Tone Schunnesson träffar grundaren av Hela Malmö

Våldet är vårt

Kultur

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Tone Schunnesson

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

För Aftonbladet Kultur ska hon söka svar på vad som egentligen har hänt – och vad som kommer att hända. Med henne själv, med oss och med samhället.

Det här är Tones röst.

Måndag kväll på gränsen mot natt snöar det i Malmö. För den som redan lagt sig kommer det gå omärkt förbi, för innan snöflingorna hinner nå marken smälter de bort. Möllevångstorget är stilla. Kullerstenen längs de stora barerna ligger huller om buller, marken uppriven för nya ledningar. Trädens kala kronor är klädda i ljus.

Mot Bergsgatan står Arbetets ära, den stora statyn av Axel Ebbe som föreställer en grupp senigt starka människor som tillsammans håller upp ett stort granitblock. På stenen syns en bronsrelief som tecknar Malmös horisont och där finns fabrikernas skorstenar bredvid kyrktorn. På torget lyser också julgranen. Runt granen är ett spetsigt staket rest, för att förhindra att granen vandaliseras.

Någonstans mellan husen, kanske nere på Simrishamnsgatan, går en smällare av men hunden som lunkar i kopplet bredvid sin ägare reagerar inte. Här, vid Axel Ebbe-statyn, samlas folk året om för demonstrationer och manifestationer. På första maj hänger röda fanor och banderoller ut genom lägenheterna runt torget och i botten på huset huserar en indisk restaurang som är känd för slavliknande arbetsvillkor och för att om sommaren vara den uteservering på torget som har sol allra längst in på kvällen. Innan restaurangen låg där brukade människor sitta på marken och med ryggen mot husväggen dricka burköl och lyssna på musik. I kväll är uteserveringen tom. Lika tom är uteserveringen som tillhör Mascot och Nyhavn, de två krogarna på torget som verkar stå lika säkert som Arbetets ära.

Särskilt en kille minns jag, en vänlig typ som gick på anabola och hade armar formade som stora kycklingklubbor

Inne på Möllans pizzeria, som ligger runt hörnet från den soliga väggen, sköts en 15-årig pojke till döds häromåret. När jag förra vintern rökte en cigarett i Sofielund väsnades himlen av polishelikoptrar. De tillhörde Operation Rimfrost, den efter mordet på pojken nationellt utlysta insatsen som en gång för alla skulle ta itu med det dödliga våldet. Gemensamt för politiker från samtliga partier är att det dödliga våldets lösning blivit något att gå till val på och lösningen är, nästan uteslutande, repression. Övervakning, visitationszoner eller att utse organiserad brottslighet till inhemsk terrorism. Reaktionära krafter har bestämt vad det dödliga våldet är för något: något främmande. Och de andra hänger på. Kultur och mentalitet, som Sverigedemokraterna säger. Något som ska rökas ut, enligt Socialdemokraterna. Gemensamt är att våldet inte är vårt. Våldet är något som inte har med oss att göra.

Men allt som är här hör hemma här. Allt i staden hänger ihop. Solkatterna i fönstren, det dyra caféet, den polska mataffären och råttorna. Visst kan vi önska att vissa saker inte fanns men nu finns de och de är våra. I kväll är det folk på Möllans pizzeria, som det är varje kväll. Kaffebaren, som ligger på hörnan mitt emot pizzerian, har bästa utsikten om man vill se vad som händer på torget. Längre ner för Ystadgatan ligger guldbutiker, SSU:s föreningslokal och Malmös första vietnamesiska restaurang.

På dagarna är det grönsaksmarknad på Möllevångstorget och bilarna kör lika långsamt som de feta duvorna rör sig. Ibland sitter man på bänken utanför Kaffebar och känner igen någon i passagerarsätet och man lyfter handen i en hälsning. När jag var arbetslös satt jag här nästan varje dag och pratade med de söta killarna som gick förbi. Särskilt en kille minns jag, en vänlig typ som gick på anabola och hade armar formade som stora kycklingklubbor. Runt torget går det att sitta ute även när det är kallt, tack vare restaurangernas många värmare.

Nicolas Lunabba föreläser och beskriver samhällets inverkan på individerna

En höst efter att jag hoppat av gymnasiet jobbade jag på Mascot och serverade te till männen som föredrog att sitta ute, så länge det inte regnade. Under en stängning gömde vi oss i köket, för att chefen sa att ett bråk i lokalen riskerade att bli farligt. Vi tjejer i servisen skrattade upprymt åt att något bröt av från de långa kvällarnas tristess. När man jobbar på natten händer konstiga saker. Det var inte därför jag sa upp mig. Jag sa upp mig för att jag var 19 och jag tyckte det var tråkigt att passa tider.

