ÅSIKT

Fattar ni inte att ni är fria?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vad är ni rädda för? Varför går ni inte? frågar INGA-LINA LINDQVIST som läst nya böcker om och av svenska kvinnor

1 av 4 | Foto: SVT
Varför har hon stannat så länge? Den förtryckta, misshandlade hustrun och mannen med makt – Marie Richardson och Reine Brynolfsson i SVT-serien ”Kungamordet”.

Jag är gift med en man och har fött tre barn. Jag har aldrig handlat kläder till barnen, håller inte reda på när de har gympa, vet inte vad deras klassföreståndare heter, packar inte deras matsäckar. Det gör min man.

Jag läser böcker och jag skriver.

I flera månader har jag läst nyutkomna populära böcker skrivna av svenska kvinnor om svenska kvinnor – nu har min hjärna kortslutits och jag förstår inte längre vad jag lever i för land.

Globalt sett erbjuder Sverige sådana sociala, juridiska och ekonomiska villkor att varje kvinna som bor här har största möjliga chans att uppnå sin fulla mänskliga potential. Inga lagar, inga politiska beslut och inga traditioner står i vägen för kvinnornas självförverkligande.

Men när Medlingsinstitutet och SCB i början av förra året presenterade lönestrukturstatistik för 2006 kunde man av siffrorna dra slutsatsen att Sverige har en extremt könssegregerad arbetsmarknad. 96 procent av alla elektronikreparatörer är män, 97 procent av alla distriktssköterskor är kvinnor. 90 procent av alla barnskötare är kvinnor, 99 procent av alla byggnadsarbetare är män. Ingen lagstiftning förbjuder män att jobba inom barnomsorgen, eller hindrar kvinnorna från att reparera elektronik. Ändå avstår de.

Vad är det som händer?

Jag läser Gunilla Bergenstens uppmärksammade Familjens projektledare säger upp sig. Under läsningens gång förstår jag att mitt eget familjemönster är så pass sällsynt att jag snarast borde bli föremål för en vetenskaplig undersökning.

Bergenstens bok gör ont att läsa. Hon skriver om en befintlig familj – sin egen. En faktiskt existerande man och högst verkliga barn. Kvinnan arbetar heltid, tar hand om alla förekommande sysslor i hemmet och håller på att bli sjuk av stress. Mannen tankar bilen. Kvinnan frågar sig själv om detta är genetiskt betingat. Hon vill sluta curla sin man, skriver en bok och blir intervjuad överallt och omtalad på bloggarna. Alla – här får ni blunda om ni är lättskrämda – alla känner igen sig.

Kvinnorna och männen i världens mest jämställda land känner igen sig i Gunilla Bergenstens beskrivning av en vanlig medelklassfamilj i Sverige. Det är så det funkar här i landet, haha, hon har verkligen fångat oss på kornet!

Haha?

Lika märkliga är i mina ögon reaktionerna på Astrid Flemberg-Alcalás delvis självbiografiska roman Och vet inte vart. Romanen handlar – påstår både författaren och kritikerna – om det mest förbjudna, nämligen en mor som inte kan älska sina barn.

Det kanske romanen gör. Men jag blir ändå förvånad över omfattningen av konsensus.

För mig är det inte alls självklart att den kvinnliga huvudkaraktären måste älska barnen. För det första är det inte hon som valt att få barn – det är hennes man som vill ha något han uppfattar som en komplett familj. För det andra kan det vara svårt att få personkemin att stämma när man adopterar barn som är i femårsåldern. En stor del av personligheten är färdigbildad då och man kan möjligen kräva ömsesidig respekt. Men kärlek?

Huvudpersonen kränks av barnen, nonchaleras av mannen men ska ändå klandras för sin brist på moderskärlek. Författaren säger själv i en intervju att ” en riktig mamma ska älska sina barn mer än allt annat”. ( Norrländska Socialdemokraten, 17 jan -08).

Varför det? Räcker det inte med att man står ut med sina ungar? Måste man dessutom älska dem? Och mer än allt annat?

Hugget i sten – men skriften är osynlig för mig. Jag har bara varit svensk kvinna sedan 1979 – vad som än har utspelats här, vad som än har drabbat kvinnorna måste det ha hänt innan dess.

Boken borrar sig in i mitt huvud, mindre som ett självständigt litterärt verk, mer som ett vittnesmål om ett tillstånd som jag har börjat förstå är typiskt för många kvinnor i Sverige, som känner igen sig i Flemberg-Alcalás roman. En sorts rädsla.

