejker, vägblockader med mera, men också med inslag av upplopp och plundring – har vissa möjligheter att fungera. På den punkten finns en del forskning, där man undersökt hundratals protester från tidigt 1900-tal och framåt.

Här står klart att fredliga protestmetoder ofta är överlägsna väpnad kamp, i alla fall när de handlar om att åstadkomma ett skifte från diktatur till demokrati eller få till stånd reformer i demokratisk riktning. ”Fredlig” ska förstås i kontrast till väpnade uppror och utesluter inte en begränsad våldsanvändning. I verkligheten finns ju stora gråzoner, eftersom politiska rörelser ofta har blandat våldsamma inslag med fredliga, demonstrationer med upplopp, strejker och blockader med konfrontation med polisen.

Fredligt motstånd sänker priset för dem som deltar betydligt, och det är lättare att få till stånd ett massdeltagande och stöd från en bredare allmänhet

De amerikanska samhällsforskarna Maria J Stephan och Erica Chenoweth visar i en studie från 2008 att medan 26 procent av de väpnade kampanjerna för demokratisering lyckats, är siffran för fredliga metoder det dubbla: 53 procent. Det slags fördelningspolitiska protester vi nu ser har man alltså inte studerat, men logiken borde gälla även dem.

Nyckelförklaringen stavas legitimitet. Fredligt motstånd sänker priset för dem som deltar betydligt, och det är lättare att få till stånd ett massdeltagande och stöd från en bredare allmänhet.
En regering har mycket svårare att demonisera fredliga proteströrelser som terrorister eller extremister, och risken är mycket större att varje försök att slå ner sådana protester med våld blir kontraproduktiva och omvänt ökar stödet för rörelserna, både internt och internationellt.

Forskarna visar att när en fredlig rörelse möts med statsrepression, är dess chanser att lyckas uppnå sina mål sex gånger högre än när regimen krossar ett väpnat uppror.

Men motsatsen finns naturligtvis också: våld kan löna sig

Att som de chilenska och ecuadorianska regeringarna utfärda undantagstillstånd och låta polis och soldater löpa amok på gatorna är förmodligen det minst effektiva man kan göra när man ställs mot i huvudsak fredliga rörelser. I Irak har det grova övervåldet, som dödat hundratals upprorsmakare, visat sig direkt kontraproduktivt, eftersom reaktionen blev att upprorets eld snarare spred sig än slocknade.

Men motsatsen finns naturligtvis också: våld kan löna sig. Av allt att döma har den iranska regimen nu – i alla fall tillfälligt – lyckats trycka tillbaka protesterna genom ett massivt övervåld och hot om dödsstraff, vilket alltså blir ett sätt att höja priset för att delta i även i fredliga proteser.

Det hade ju varit lätt att få för sig att gatuprotesterna var över när den arabiska våren begravdes i inbördeskrigets Syrien och Egypten åter förvandlades till en de facto militärdiktatur, eller att de sakta skulle dö ut i takt med att fler och fler länder formellt har demokratiserats de senaste årtiondena.

Men återigen står det klart att politik inte bara består av förhandlingar i civiliserade parlament och en röstsedel lite då och då, utan också om en ibland blodig kamp mellan motsatta intressen på gatorna.

Och att massprotester, i synnerhet i städerna, är effektiva vapen även i vår tid. Det bevisas nu vecka för vecka, där demonstranterna redan fått premiärministrar att avgå i Libanon och Irak och tvingat fram betydande eftergifter i Chile och Ecuador.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Ecuador

Libanon

Chile

Irak

Iran