Expedition: Rädda JFK

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Kärnborg om Stephen Kings tidsresa till presidentmordet för 50 år sedan

John F Kennedy strax före de dödande skotten i Dallas 22 november 1963.
Stephen King (född 1947).

Året är 2011.

Den utbrände engelsk­läraren Jake Epping befinner sig i vännen Al Templetons hamburgerrestaurang i Maine. Al har efter åratal av ekonomisk kamp blivit utköpt av kedjan L L Beans.

Vad de nya ägarna inte vet är att det i Als kylrum finns ett hål. Här kallas det, med en blinkning till Alice, för kaninhål. Går man ner i det hamnar man på samma plats, men tiden är president Eisenhowers 1958.

Utanför spyr fabriksskorstenarna svart rök. Hitchcocks Vertigo har premiär på biografen. Männen bär filthatt och dricker root beer. Frukthandeln Kennebec Fruit Company har ännu inte förvandlats till en turistfälla. Grädde är fortfarande något som kommer från kossor. Alla röker - och John F Kennedy, den unge senatorn från Massachusetts är fortfarande i livet.

När Stephen King tar sig an ämnet tidsresor gör han det på sitt vanliga sätt. Hans kännetecken som författare har alltid varit den egendomliga, ibland brutala, blandningen av trivial vardag och övernaturlig skräck. 22/11 1963 är inget undantag, möjligen är det kusliga lite nedtonat här. Liksom resonerandet om alla möjliga och omöjliga konsekvenser av tidsresandet.

Reglerna är enkla i boken, och det är Al som berättar dem för Jake. Man reser tillbaka och ändrar ett händelseförlopp. När man kommer tillbaka har det gått två minuter. Det är fortfarande 2011. Alltid. Och var gång man reser tillbaka till 1958 nollställer man det man ändrat. Vill man som Jake och Al rädda livet på Kennedy, gäller det att komma till Dåtiden i rätt tid, göra sitt jobb och sedan återvända till Nutiden. För alltid.

Efter ett tag förstår jag att det finns en tanke bakom enkelheten. Stephen Kings avsikt i den här romanen är inte att skapa ännu en sf-berättelse. Inte heller bara att diskutera konsekvenserna av Kennedys död, detta det största av alla nationella trauman.

Vi har ju alla sett filmen, Abraham Zapruders amatörfilm, vars suddiga men ändå skarpa rutor som hör till de mest sedda i världen.

I dag är det femtio år sen. USA:s president, den glade, pojkaktige JFK och hans hustru, mode­ikonen Jacqueline, född Bouvier, sitter i sin öppna limousin av märket Lincoln Continental iförd pillerburk. Kennedy, som är mörkt solbränd och avslappnad, ler och vinkar mot folkmassorna på Elm Street. Stunden innan har hans värdinna, Texas-guvernörens fru Nellie Connolly sagt: ”Mister president, du kan inte påstå att Dallas inte älskar dig.”

Strax därefter faller kulorna. Presidenten sjunker ihop, ganska stillsamt, som en säck med halm. Jackie böjer sig mot honom, frågar hur det är fatt. Sekunden efter flyger hon upp och kryper mot baksätet, det ser ut som om chocken får henne att vilja hoppa av i farten. Efteråt är hennes Chaneldräkt mörk av stelnat blod och läkaren kommer att hitta små klickar av hjärnsubstans på de rosa slagen.

Och sen då? Innebar mordet på Kennedy verkligen det slut på USA:s guldålder som det brukar utmålas som? Att det gjorde det för Dallas vet vi - stadens centrum övergavs på ett märkligt sätt åren efter mordet och återuppstod inte förrän på 1980-talet med blanka skyskrapor och en glättig pr-kampanj som tack vare tv-såpan Dallas fick spridning över halva klotet.

Ju längre man kommer i romanen, desto mindre tycks författaren själv tro på något förlorat paradis. Amerika på 50-talet var ett fattigt, smutsigt och rasistiskt helvete. Inte heller var Kennedy den frälsare som han utmålades som. I 22/11 1963 är det de banala handlingarna som räknas, de små människornas godhet eller ondska och deras förmåga att ta hand om varandra.

Dessa pyttesmå handlingar bestämmer hur det går sen. King visar det på ett skickligt sätt genom att låta Jake misslyckas i sin mission. För varje lösryckt god gärning han tycker sig göra sätter han igång kedjor av händelseförlopp som i Nutiden leder till naturkatastrofer: jordbävningar, upplösning och terroristdåd. Kanske är det människans självbild det är fel på? Vår syn på oss själva som världens härskare. Och vår bristande förmåga att känna tillit.

Stephen Kings USA är ett samhälle som har gått sönder och där människan blivit människans varg. Han vågar ställa frågan: hände det då? 1963? När Kennedy mördades brast en sorts tråd - osäkert vilken.

Men tilliten. När den väl har skadats går den inte att reparera.