Mitt nätverk är fullt av kvinnor som är som jag – begåvade, resursstarka, framgångsrika. Onödigt många lever i dåliga relationer, mår dåligt på jobbet, är missnöjda med sina liv.

Så här ungefär. Du har alla förutsättningar – sociala, ekonomiska, politiska – för att skapa en mer tillfredsställande tillvaro.

Ändå stannar du kvar där du är. På jobbet eller hemma. Vantrivs. Kommer inte loss. Trots att alla villkoren är uppfyllda för att du ska kunna göra något åt din situation sitter du lika fast som om du vore en fåraherdes tredje fru i Afghanistan.

Tv-serien Kungamordet skildrar en ganska typisk, om än tillspetsad situation. Linda, finansministerns fru, står ut med misshandel och våldtäkter utan att jag kan förstå varför. En polisanmälan och en duktig advokat hade löst alla hennes problem. Vi lever inte i Iran. Men kvinnorna i min närhet nickar förstående. Jo men så här är det, det känner vi igen. Fångat på kornet.

Journalisten och författaren Ami Lönnroth har i den nyutkomna Förbannad är jag ganska ofta intervjuat kvinnokämpen Berit Ås. Jag plöjer boken i desperat jakt på att få veta vad som har gått snett sedan 1970-talets friska gåpåiga bredbenta kvinnorörelse röjde mark för en annan, bättre framtid.

Berit Ås är känd för många saker: hon har populariserat och utvecklat teorin om härskartekniker, startat det första kvinnouniversitetet i Norge och varit Norges första kvinnliga partiledare.

Ilskan över orättvisorna har varit en av hennes starkaste drivkrafter – rädd eller handlingsförlamad var hon aldrig. Hon har levt i en jämställd relation med en man. Teoretiskt och praktiskt har hon och de andra feministerna i hennes generation präglat en hel tidsepok. Mödrarna har sått – döttrarna skulle skörda.

När jag läser samtalen med Berit Ås kommer jag åtminstone en förklaring på spåret. En av hennes utgångspunkter är att män och kvinnor lever i olika kulturer. Hon formulerar också de centrala värdena för en kvinnlig kultur. ”Omsorgen om människor och miljö, solidariteten med samhällets svagaste grupper, fredsengagemanget, delaktighetskulturen, kraven på rättvisa.”

Den särartsfeministiska traditionen har alltid varit stark i Sverige.

Ellen Key, Fredrika Bremer, Elin Wägner var feerna som kom med sina gåvor när den svenska kvinnorörelsen föddes. De kom med uppvärderingen av kvinnan, med upphöjandet av henne, med respekten för de mjuka kvinnliga värdena. Och uppvärderingen av kvinnorna förbands med uppvärderingen av barnen. Kopplingen till moderskapet blev den slända som kvinnorörelsen stack sig på – innan den föll i koma.

Med den förklaringsmodellen kan man kanske förstå varför svenska kvinnor mot allt sunt förnuft fortsätter att vårda friska män i hemmet, lastar sig själva om de inte älskar sina barn högre än allt annat och väljer typiska kvinnoyrken med sämre löneutveckling.

Men det finns kanske även andra förklaringar.

En sedelärande historia som Berit Ås ger handlar om hur det första norska kvinnouniversitetet gick under.

Verksamheten skulle från början stå på tre ben: utbildning och forskning, förstås, men också produktion, för att skapa en bas för självförsörjning. Berit Ås nämner själv ” klostermodell”. Vad grundarna inte hade räknat med var hur starkt det nyliberala tänkandet skulle prägla samhället från mitten av 1990-talet. Flotta modeprojekt kring it och kvinnor i näringslivet ledde till att universitetet gick i konkurs.

Makarna Myrdals Kris i befolkningsfrågan (1934) bidrog till att forma en kvinnovardag som bars av kollektiva lösningar. Sedan dess har en mindre ideologisk revolution ägt rum och själv är numera bästa piga.

Min gissning blir att någonstans mellan livmodern och aktieindexet gick de svenska kvinnorna vilse.

Och dåligt mår de, mitt i sin formellt perfekta, lagstadgade jämställdhet. Sliter med sina omöjliga ekvationer, lägger sina utmattande livspussel, kämpar för att tillfredsställa osynliga ideal.

Ingen reser sig och går från bordet, alla sitter snällt kvar.

Vad de är rädda för övergår mitt förstånd.

Inga-Lina Lindqvist