ÅSIKT

Hos en modern Faust kommer ondskan gradvis

Cecilia Djurberg om Faust-myten som får nytt liv på Dramaten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sören Vilks
Per Mattson och Thérèse Brunnander i ”Faust” av Jens Ohlin och Hannes Meidal på Dramaten Elverket.
KULTUR

Förra året gjorde Jens Ohlin och Hannes Meidal succé med sin nyskrivna version av Hamlet på Teater Galeasen i Stockholm. Nu har de uppdaterat ännu en känd, klassisk myt – den om Faust, som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap och njutning.

Johann Wolfgang von Goethe (1749–1832) skrev ”Faust I” och ”Faust II”.

Faustmyten härstammar från tyskt 1500-tal och har inspirerat till ett flertal tolkningar. Bland de mest kända är Johann Wolfgang von Goethes magnum opus: dramerna Faust I (1808) och Faust II (1832), som i sin tur baserades på Christopher Marlowes pjäs från sent 1500-tal. 

Goethes Faust betraktades länge som ett så kallat läsdrama, för att det ansågs svårspelat. Jens Ohlin och Hannes Meidal har förhållit sig ”väldigt fritt och pliktskyldigt” till Goethe när de skrivit sin helt nya pjäs. Det var framför allt myten om personen som ingår en pakt med djävulen som lockade.

När deras pjäs börjar är Faust död, men djävulen lever och likaså frågan om ansvaret för vad geniet Faust gjorde och tilläts göra.

– Vi hade länge umgåtts med tanken på hur lätt det är att inför onda handlingar eller skeenden som redan är förbi se ondskan i efterhand. Och när man gjort det betraktar man sig per definition som god och ser inte själv att man bidragit till det där onda, säger Jens Ohlin. 

– Något man har behov av inför såväl omgivningen som sig själv, flikar Hannes Meidal in.

Han nämner att en ingång för dem har varit Thomas Manns roman Doktor Faustus som kom ut på tyska 1947 och gavs ut i ny svensk översättning för ett par år sedan. Där placeras Faustmyten i en tysk, historisk kontext.

– Thomas Mann kopplar Faust direkt till sin egen, den tyska nationens och den tyska bildningskulturens ansvar för nazismen, säger Hannes Meidal och menar att det är ett relevant perspektiv men att de tyckte det var svårt att överföra hans berättelse rakt av till teatern.

Från Mann fick de dock inspirationen att göra sin Faustfigur till musiker, och dennes pakt med djävulen som innebär att han i utbyte mot sin själ får 24 år som musikaliskt geni. Likaså har de plockat upp diskussionen om vad man varit blind för i efterhand, som hos Mann specifikt handlar om Förintelsen men som de menar går att applicera på alla former av hierarkiska system. Till exempel missförhållanden på arbetsplatser.

Pjäsen har många lager och vid läsningen uppstår lätt associationer till samtida genikulter.

I deras ”Faust”, som hade premiär i går på Dramatens Elverket, är huvudpersonen Fausts assistent Wagner, som här är kvinna och spelas av Thérèse Brunnander. Handlingen är förlagd till ett konstens hus som präglas starkt av just hierarkier, där det gränslösa och viljan att bli utvald och behovet av att bli godkänd är starka drivkrafter. Wagner får nu efterträda Faust i hans maktposition.

Pjäsen har många lager och vid läsningen uppstår lätt associationer till samtida genikulter. ”Huset” skulle kunna vara Svenska Akademien eller Dramaten och frågan om det där hemska som skett i källaren, ”det där det viskas om”, kan tolkas symboliskt som de hemligheter Metoorörelsen drog fram i ljuset, det som fick viskningarna att bli till rop och genikulten att börja krackelera.

Det handlar dock inte om något uttalat, specifikt samtida fenomen utan författarna tänker sig Huset som en symbolisk, sluten värld. Det kan också tolkas som ett freudianskt hus, där källaren står för det bortträngda.

– Det är ett slags David Lynch-labyrint, säger Hannes Meidal.

Foto: TT
Hannes Meidal och Jens Ohlin, aktuella med ”Faust” på Elverket i Stockholm.

