Legitimerad korruption styr svensk ekonomi

Så hänger bristen på riktiga skolbibliotek ihop med skenande bostadspriser i Stockholm

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Det politiska överskiktet är genom karriärvägar och andra informella band tätt sammanflätat med de banker, riskkapitalföretag och fastighetsbolag som profiterar på spelet med bostäderna och privatiseringen av offentliga tjänster och tillgångar”, skriver Mikael Nyberg.
”Det politiska överskiktet är genom karriärvägar och andra informella band tätt sammanflätat med de banker, riskkapitalföretag och fastighetsbolag som profiterar på spelet med bostäderna och privatiseringen av offentliga tjänster och tillgångar”, skriver Mikael Nyberg.

Elever ska ha tillgång till skolbibliotek. Det säger lagen. Rektorn på en gymnasieskola i Nacka hade en smidig lösning. Han lät installera ett par hyllor med pocketböcker i en skrubb. Någon bibliotekarie fick inte plats i utrymmet.

Gymnasiet och skrubben ingick i ett bolag ägt av friskoleentreprenören Jan Walther.

– Det var kaos, berättar Karl-Henrik Jonsson, lärare på skolan i några år. 80 procent av mina kollegor var positiva till friskolereformen när vi började. Snart var nästan alla emot.

– Rektorn ljög för föräldrarna som kom på våra informationsmöten inför skolvalet. Han sa att skolan hade 5,8 lärare per 100 elever. I själva verket var vi inte fler än 4,2.

Kommunala skolor brukar ligga på sju till åtta.

– Det var bara vi och rektorn. Ingen vaktmästare, ingen administrativ personal, ingenting. Alla ville därifrån, men det var inte alltid så lätt. ”Tänk på att det är jag som skriver ditt tjänstgöringsbetyg”, kunde rektorn säga.

Någon matsal hade skolan inte. Eleverna fick matkort till restauranger i närheten. Men bara för fyra dagar i veckan. På fredagar avslutades de ordinarie lektionerna redan klockan elva. Elever med extratimmar på eftermiddagen fick klara sig utan lunch eller köpa sig något att äta för egna pengar.

Lärarna värderades efter andelen godkända betyg. De som underkände elever kunde se fram emot uteblivna lönepåslag och merarbete med stödundervisning i efterhand.

Jan Walther ägde sju skolor med idrottsinriktning runtom i landet. På sju år drog han genom den kommunala skolpengen in 56 miljoner kronor i vinst till sitt bolag, avslöjade SVT 2013. 17 miljoner gav han sig själv i utdelning.

2009 ombildade Walther sitt företag till en koncern med ägande i tre led. Varje skola blev ett eget aktiebolag, lätt att avveckla vid felslagna lokala kalkyler. En lapp om ett möte mötte eleverna vid Karlstads idrottsgymnasium när de återvände efter ett jullov. Skolledningen hälsade dem välkomna och berättade att det inte skulle bli någon undervisning mer. Skolan var försatt i konkurs. Flera av ungdomarna hade bara en termin kvar till studenten.

Avståndet mellan innerstadens högt värderade kvadratmetrar och utrymmet för barnens läsande och lärande är ett mått på det svenska samhällets utveckling

Skolan i Nacka heter numera Nacka enskilda gymnasium och har de senaste fem åren haft vinstmarginaler på 25 till 32 procent. Lärartätheten har sjunkit ytterligare, men kursbetygen ser fina ut. 2017 rapporterade lokaltidningen Nacka Värmdö Posten att 65 till 89 procent av eleverna fått betyget F, icke godkänt, vid de nationella proven i matematik. ”… vi jobbar annorlunda”, förklarade den nya rektorn. Skolan satte högre kursbetyg än provresultatet för 75 till 100 procent av eleverna. Bara två gymnasier i landet var generösare med betygen.

Glädjebetyg ersätter kunskaperna, och böckerna som kan väcka vetgirigheten stuvas undan i en skrubb. Själv huserar friskoleentreprenören i en 149 kvadratmeter stor femrumslägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Den är i dag värderad till uppåt 11 miljoner kronor, en tiofaldig stegring av priset sedan inflyttningen 1996.

Avståndet mellan innerstadens högt värderade kvadratmetrar och utrymmet för barnens läsande och lärande är ett mått på det svenska samhällets utveckling. Jan Walther var en gång lärare i ett land som var omtalat för sin sociala ingenjörskonst. Nu är han småhandlare i en kapitalism som äter sig själv.

Vinsterna från friskolekoncernen och det stigande priset på femrummaren på Kungsholmen har samma källa: privilegierad privat access till samhällets kollektiva tillgångar, en korruption i parlamentariskt sanktionerade former.

Rätten för ägare till privatskolor att berika sig på det allmännas bekostnad markerar ett skifte. Förvaltarna av de största kapitalen bröt sig mot slutet av 1970-talet ur efterkrigstidens välfärdsstatliga samförstånd. Det skulle inte vara någon folkhemslunk mer. Politiker och intellektuella följde efter. Den sociala ingenjörskonsten framstod plötsligt som ett uttryck för totalitär ondska, och regeringsföreträdare förklarade att det moderna samhället blivit så komplext att det inte längre lät sig styras med politiska medel. Marknadsmekanismen måste ta över.

