ÅSIKT

Operagodis – och burop

Claes Wahlin ser ”Lohengrin” och ”Cosí fan tutte” i Paris

Foto: Monika Rittershaus /Opéra national de Paris
Jonas Kaufmann och Martina Serafin på generalrepetitionen av Wagners ”Lohengrin”. (På premiären spelades Serafins roll av Edith Haller.)
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

OPERA. Det är lika bra att börja med det bästa. Efter att ha ställt in en rad framträdanden de senaste månaderna, bland annat Nobelkonserten i Stockholm, så står Jonas Kaufmann åter på scen. I Paris gör han titelrollen i Lohengrin och det som ingen annan. Hans röst så tät, fraseringarna så mjuka och stabila att man undrar när han andas. Från pianissimo till forte fyller hans röst den stora salongen med sin närvaro; man vill försöka härbärgera varje ton i minnet.

Med sig har han en välsjungande ensemble, René Pape som Heinrich, stark och auktoritativ gör han härskaren i Brabant. Evelyn Herlitzius vassa, rent skrämmande Ortrud som intrigerar tillsammans med Tomasz Koniecznys Telramund: en mezzo­sopran och basbaryton vars röster harmonierar just så otäckt som passar deras roller.

Edith Hallers Elsa, den olyckliga kvinnan som inte lyder Lohengrins förbud att fråga vem han är och därför ställer till det, sprack en gång i sista akten, vilket givetvis renderade burop från publiken, men oförtjänt, då hon i övrigt gjorde mycket bra ifrån sig och dessutom hade fått hoppa in med kort varsel.

Claus Guth är en regissör som gräver djupt i verken och i Lohengrin finner han en rad olyckliga individer. Elsa, som kanske, kanske inte har dödat sin bror som liten – hon ser hans ande med svanvinge segla förbi vid flera tillfällen – är en trasig kvinna, svimmar så fort känslorna blir för starka.

Handlingen är förlagd till Wagners samtid, ett vackert, gigantiskt rum fyllt av dörrar i flera våningar. Kaufmanns Lohengrin är en hemlös riddare, trött och tvivlande på att han någonsin kommer få ro. I sista akten vid dödandet av Telramund darrar han bokstavligen av skräck och utmattning. Guth ser gärna paralleller till Wagners eget liv, det var svårt att få Lohengrin uppförd, eftersom Wagner stödde revolutionens idéer i Dresden 1849. Den politiska och psykologiska bräcklig­heten genomsyrar denna mångbottnade iscensättning.

Foto: Anne Van Aerschot
Mozarts ”Cosi fan tutte” spelas i moderna kläder på en helvit scen.

Buropen är många fler efter premiären på Anne Teresa de Keersmakers uppsättning av Mozarts Così fan tutte. De avser inte solisterna, varken sångarna eller dansarna som skuggar dem, utan beror på att scenen är helt vit, från golv till tak. Fransk publik vill se vackra kostymer och scenografier. Men här finns bara ett antal geometriska mönster på golvet, alkemiska figurer som ekon av upplysningen.

I moderna kläder rör sig sångare och dansare utan att någonsin hemfalla åt konventionella, realistiska scenerier. Varje roll får två uttryck, rösten hos sångarna, kroppen hos dansarna. Det är mycket elegant och handlingen blir konturskarp som aldrig förr.

Mozart skrev operan 1790, ett år efter franska revolutionen och när han hade ett år kvar att leva. De Keersmaker accentuerar den frihet han ger åt kvinnorna, i programmet skriver hon att det slags jämlikhet som här iscensätts inte blev verklighet förrän under 1960-talet. Operan blir så både politiskt och feministiskt radikal.

Solisterna är utmärkta, främst Michèle Losers Dorabella (Ida Falk-Winland alternerar i rollen), Ginger Costa-Jacksons Despina och Philippe Slys Guglielmo. Mjukt, ­dynamiskt och elegant blir denna legering av musik och rörelse något enastående. Och vad De Keersmaker gör av Shakespeares Som ni vill ha det får vi se på Dansens hus i Stockholm nu i februari.

FAKTA

OPERA

» Lohengrin

av Wagner

Regi: Claus Guth

Scenografi: Christian Schmidt

I rollerna: René Pape, Jonas ­Kaufmann, Edith Haller, Tomasz Konieczny, Evelyn Herlitzius, m fl

Dirigent: Philippe Jordan

Parisoperans kör och orkester

Scen: Bastiljoperan

Speltid: 4 tim 25 min

» Così fan tutte

av Mozart

Regi & koreografi: Anna Teresea De Keersmaker

I rollerna: Jacquelyn Wagner, ­Michèle Loser, Frédéric Antoun, Philippe Sly, Paulo Szot, Ginger Costa-Jackson, m fl

Dirigent: Philippe Jordan

Parisoperans kör och orkester

Scen: Garnieroperan

Speltid: 3 tim 30 min