Han har även haft Strindbergs ”Spöksonaten” i bakhuvudet, och låtit karaktären Zeitblom bli en elev som likt Studenten hos Strindberg vill komma in i sammanhanget och upptas i gemenskapen runt geniet. Jens Ohlin nämner understödjarna av genikulten, alla som medverkar till att hylla geniet, som särskilt svåra att komma åt med nya policies och riktlinjer, apropå Metoo och hur problemen i kulturvärlden har kunnat pågå så länge.

– Man blundar kanske inte medvetet för saker när man håller på och klättrar i karriären, det är överlevnadsinstinkt, säger Jens Ohlin och nämner även mediernas roll och publiken som med sitt sug efter stjärnor medverkar till att göda genikulten.

Det bevingade uttrycket om ”pudelns kärna”, som Goethes Faust utbrister när hunden visar sig vara Mefisto – alltså djävulen själv – problematiseras. Hos Goethe är pakten med djävulen en tydlig handling, det är ett avgörande ögonblick där ett val görs. Men så enkelt tror inte dessa dramatiker att ondska alltid går att urskilja.  

– Snarare är det väl så att ondskefulla handlingar sker gradvis, förskjutningen är inte alltid enkel att se medan den pågår, säger Hannes Meidal.

Djävulen tolkar de inte i en strikt religiös mening, utan definierar som ”en inre Mefisto” – den inre djävulen och ”något man ständigt har behov av att uppfinna”. Behovet av att uppfinna onda, sjuka personer och företeelser och utnämna dem till något som inte ä r vi, för att distansera sig från ondskan och själv ställa sig på det godas sida.

– Ju skarpare man kan peka ut ondskan någon annanstans, desto mindre blir ens egen medverkan

– Den här gamla sanningen: Utan Mefisto ingen Faust, utan ondska ingen godhet, vi kan inte se oss själva så som goda utan att ha ondskan någon annanstans, säger Hannes Meidal.

– Man behöver det som riktmärke, samtidigt ska man vara medveten om att det också är en konstruktion i någon bemärkelse. Ja, vi måste definiera oss mot det onda, men så fort vi är säkra på att vi inte var medverkande, att vi själva inte har ondskan i oss utan verkar under god flagg, blir vi blinda för våra handlingar, säger Jens Ohlin.

Det är just detta Meidal och Ohlin är ute efter att belysa – allt det här vi alla varit med om men inte har sett. 

– Ju skarpare man kan peka ut ondskan någon annanstans, desto mindre blir ens egen medverkan, säger Hannes Meidal. 

Pudeln heter kort och gott Pudeln här, och inte Mefisto, och den bevingade pudelns kärna är mycket svårare att greppa än hos Goethe. Precis som i Ohlins och Meidals tolkning av ”Hamlet” växlar fokus så att det blir oklart var sympatierna hamnar. 

Här tar de en viss konstnärlig risk, eftersom det på teatern är tacksamt med en tydlig uppdelning mellan ont och gott och publiken gärna vill hitta en hjälte att på något vis sympatisera med. Wagner är den som kommer närmast och är ärligast mot sig själv, tycker de själva, men hon är ingen klassisk hjälte. 

– Jag tycker att det är så oerhört svårt eftersom samtiden är så full av hjältar och skurkar, det är så svårt med etiketterna ond och god. När någon upphöjs av andra till god, till hjälte eller geni kan strukturer bli än mer dolda och man blundar för ännu mer. Personfokuset är så fruktansvärt olyckligt, det är farligt när folk får stå för onda eller goda falanger, det står i vägen för en diskussion som skulle kunna möjliggöra verklig förändring.

Ingången i arbetet har som sagt varit 1930-talets Tyskland och nazismens framväxt, men sen har de skrivit sig fram till nutiden och konstnärliga genikulten.

– Men apropå alla jämförelser med nazismens framväxt i dagens politiska debatt – hur kan vi använda oss av historien för att förstå var vi är nu utan att relativisera den, säger Hannes Meidal. Där försöker vi nu orientera oss i samtiden, men gör det oss mer seende eller förlorar vi något på vägen?

ARTIKELN HANDLAR OM