Företrädare för de borgerliga partierna hämtade inspiration från nyliberala ideologer, men ledande socialdemokrater föredrog att tala om en tredje väg. I båda fallen handlade det om att begränsa sociala åtaganden, konkurrensutsätta skattefinansierade verksamheter och förskjuta kontrollen över krediter och andra penningflöden från den offentliga sfären till den privata.

Cheferna för banker och finansbolag fick mot slutet av 1980-talet fria händer att expandera sina låneportföljer. Fram till avvecklingen av den tidigare kreditregleringen hade bankerna ökat sin utlåning ungefär i takt med produktionen. Nu växte bankernas bokförda tillgångar från knappt 125 procent i förhållande till BNP 1980 till 310 procent 2008.

Staten tog på sig kostnaderna för massarbetslösheten, räddade de största bankerna ur krisen och försåg direktörerna med friska kapital att spela med

Ekonomin delade sig i två: i överdelen ett överflöd av kapital och svindlande konjunkturer med skenande priser på fastigheter, aktier och andra tillgångar, i nederdelen en krypande depression med sociala nedskärningar, sönderfallande infrastruktur och förslummat arbetsliv.

De vidlyftiga affärerna utlöste i början av 1990-talet den svåraste ekonomiska krisen i Sverige sedan 1930-talet. Tiotusentals småföretag gick omkull och antalet sysselsatta krympte med över 400 000 personer.

Staten tog på sig kostnaderna för massarbetslösheten, räddade de största bankerna ur krisen och försåg direktörerna med friska kapital att spela med. Förlusterna socialiserades och det allmänna gick i borgen för bankernas inlåning på kapitalmarknaderna. Svenska folket hade levt över sina tillgångar, hette det. Nu skulle det sparas på a-kassan, försäkringskassan och vården, skolan och omsorgerna.

Med pensionsreformen 1994 lade politikerna nya kollektiva kapital i de privata händerna. Tidigare hade staten använt pensionsfonderna för investeringar i infrastruktur och byggande av billiga, funktionella bostäder. Nu hamnade pengarna på finansmarknaderna. De ställdes till förfogande för riskkapitalister för affärer med skolor och vårdenheter, de drev upp kurserna på aktier och andra värdepapper till gagn för privata spekulanter, och de främjade en bostadsmarknad där banker och fastighetsägare profiterar på dryga hyror och överbelånade bostadsrätter och småhus.

Sverige etablerade sig i världstoppen över skuldsatta hushåll, och bankdirektörerna fortsatte att sprätta iväg pengar. Men inom det offentliga skulle det bli ordning och reda. Politikerna reste i samförstånd ett finanspolitisk ramverk med utgiftstak och överskottsmål. Det gällde att lägga pengar på hög i ”en krigskassa till nästa gång det smäller”, som finansminister Anders Borg senare uttryckte det.

2008 smällde det. Swedbank och SEB hade ordnat repris på 90-talskrisen i Baltikum. Ledamöterna i finansutskottet fick fyra dagar på sig att skriva ut en blank check till bankerna. Utgiftstak och överskottsmål var det inte tal om. Regering och riksdag öppnade ett svart hål i statskassan för stödet till banker och finansinstitut.

Snart får vi än en gång höra ansvariga politiker fördöma direktörernas girighet – medan sparpaketen fördelas i de lägre samhällslagren

De senaste årtiondena har Riksbanken investerat hundratals miljarder kronor i stödköp av de obligationer bankerna emitterar för att finansiera sina affärer. Med dessa likvida medel och med landets skolor, förskolor och vårdavdelningar i pant för penningrullningen har bankdirektörerna inte sett några skäl att hålla igen. Ju mer de lånade ut, desto mer steg priserna på bostäder, aktier och andra tillgångar, och ju mer priserna steg, desto mer fick de tillfälle att låna ut – till gagn för ränteintäkter, vinster och bonusar.

Nu sviktar tillgångspriserna, och nye riksbankschefen talar bekymrat om den svenska ekonomins räntekänslighet. Snart får vi än en gång höra ansvariga politiker fördöma direktörernas girighet – medan sparpaketen fördelas i de lägre samhällslagren.

Kvadratmeterpriset på Kungsholmen kommer att sjunka en tid, och politikerna kanske petar i affärsmodellerna. Men några allvarligare ingrepp i rätten att ta för sig behöver varken finansdirektörerna eller friskoleentreprenören Jan Walther frukta.

Det politiska överskiktet är genom karriärvägar och andra informella band tätt sammanflätat med de banker, riskkapitalföretag och fastighetsbolag som profiterar på spelet med bostäderna och privatiseringen av offentliga tjänster och tillgångar.

Den legitimerade korruptionen är liksom den förbjudna självförstärkande. Ju värre det blir på skolorna, desto starkare skiner glädjebetygen och löftet om valfrihet. Och med miljonlån på lägenheten eller radhuset får också många arbetarfamiljer ett snävt intresse av en politik som håller marknaden på humör. Ränteutvecklingen har större ekonomisk betydelse för de skuldsatta än politikernas vallöften.

Det är inte svårt att se de destruktiva följderna. Vi ser dem lika tydligt som verkningarna av växthusgaserna. Men utvecklingen går inte att vända med politik som tassar kring det snäva intresset.

Vi behöver folkrörelsen som väcker hoppet om en utväg. Vi ska inte ha barnens böcker i en skrubb och arbeta, bo och leva för kapitalens avkastning.

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.