ÅSIKT

Förintelsen i Ukraina var inte okänd för oss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Guillaume Ribot
Ett ögonvittne pekar ut en massgrav i Ukraina.
KULTUR

Nazisternas mord på civila i öst liknade inte dem i väst. Judarna transporterades inte till koncentrationsläger i boskapsvagnar, kvävdes inte till döds i gaskamrar. De sköts på plats.

Brottsplats Ukraina – Holocaust by bullets, en fransk utställning på Forum för levande historia, presenteras för besökare som ”ett kapitel av Förintelsen som fram till våra dagar förblivit i stort sett okänt” (min övers).

Okänt för vem?

Under Sovjettiden gick jag i grundskolan där. Nazisternas dåd på sovjetisk mark visste vi allt om. Skolan ordnade minnesdagar och studieresor. Runt omkring mig fanns släktingar som berättade. Jevtusjenko skrev sin berömda dikt Babij Jar som just handlar om Ukraina.

Det som utmärkte sovjetisk propaganda var att man inte betonade likvideringen av just judar, utan var noga med att ryssar, kommunister och partisaner strök med. Men att lägga accenter är inte detsamma som att förtiga.

Brottsplats Ukraina börjar med en beskrivning av hur den judiska befolkningens levnadsvillkor försämrades under Sovjets första decennier, före den tyska ockupationen. Sovjetiska myndigheter anklagas också för att efter kriget inte kartlagt alla massgravar. Därför förväntar jag mig att i slutet av utställningen, för balansens skull, hitta information om judarnas situation i dagens självständiga Ukraina, och om den växande antisemitismen där. Men jag hittar ingen.

Sovjet, som ligger lik, kan man sparka på. Ukraina siktar på medlemskap i EU och ska gullas med. Och den östeuropeiska judenhetens historia kan berättas på många sätt.

Den ”okända” förintelsen i öst skildras med skärpa och vrede av Harald Welzer i Gärningsmän (Daidalos, 2007). Läs den boken i stället.

Inga-Lina Lindqvist