Publicerad:
Uppdaterad:

Plantera för fred

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Naomi Klein om sambandet mellan jordens uppvärmning och mördandet i Syrien

Foto: THINKSTOCK
Foto: TT
Naomi Klein, bästsäljande, kanadensisk författare och debattör.

Efter de vidriga terrorattackerna i Paris strömmade meddelanden in från vänner och kollegor:

”Kommer de ställa in klimatkonferensen i Paris?”

”Krigets trummor dunkar. Klimatförändringarna kommer att drunkna i oljudet.”

Det är ett rimligt antagande. Många politiker talar pliktskyldigt om den existentiella kris som klimatet innebär, men så fort något mer akut dyker upp – krig, börs­krasch, epidemier – brukar klimatet strykas från agendan.

Den franska regeringen har meddelat att COP21-konferensen i Paris kommer att genomföras som planerat, men det talas om kraftiga restriktioner för allmänna demonstrationer. Och det är svårt att se hur havsnivåns höjning och uttorkade jordbruk – inga kiosk­vältare ens i vanliga fall – ska kunna tävla med en snabbt eskalerande militär närvaro och stängda gränser.

Allt det här är fullt förståeligt. När vår säkerhet hotas, är det svårt att tänka på något annat. En kollektiv chock som attackerna i Paris får oss effektivt att skifta fokus.

Men tänk om vi skulle välja en annan väg? Tänk om vi i stället fördjupade diskussionen och breddade synen på lösningar? Tänk om klimatet fick stå i centrum som vårt bästa hopp för fred, i stället för att knuffas åt sidan till förmån för krig?

Sambanden mellan förhöjda temperaturer och övergreppen i Syrien är, vid det här laget, okontroversiella. För att citera USA:s utrikesminister John Kerry: ”Det är ingen slump att Syrien upplevde den värsta torka som uppmätts, precis före inbördeskriget. Uppemot 1,5 miljoner invånare flydde från Syriens landsbygd till dess städer och intensifierade den politiska oro som bara hade börjat sjuda i regionen”.

Många komplexa faktorer bidrog till den oron. Svår torka var en, men även förtryck från brutala diktatorer och en ny sorts religiös extremism. En annan faktor var invasionen av Irak för tio år sedan. Och eftersom kriget milt uttryckt hade en del att göra med västvärldens törst efter Iraks olja är även det ödesdigra beslutet svårt att separera från klimatförändringarna. IS, som har tagit ansvar för attackerna i Paris, fann en grogrund i den här instabila situationen med för mycket olja och för lite vatten.

Accepterar vi detta resonemang är det ologiskt att låta de vidriga attackerna i Paris rasera våra redan otillräckliga klimatåtaganden. Snarare borde tragedin inspirera till motsatsen: kraftfulla åtgärder för att sänka utsläppen så fort och lågt som möjligt, och ett starkt stöd för en snabb omställning till förnybar energi i utvecklingsländerna, vilket dessutom skulle skapa efterlängtade jobb och ekonomiska möjligheter. Djärva klimatövergångar som dessa är vårt enda hopp för att förhindra en framtid där, som en artikel nyligen formulerade det i Nature climate change, stora områden i Mellanöstern ”upplever temperaturer som är outhärdliga för människan” vid slutet av århundradet.

Men inte ens det räcker. Hur omfattande regleringarna mot utsläpp än är, kan de bara hindra klimatförändringarna från att förvärras. De kan inte stoppa den pågående uppvärmningen, inte heller den uppvärmning som befästs av fossila bränslen som vi redan förbrukat.

Det saknas en avgörande bit i vårt klimatsamtal: behovet att snabbt sänka atmosfärens koldioxidhalt från de nuvarande 400 miljondelarna till mindre än 350 miljondelar.

Följderna av det sträcker sig bortom katastrofer som Syriens historiska torka. Ett exempel är hur ekosystemen i haven förstörs av försurningen från de  mer än 40 procent förhöjda koldioxidnivåerna. Ett annat att senast atmosfärens koldioxidhalt var så här hög var den globala havsnivån minst sex meter högre. Inlandsisens upplösning går inte att stoppa i vissa (inte alla) områden. I det nuvarande klimatet, överbelastat med koldioxid, är det därför bara en tidsfråga innan hundratals miljoner människor måste fly när deras jordbruk och grundvatten förstörs av saltvatten från havets nivåhöjning som översvämmar kustlinjer över hela klotet.

De goda nyheterna är att alltfler forskare pekar på ett sätt att sänka atmosfärens CO2 utan riskabel teknik. Det är en otrolig återfuktande teknologi, främmande för många ingenjörer. Det är en kolkonfiskerande teknik, främmande för många kemister. En bieffekt är ett hållbart byggmaterial som inte är cancerframkallande. En annan bieffekt är att det återställer jordmånens fuktighet.

De kallas för träd. Denna naturliga teknologi bistår med mat, skugga, bostäder för vildmarksliv, arbete, timmer, ekonomisk utveckling – för att inte nämna den mest värdefulla resursen: hopp.

Plantering av naturliga trädarter i Mellanöstern, Medelhavet och vid omfattande kustliga öknar skulle få ner atmosfärens koldioxidhalt, reducera ökenspridningen samt innebära kyligare och fuktigare lokala klimat. Det skulle sakta ner eller till och med reversera den sortens extrema torka som förvärrade inbördeskriget i Syrien. Med andra ord, det skulle kunna lägga grunden för klimatstabilitet och politisk stabilitet samtidigt.

Sådana projekt skulle självklart behöva genomföras med stor eftertanke. De nya skogarna får inte användas som biobränsle, inte heller som otillräcklig klimatkompensation. Lokalbefolkningen skulle behöva vara delaktig i projektet snarare än förflyttad från det. En mångfald av arter är också avgörande. Störst skulle utsikterna att lyckas vara i områden med sådan vegetation som nu torkat på grund av avskogning, betning och torka.

Vinsterna kan bli enorma och snabba. Enligt en studie av en grupp tyska forskare (Earth System Dynamics, 2013) skulle plantering av träd i Omans kustliga öken (ungefär lika stor som Hawaii) ”kunna producera en minskning av yttemperatur och en ökning av regn och dagg på regional nivå”.

Det finns mycket att lära både om möjligheterna och riskerna. Men tydligt är att en storskalig trädplantering skulle ha lysande förutsättningar för att kyla ner de varmaste platserna på planeten, när det kombineras med investeringar för att minska koldioxiden.

För bara några dagar sedan verkade ett drastiskt agerande nästan möjligt. Innan attackerna mot Paris pekade alla signaler åt rätt håll. Klimatrörelsen växte starkare och regeringar började bli mer seriösa i sina mål; vissa av dem började till och med stå upp mot fossilbränsleföretag. Det var inte tillräckligt, men så mycket har inte stått på spel sedan 2008, när Europa var i täten för en revolution med förnybar energi och Barack Obama efter valet lovade att det skulle bli ”stunden då havsnivån sänks och vår planet börjar läka”.

Sen slog finanskrisen till med full kraft. När världen möttes i Köpenhamn i slutet av 2009, hade uppmärksamheten redan skiftat från klimatet och överenskommelsen sågs av de flesta som en katastrof. De följande åren skar man ner stödet för förnybara bränslen i södra Europa, ambitionerna dalade och löften om klimatfinansiering för utvecklingsvärlden bokstavligen försvann. Strunt i att ett beslutsamt svar på klimatkrisen, grundat i stora investeringar i förnybara bränslen, effektivitet och kollektivtrafik, hade kunnat skapa nog med jobb för att undergräva den misstrodda logiken bakom ekonomiska åtstramningar.

Vi har helt enkelt inte råd att låta historien upprepa sig, den här gången med terrorn som förevändning. Den franska presidenten François Hollande har redan, i ett desperat försök att vinna väljare, inlett en George W Bush-liknande motoffensiv genom militär upptrappning i Syrien.

Hans meningsfränder borde inte göra honom sällskap – de borde stoppa honom, innan vi förlorar det som kan vara vår sista chans att förhindra en uppvärmning som kommer göra alla sorters mänsklig säkerhet till ett avlägset minne. Författaren och energiexperten Michael T Klare argumenterade några veckor innan attacken för att klimatkonferensen i Paris ”inte enbart borde ses som ett klimattoppmöte utan en fredskonferens – kanske den viktigaste fredssammankomsten i historien”.

Det här är verklighet, inte fiktion. Vi börjar äntligen inse att klimatkatastrofer leder till krig och ekonomiska bråddjup. Det är dags att visa hur visionära klimat­åtgärder kan bidra med bestående fred och ekonomisk rättvisa. Vi kan göra det genom att bygga en ekonomi post-koldioxid redan nu, genom att använda naturens genialitet som vår starkaste kompanjon i kriget mot atmosfäriskt koldioxid.

Är det fred vi vill ha? Försök med träd, inte bomber.

Naomi Klein

Jason Box

Naomi Klein är författare till bland annat Det här förändrar allt och Chockdoktrinen (båda Ordfront). Jason Box är klimatforskare och geograf. Översättning: Jack Hildén.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: