ÅSIKT

Ulf Eriksson gör fantasin verklig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avMagnus Ringgren

KULTUR

De stora havens gud avlyssnas i noveller

Ulf Eriksson (född 1958), författare och kritiker. Foto: Dan Hansson

I ett fönster en snöig vinterkväll står en hummertina i miniatyr med en skräckinjagande leksaksfisk instängd i sig. Så kan konsten bygga hanterliga tankemodeller för det skrämmande och okända. Ulf Erikssons nya novellsamling Okeanos försöker blåsa in lite frisk havsluft och hittills otänkta tankar i litteraturen så att den inte står och blir unken av ”privatliv” och ”känslor”.

Okeanos var den äldste av titanerna, son till himlen och jorden. Han var de stora havens gud, far till najaderna och tusentals andra barn. De historier som kan berättas kring honom är alltså otaliga och ständigt växlande. Sju av dem har avlyssnats av Ulf Eriksson. Bland annat är Okeanos en lika jättelik som okänd svensk ubåt som havererar utanför Costa Rica. Utgången förblir i evighet oviss.

En stillsam och intellektuell humor, en gränslös nyfikenhet på vad som finns i världen och hur man kan beskriva det, den sortens respekt för människor som innebär att de får behålla sin gåtfullhet hur mycket som än avslöjas om dem. Det är tre av de särdrag (det finns flera) som gör Ulf Erikssons prosa så läsvärd och åtråvärd. Språkglädjen är uppenbar. Jag hittar en mening på elva rader och ett så förunderligt uttryck som ”en snöreförstörande sölja” (ledtråd: det handlar om ett besök hos en skomakare).

”Liksom en svamp har sin största utsträckning nere i jorden, i det fördolda, kan en människa ha sin tillvaros mening fördelad i det för omgivningen outgrundliga.” När alla tilldelar sig själva och andra omsorgsfullt tillklippta identiteter kan det vara bra att bli påmind om att de där plåtsiluetterna inte säger ett endaste dugg om vad en människa egentligen är.

Jag lyfter gärna fram de två ­första historierna. I Muränan tappar ett sällskap bort varandra på ett stort akvarium. Det mesta förblir osagt, men novellen slutar med den där fascinerande bilden av hummertinan jag nämnde nyss.

I Malström tycks ett multinationellt säkerhetsföretag ta makten över folks minnen och verklighetsuppfattningar. Lars Gustafssons ande svävar uppenbart över djupen här.

Annat i boken är mer cerebralt. Gränsen mellan essä och novell blir alltför vag. I Den sista morgonen kan människor uppleva exakt samma sinnesintryck, men berättelsen försvinner in i ett stort resonemang om mystikens historia som skymmer det underliga spelet mellan far och dotter som borde fått mer plats. Men det är å andra siden här som den osannolika ubåten Okeanos dyker upp.

Den sista novellen är en nödtorftigt fiktionaliserad essä om den märkvärdige spanske barockmålaren Juan Fernández el Labrador som gjort bokomslagets vindruvsklasar mot det eviga mörkrets bakgrund, belysta av en stark ljuskälla som vi inte ser. Möjligen är det så med Ulf Erikssons prosa att dess ytspeglingar, precis som hos el Labradors druvor, döljer och ”fördelar” hans självporträtt och hans bild av världen. Så skarpt och förälskat ser han de ogripbara världarna, de som finns och de som tänks.

När det fungerar som bäst står dessa världar i en vacker och möjligen livsfarlig balans mot varandra. Fantasin blir verklig, verkligheten fantastisk.