"Jag avskyr ordet mångfald"

avAnneli Jordahl

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så peppade feministikonen Angela Davis unga radikaler i Stockholm

1 av 3
Karismatisk Angela Davis (född 1944) fick stående ovationer när hon föreläste om konst, filosofi och politik på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Aftonbladets Anneli Jordahl rapporterar. (Bilden är tagen vid ett annat tillfälle). Foto: AP
John Lennon stödde Davis med låten ”Angela”. Foto: AP

”Varför har ni ingen ledare?”

Professor emerita Angela Davis håller föreläsning på Kungliga konsthögskolan på Skeppsholmen i Stockholm. Hon berättar att folkrörelsen Black lives matter – som grundades i Ferguson efter att 18-årige Michael Brown sköts till döds av en polis – ofta får frågan om en frontperson.

”Offentligheten vill så klart se en svart karismatisk manlig ledare. Visst, vi älskar Martin (Luther King) och Malcolm (X) för vad de uträttade. Men vi behöver inte upprepa historien. Varför kan ingen föreställa sig att det nu är dags för svarta kvinnor att formulera de stora frågorna om humanism?”

Innanför lyckta dörrar föreläser Angela Davis för skolans personal och elever under rubriken Art, philosophy and politics. Utanför sitter vi andra som har köat i flera timmar och placerats i olika rum där vi följer en streamad Angela Davis.

Det är som på bio.

Det annars så kompakta vithetshavet – för att använda Sara Ahmeds begrepp – som otidsenligt härskar på kulturens statusinstitutioner gäller inte för just det här rummet, som genomgående består av unga radikaler.

När Angela Davis anländer får hon stående ovationer. ”Hon kan fylla Globen”, säger någon. ”Som Michael Jackson”, säger en annan. Konsthögskolan har uppenbarligen underskattat Angela Davis dragningskraft som filosof och aktivist. Många som köat som vända i dörren.

Själv fick hon en roll som frontperson i medborgarrättsrörelsen och blev i slutet av 60-talet en viktig talare som supporter av The Black Panther party. Hon brukar säga att hennes livs engagemang började när baptistkyrkan bombades i hennes hemstad Birmingham, Alabama, 1963. Hon kände de fem svarta skolbarnen som omkom.

Sitt liv åt har hon ägnat åt kampen för social rättvisa och begreppet frihet har varit centralt. Hur fri blev den frigivne slaven? Är en av frågorna hon brottats med, särskilt i fängelsedebatten.

Angela Davis inleder sitt tal med hur estetisk teori blev en del av filosofin. Hon kommer via Adorno, Marcuse och Kant fram till konstens viktiga roll i sociala förändringar. När hon reder ut demokratibegreppets genealogi skruvar många på sig. Ska det fortsätta så här abstrakt och snårigt?

Men så landar hon i samtidens frågor om polisvåld mot afroamerikaner som lett till en ny våg av medborgarrättsrörelser. Hon uppskattar att afroamerikaners frihetskamp nu tar plats i populärkulturen. Filmen Selma – om Martin Luther King – visar det kollektiva arbetet, inte minst kvinnliga aktivisters insats. ”Konsten har spelat en viktig roll i demokratiarbetet. Som det faktum att Billie Holiday sjöng Strange fruit. Att Nina Simone skapade Mississippi goddam. Och att musikern Terence Blanchard gjorde Breathless till minne av Eric Garner.”

Eric Garner som kvävdes till döds av New York–polisen för att han sålt cigaretter på gatan ledde till I can’t breath-rörelsen som fick stort mediegenomslag.

”Döda män ger rubriker. Medan svarta kvinnor, ofta mentalt sjuka kvinnor, är särskilt utsatta för polisbrutalitet. För att inte tala om svarta transpersoner.”

Angela Davis är en karismatisk talare. Hon växlar mellan det lågmälda och det expressiva, gör konstpauser för att sedan med dramatik betona vissa ord och meningar så man aldrig glömmer dem.

Som medborgarrättskämpe var det nära hon blev martyr, precis som svenske fackföreningskämpen Joe Hill. För hundra år sen avrättades han i Salt Lake city för ett mord han sannolikt inte begått. Den som läst Angela Davis självbiografi och sett filmen Free Angela and all political prisoners vet hur nära ögat det var när Angela Davis satt i isoleringscell anklagad för mord. Hon frikändes 1974.

Tack och lov blev hon en levande aktivist. Och inte så lite ikoniserad. För att stödja henne skrev Rolling Stones låten Sweet black angel och John Lennon Angela.

Angela Davis är känd för att inte ge intervjuer, tiga om privatliv men vara generös när hon är på plats. När jag i våras lyssnade på henne vid en feministisk konferens i San Francisco berättade hon med bruten stämma att två goda vänner från svarta pantrarna har suttit inne sedan 70-talet. Sorgen över detta har bidragit till hennes intensiva kamp för fängelsereformer.

”De enorma summor som läggs på ’the industrial prison komplex’ bör i stället läggas på jobb, bostäder, utbildning”, säger hon i Stockholm. 

Hon avslutar ganska tvärt. Överraskande nog har Davis – med sin rättvisekänsla – begärt att även publiken därutanför ska få ställa frågor. Här finns inga mikrofoner så alla spetsar öronen:

– Måste konsten vara emancipatorisk? frågar någon. Kan ”det svarta” bli fetischism? Angela Davis lyser upp inför frågan, den är väsentlig.

”Konsten måste inte ha ett budskap. Även en konstnärlig form kan bidra till att vi tänker fritt, och bli mottagliga för komplexa tankegångar. ”

Så följer en diskussion om intersektionalitet och Angela Davis är kluven. Det utestänger människor som inte är akademiker. Men det ger oss också en möjlighet att tala specifikt om genus, klass, etnicitet och sexualitet.

”Vem är jag? Är jag först och främst svart? Eller kvinna?”

När någon tar upp ordet mångfald ropar hon högt:

”Jag avskyr ordet diversity!”

I boken The meaning of freedom – en samling föredrag – skriver Angela Davis att det kan vara bekvämt att gömma sig bakom mångfald. Faran är att det kan hindra oss från att gå till botten med själva problemet. Varför våra institutioner präglas av rasism, sexism, homofobi, klassfördomar.

Samma mångfaldsdiskussion dök upp i San Francisco. Där sa Davis att ingen människa kan greppa alla intersektionella maktunderlägen. Var och en som vill förändra världen måste koncentrera sig.

Någon jobbar mot kvinnovåldet medan en annan debatterar fängelsefrågan.

Lite publikfriande är hon allt när hon säger att samhället måste lyssna på ungdomarna, ta deras åsikter på allvar.

”Själv var jag bara 25 när guvernör Ronald Reagan såg till att jag inte fick undervisa på universitet för att jag var marxist. ”

Hon avslutar med att nämna föreställningen av Sverige som landet med respekt för mänskliga rättigheter.

”Om just ni började analysera Sveriges roll i den postkoloniala rasismen hade det varit betydelsefullt för övriga världen.”

Hon möts av visslingar och applåder och när jag beger mig ut på Skeppsholmen tänker jag på hennes slutord i San Francisco som fördes fram alldeles osentimentalt:

”Ni som försöker förändra världen och tänker att det är bortkastat arbete för inget händer. Ge inte upp! Tänk på demonstranterna som promenerade över bron i Selma, i protest mot att svarta inte tilläts utöva sin rösträtt. Många av dem fick aldrig uppleva att de bidrog till att förändra världen. Det kan ta femtio år innan er kamp får genomslag.”

ARTIKELN HANDLAR OM