ÅSIKT

Tre små grisar ser om sitt hus

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Inga-Lina Lindqvist gör en samtida tolkning av den populära folksagan

Det var en gång tre små grisar som levde på skogens solsida. När de hade sin industrisemester älskade de att åka till varma länder där de njöt av billig öl och kontinentala levnadsvanor. Grisarna lekte och skojade, blev brunbrända och återvände hem rentav lyckliga.

Nu var ju inte allting frid och fröjd i skogen bara för att grisarna var nöjda. I den djupa skogen bodde vargen som nästan alltid var hungrig. Han hade tvingats ut i krig flera gånger och när hans barn var sjuka vågade doktorn inte komma för alla hade hört hur farligt det var i den mörka delen av skogen. Men det var ju inget de tre små grisarna behövde tänka på när de kopplade av, för en gångs skull.

Efter sommar kommer som bekant höst.

Det var dags för de tre små grisarna att se om sitt hus och förbereda sig på bistrare tider. Vilket sorts hus de skulle bygga åt sig inför vintern? Den första grisen, som hette Snusförnuftig, sa att fyra väggar och ett tak var alldeles tillräckligt för hennes del. Men grisen Nasse skrek i högan sky att ett sådant klent bygge var då sannerligen inget att ha. Man måste ju skydda sig mot vargen! När det blev kallt och maten tröt skulle vargen komma med sina hungriga ylande ungar och vilja komma in i värmen. ”Vi måste bygga tjocka stenmurar, vi måste spänna taggtråd och gräva vallgravar!” tjöt Nasse. ”Grisstian åt grisarna!”

Nasse tjöt så högt att grisen Snusförnuftig fick pip i öronen och ont i huvudet. Hon var beredd att göra vad som helst bara för att få tyst på Nasse. Vad som helst! Om det så var att gräva vallgravar med sina egna klövar.

Den tredje grisen hette Marknadsliberal. Han lyssnade på sina två vänner med huvudet på sned och log överseende. ”Såja, såja. Lugn i stugan. Om vi bygger för tjocka stenmurar och drar för mycket taggtråd – hur ska vi då få in maten? Och hur ska städarna komma in? Fast du har kanske tänkt mocka själv, lilla Nasse?”

De tre små grisarna satte sig ner och började skissa på sitt nya hus. Grisen Marknadsliberal ville ha fri globalhandel och en värld utan gränser för näringslivets intressen. Grisen Snusförnuftig tänkte inte så långt. Hon var nöjd så länge hon fick åka på semester vart hon ville i världen. Grisen Nasse gick till slut med på att släppa in de vargarna som var friska och starka nog för att arbeta åt grisarna. Men absolut inga andra! Om vargarna blev sjuka eller svaga eller alltför krävande skulle de ut omedelbums, tillbaka till den djupa skogen.

De tre grisarna byggde för glatta livet. Sakta men säkert restes Fort Europa, de tre små grisarnas säkra och mysiga hem, på skogens solsida.

Vintern kom och hungern blev värre än vanligt.

Vargen älskade egentligen den djupa skogen. Skogen var hans hem. Det var inte vargens fel att det fanns så lite mat där. De tre små grisarna hade nämligen så friskt aptit att de åt upp nästan allt som skogen producerade. Inte klokt egentligen, men så var det.

Till slut hade vargen inget annat val än att ta sig till solsidan.

Det var inte så lätt. Grisarna krävde att alla vargar skulle ha ett visum. Annars släpptes man inte in. Men visum utfärdades inte till vargar. Fiffigt värre! Vargen smög längs farliga stigar – och sköts av gränsvakterna. Vargen färdades över ett stormigt hav i en skranglig båt – och drunknade nästan på kuppen. Vargen gömde sig i en trång container – och kvävdes nästan till döds. Men till slut var han framme.

”Jag dör av hunger! Jag fryser ihjäl! Släpp in mig!” röt vargen allt vad han kunde. De tre små grisarna hängde ut genom fönstret och flinade.

Grisen Snusförnuftig sa: ” Tyvärr! Du verkar inte ha tillräckliga asylskäl. Du lever ju. Kom igen när du är död. Då, kanske.”

Grisen Nasse kastade sten och tjöt högre än vanligt, men han hade ju alltid haft problem att artikulera sig.

Grisen Marknadsliberal höll tyst. När solen hade gått ner och mörkret föll över fortet smög han ut till vargen som utmattad hade somnat i gräset.

”Psst”, viskade grisen i vargens öra. ”Vill du komma in i värmen? Det finns ett sätt. Vi behöver folk som är beredda att jobba hårt och aldrig ställa några krav. Hålla en låg profil, om du förstår vad jag menar. Du kan bli en illegal varg. Hellre det än att frysa ihjäl här ute.”

Vargen reste sig upp och gick med tunga steg efter Marknadsliberal. Hoppet var ute. I en smal spricka i muren försvann de bägge och sedan dess har ingen sett vargen igen.

De tre små grisarna däremot, de levde lyckliga i alla sina dagar och om ingen har gjort uppror mot dem så lever de än.

Inga-Lina Lindqvist