I Malmö lägger sig sällan snön. Därför kan man ha gympaskor året om. Det tänker jag på när jag under tisdagen väntar på Nicolas Lunabba inne på Latinskolans skolgård, där eleverna springer mellan byggnaderna i tunna skor. Jag har också tunna skor, av gammal vana. Latinskolan är den gula stora skolan, vars huvudbyggnad pryds av inskriptionen ”Guds fruktan är vishetens begynnelse”. Nicolas Lunabba är verksamhetsansvarig på Helamalmö och blev med sitt sommarprat känd i hela Sverige för sitt arbete i resurssvaga och politiskt försummade områden. Verksamheten, som började med basket, jobbar på olika sätt för social hållbarhet och rättvisa. Till exempel serverar de gratis mat för att sänka barnfamiljers matkostnader, har lokal ungdomsmottagning och medlar i konflikter. Men även om skjutningarna minskat i Malmö efterfrågar Lunabba mer.

”Vi lever i en tid där politiker pratar om att skicka hem svartskallar. När vi i Helamalmö höjer levnadsstandard och skapar nya sammanhang sjunker kriminaliteten, men vi skrapar bara på ytan. Vi måste upp på en strukturell nivå.”

Faran verkar aldrig vara över. Till och med när ens liv fullständigt förändrats kan man, när man minst anar det, kastas tillbaka till det man helst vill glömma

Helamalmö jobbar praktiskt men är också opinionsbildare med ett maktkritiskt perspektiv. När politiker talar om hårdare tag talar Lunabba om att barnkonventionen bryts, om klassamhällets och rasismens skadliga konsekvenser. Verksamhetens åtgärder utgår från lokala behov och alla som jobbar för Helamalmö är anställda utifrån sin unika kompetens. Det handlar om liv och död, säger Lunabba när han möter mig på skolgården. Sådant arbete ska inte göras på fritiden. Hela tiden avbryts vi av att det ringer i Lunabbas telefon och han blir stoppad av människor som vill tacka eller be om råd. Men att Lunabba, som tidigare satsade på en karriär som antingen basketspelare eller rappare, själv skulle klarat sig ut från klassamhället tillbakavisar han: ”Jag är skadad och känslomässigt störd på många sätt. Traumatiserad. Sen har jag lyckats kanalisera mina känslor på ett konstruktivt sätt men mina livserfarenheter har irreparabelt skadat mig.”

Trauma kan ha den effekten på folk. Faran verkar aldrig vara över. Till och med när ens liv fullständigt förändrats kan man, när man minst anar det, kastas tillbaka till det man helst vill glömma. Samhällets inverkan på individen är något Lunabba återkommer till. Han har stått nära många av de i Malmö som blivit mördade, och de som blivit mördare. När han senare under dagen gör ett besök på ett evenemang arrangerat av kommunen propagerar han för att den enda professionalismen man bör ha när man arbetar med unga är att engagera sig känslomässigt. Efteråt får han bara en fråga från publiken. En äldre man påpekar, lite irriterad, föräldraansvaret. ”It takes a village”, svarar Lunabba som undviker enkla förklaringar på varför unga ägnar sig åt kriminell verksamhet. När jag själv försöker fråga Lunabba varför politiker är så besatta av kriminalitet säger han till sist att det bara är ett ord.

”Får jag utmana dig lite”, frågar han, ”Låt oss prata om något annat.”

Men alla undrar om kriminaliteten. I dag ska Lunabba intervjuas av Elicia Windh och Angelina Acevedo, som gör sitt gymnasiearbete om unga i Malmö och deras relation till gängkriminalitet. När jag hör tjejerna pröva sig fram i samtalet hör jag oss alla. Varför skjuter man någon? Hur blir man skjuten? Varför blir livet så här för vissa men inte för andra? Senare, innan jag och Lunabba tar farväl, kommer han påpeka hur smärtsamt det är att unga som själva rasifieras söker förklaringar som grundar sig i deras påtvingade utanförskap och att alla försök till rationalisering riskerar leda till en normalisering. Utanför studion, där tjejerna spelar in, ligger skolans matsal. Efter intervjun har vi bestämt oss för att stanna och äta.

Lunabba berättar om hur Sydsvenskan gjorde en undersökning 2019 där de kartlade 20 unga tungt kriminella våldsverkare. Vad tidningen kom fram till var att de unga hade fått allt stöd de kunde få och att samhället alltså inte kunnat göra något för att stoppa den negativa utvecklingen: ”Vad de egentligen säger är att de här barnen är dödfödda.”

Idén om de dödfödda barnen spökar i alla populistiska samtal om den organiserade brottsligheten. Det stämmer inte med den svenska självbilden, att unga dödar unga, och därför måste uppkomsten till våldet vara något utanför nationens ansvar. Typ ett medfött fel. Eller invandringen.

”För det första är det skitsnack”, säger Lunabba lugnt. ”Det är brist på klassanalys. Efter Sydsvenskans undersökning satte jag mig med två av mina mest erfarna kollegor för att gå igenom de unga människor vi hade jobbat med. Av de som blivit mördade eller blivit mördare under 15 års tid kände vi 30–40 individer. Vad samtliga hade gemensamt var området. Politiskt försummade områden där artikel efter artikel i barnkonventionen bryts. Vem är det som ska hållas ansvarig för det här lagbrottet? På individnivå hade samtliga i princip uppvisat destruktiva eller självdestruktiva tendenser tidigt utan att få den hjälp dom behövde.”

En av tjejernas sista frågor handlar om kollektiv sorg. Med tysta röster visar de varandra vilken fråga de planerat att ställa ur sitt delade dokument.

”Jag vet inte hur jag ska formulera mig riktigt”, säger Elicia men försöker. Snart tar Angelina vid. ”För jag tänkte på detta i och med att i april när Damon gick bort.” Damon (som egentligen hette något annat) var en 18-årig pojke som brutalt mördades i Malmö under våren. ”Det väcktes ju en riktig ilska i mig då. Jag fick jobba, faktiskt, dagen efter men det gick inte, mina ögon var bara såhär jätte … Jag vet inte ens hur jag fick gå dit och jobba för jag bröt ihop framför kunderna. Jag jobbade som servitris då. Det är något jag aldrig kommer glömma. Jag vet inte riktigt hur jag hanterade det?”

Jag sitter bakom henne och ser inte hennes ansikte. Hon fortsätter.

”För det var någon som hade lagt upp ’R.I.P.’. Någon av oss sa att han säkert dött i något spel, men det är ju fortfarande inte kul att lägga ut det. Sen blev det bara mer och mer stories och videos och bilder som kom ut. Sen mötte vi upp med några andra vänner som sa ’har ni hört?’. Det är inte sant, sa vi. Vi försökte ringa och smsa till honom också men fick såklart inget svar. Det brutala sättet han gick bort på. Bara 18 år och skjuten i huvudet dessutom. Det tog på mig jättemycket. Att de inte kunde identifiera honom.”

Jag försöker tänka på att jag är vuxen. Jag får faktiskt inte gråta så de ser

Att vara 18, som Elicia, Angelina och Damon, minns jag som att vara skeppsbruten. Jag var utkastad och slets mellan att nyss ha varit på ena stranden (barn) med en het önskan om att komma till den andra (vuxen). Det är en tid där mycket skit kan hända.

”Det finns ju ingenting man som vän … Asså när jag försökte finnas där för dig. Det är ju en så stor hopplöshet”, säger Elicia.

Nicolas, som också kände pojken, tackar Angelina för att hon berättar och får reda på att ingen lärare i skolan hade pratat om pojkens död.

”Att inte göra det är ett känslomässigt avståndstagande, som gör att vi inte kan fatta och känna och prata om det som händer i samhället.”

Angelina och Elicia avslutar intervjun och jag försöker tänka på att jag är vuxen. Jag får faktiskt inte gråta så de ser. När vi öppnar dörren till studion stiger den tunga stämningen upp i luften och försvinner.

Allt som är här hör hemma här. Vad vi än tycker om att det finns, så finns det.

Knappt har jag och Nicolas hunnit sätta oss ner med vår mat innan någon kommer fram och frågar hur intervjun har gått. Bra, försäkrar Nicolas men han står kvar. Börjar vända sig bort men ångrar sig. Det är dig jag vill prata med, säger han. Han vill prata om Instagram och gangsterrap. Gangsterrapen, som var det första den nya kulturministern pratade om, dagen efter att hon tillträtt. Gangsterrapen, som Nicolas förklarat för Angelina och Elicia, är något de som bestämmer skyller på för att undslippa ansvar.

Alla tvår sina händer.

Jag tänker på Angelina, som kom till skolan efter att hennes vän blivit mördad. Att ingen här erkände att en pojke inte längre fanns. Och att det blir som att hävda att han aldrig funnits. Ett enträget, våldsamt insisterande. Matsalen börjar tömmas på folk. Eftermiddagens lektioner har börjat. Det var den här skolan jag gick på, när jag hoppade av.

I nästan hela Sverige är det snö, men inte i Malmö. Nästan aldrig i Malmö.

ANNONS

Vårdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Kongressombudet gråter utanför salen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Frida Westergård
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET