ÅSIKT

Hallå, hallå – lyssnar någon?

Kristoffer Bergström ställer diagnos på poddarnas genomslag

KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Här en diagnos över svenska podcasters genomslag 2018. Läget är sådär.

Nyligen påstod ”Skäringer & Mannheimer” att homosexuella män bär skuld för dagens skadliga kvinnomode. Dåtidsbögarna ska ha roffat åt sig de första designjobben och ritat trånga fodral utifrån sina sexuella preferenser. När heterosarna tog sig in i branschen var mönstren redan satta, det enda alternativet var att reproducera tjejkläder som egentligen passade spensliga pojkar.

– Det är inget att hymla om, sa Mia Skäringer Lázár.

DN:s Johan Hilton replikerade att påståendena inte bara är homofoba, de är förankrade i en gammal tankefigur om gaymannen som blint styrd av sina pedofila preferenser.

”Fantasi, yrkesskicklighet, kreativitet, allt underordnas våra begär och latenta kvinnohat. Min chef ber mig skriva en text om Margaretha Krook. Jag skriver om en pojke. En trädgårdsmästare får i uppdrag att anlägga en trädgård, han planterar och gödslar pojkar” raljerade Hilton.

Grundpåståendet är urbota dumt. Sponsorer har hoppat av för mindre. Men sakfrågan åsido visar diskussionen något annat intressant.

Det gick 16 dygn mellan avsnitt och replik. Det hade gått fortare att kommunicera från väst- till östkust med narkoleptiska brevduvor. Så vad höll Sveriges samlade tyckare på med under de två tysta veckorna?

En sak om podden vore för obskyr. Men ”Skäringer & Mannheimer” är en av landets största och Mia är brännande aktuell för sin roll i #metoo, sitt instagrammande (och poddande) mot Acne samt den guldbaggenominerade insatsen i Solsidan.

En annan sak om ämnet vore fesljummet. Men direkt efter Hiltons text twittrade Jonas Gardell och Malin Persson Giolito uppmuntrande. Rebecka Åhlund repriserade ämnet i Borås Tidning och Martina Montelius i sin podd. Fler hakade på.

Nej, det var ett perfekt bråk att ge sig in i. En jättepodd med en superkändis hade klantat sig och du behövde inte ens skriva något smart, du kunde gå hårt eller mjukt, du skulle ändå vinna.

Ändå: 16 dagar.

Därav min diagnos om poddens svaga genomslag. Opinionsbildare lyssnar inte. Eller ännu värre, de låter rösterna skvalpa i bakgrunden, bli till vadd i öronen, till underhållningspladder, också när avsändarna vill oss något viktigt.

ARTIKELN HANDLAR OM