Därför vill männen bli kvar i tonårsrummet

avKarin Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är tonträff redan i yrkesvalet för de två vuxna huvudpersonerna i Lukas Moodyssons nya film Mammut. Hon, ( Michelle Williams) är kirurg på en akutavdelning i New York. Han ( Gael García Bernal) är en speedad pojkman som tjänat miljoners miljoner på en ”sajt som är ungefär som MySpace fast med spel”. Jag tänker på det samtidigt som jag passerar reklamen i tunnelbanan för Comedy Centrals Sverigelansering. Ett av affischnamnen är Robert Gustafsson som håller på att kissa på sig av skratt. Så minns jag ett avsnitt av Erik och Mackan – Hela och rena där de undersökte bajslukt.

I boken Men to boys – The making of modern immaturity (Columbia university press) letar författaren Gary Cross svar på varför västvärldens mansideal i dag är synonymt med lattjande tonåring, och hur det kommer sig att också det metrosexuella stilideal som dominerat modevärlden under 2000-talet håller fast vid pojkutseendet. Det blanka, hårlösa. Uttrycket hos en tonåring.

Han letar brett i film, tidningar, tv-serier, böcker och i spelindustrin. Det är ingalunda en moralisk läxa eller ett avståndstagande från en man som torde vara ”vuxen”. En 40-talist som är professor i historia. Snarare ett ärligt försök att förstå vad som har hänt under tiden mellan tv-serier som Father knows best (1954–1963), till i dag där papporna och de vuxna männen ersatts av kompis-killar. En del av förklaringen är självfallet kvinnornas starka ställning på arbetsmarknaden och i hemmet som försörjare. Men inte bara. Svaren hittar vi i en komplex blandning av ekonomiska, sociala och kulturella förändringar.

Om de vuxna männen efter andra världskriget hade alla tecken för det vi associerar med ”manligt”, en hemmafru, en förort, en inkomst, ett inflytande i samhället, så uppfann deras barn, 40-talisterna, det coola och lade sin kraft på att förneka åldrandet. Ett oidipalt och socialt uppror mot pappa. Vilket lämnar dagens halvunga män att ersätta inflytande på arbetsmarknaden och rollen som familjeförsörjare med snabba kickar som underhållningsindustrin tillhandahåller. I takt med att den växer krävs nya konsumenter och produkter som attraherar en bred åldersgrupp. Spelindustrin har genom att ringa in nya segment som tweens, kidsults, middle youth, adultescents lyckats inte bara behålla utan också utöka antalet kunder. Den generation som växte upp med Atari har visat sig vara trogna konsumenter och det är inget konstigt för en 35-åring att ta nicknamet ”Forhud”, placera sig i soffan och gejma loss.

Cross drar en lite sorglig men kanske inte helt fel slutsats. Att män skapat och fått tilldelat sig ett bekvämt tonårsrum där det är så mysigt att man lika gärna kan stanna för alltid.

Publicerad: