ÅSIKT

Vi får inte älska vem vi vill

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

SUSAN NATHAN om ett spräckt förhållande - och ett land utan plats för kärlek

Foto: Susan Nathan.

Vi har nyligen upplevt en svart dag i Israels historia. Högsta domstolen har godkänt ett regeringsbeslut som förbjuder arabiska israeliska medborgare att gifta sig med vem de vill. Detta har blivit ett land där det inte finns plats för kärlek. Med andra ord måste vi alla vara medvetna om vilka personer vi kanske inte får dela vårt liv med.

Jag anser detta vara ett angrepp på våra medborgerliga fri- och rättigheter. Tidningen Ha’aretz ledare den 15 maj poängterar att inget annat land i världen diskriminerar en del av sina medborgare genom att anta lagar som endast gäller för dem och som begränsar deras möjlighet att välja en partner att leva med i deras eget land.

Detta är emellertid ett begränsat perspektiv på frågan som inte tar hänsyn till den vidare moraliska kontexten. Vad händer om en jude vill gifta sig med en palestinsk medborgare från Västbanken eller Gaza? Är sådana relationer något som aldrig förekommer? Nej, de förekommer visst, och det är det som är kruxet.

Det finns ett fall som just nu väntar på att tas upp i högsta domstolen, och det handlar om en ung judisk kvinnas begäran om att få bosätta sig i Ramallah på Västbanken med sin palestinske make. De träffades genom sitt arbete, blev kära och gifte sig på Cypern.

Palestinska män måste vara minst 35 år för att kunna få ett tillfälligt tillstånd att besöka Israel, en palestinsk kvinna måste vara minst 25 för att åtnjuta denna rätt.

Fallet i fråga kommer att avgöras genom lagstiftning; ingen israelisk medborgare har rätt att vistas på Västbanksterritorium som står under palestinsk jurisdiktion.

■ ■Hustrun söker inte bara rätt att bosätta sig i Ramallah utan också tillstånd att röra sig fritt förbi vägspärrarna, utan att utsättas för trakasserier, för att kunna besöka sin familj i Israel.

För ett år sedan befann jag mig i en obekant och oroande situation. Jag hade ett nära samarbete med en palestinsk socialarbetare i Gaza City, som hade handlett mig i mitt sociala arbete i Mahapach, en israelisk-palestinsk frivilligorganisation som verkar för social förändring på gräsrotsnivå.

Varje vecka gick vi igenom fallrapporterna och problemen per telefon och han gav mig insikter och stöd som var mycket värdefulla för mig, inte minst eftersom jag är jude men lever och arbetar bland palestinier. Vi upptäckte att vårt arbete, som innebar att vi delade många av våra bekymmer med varandra, förde oss närmare varandra känslomässigt. Hans hustru var död och jag är själv frånskild. Han föreslog att vi skulle försöka träffas.

Allt detta må låta helt normalt i europeiska öron, men här är sådana förhållanden omöjliga och genomsyrade av ständig kamp och byråkratiska svårigheter. Jag skulle vara tvungen att söka tillstånd för att få komma in i Gaza, kanske bara för en dag efter månader av ansökningar och avslag, och samma procedur skulle gälla för honom.

Motvilligt kom vi fram till att priset för att träffas och det kaos som skulle bli följden var mer än vi skulle orka med i den fas av livet vi befann oss i. Det var en smärtsam känslomässig erfarenhet och jag nämner den för att belysa det faktum att mitt land bryter mot de egna medborgarnas grundläggande rättighet att älska vem de vill utan att behöva frukta för repressalier på grund av lagar som är avsedda att hålla oss åtskilda.

Svärmodern till min granne här i Tamra är 50 år gammal och kommer från Ramallah. Hennes make är 87 och de är djupt hängivna varandra. Häromveckan, när hon gjorde ett av sina sällsynta och svårgenomförda besök hos sin ursprungsfamilj, förvägrades hon tillstånd att åka tillbaka in i Israel vid vägspärren. Hennes make släpptes igenom och återvände hem ensam medan hon tog sig till fots genom fält och olivlundar fram till Taibe, en arabisk stad invid gränsen, där hon tog en taxi hem.

Detta är ett liv som är fyllt av faror och förödmjukelse. Den känslokyla med vilken småbarnsfamiljer splittras, gamla par skiljs åt och judar och araber förvägras möjligheten att älska varandra är ofattbar.

■ ■ Palestinska familjer ska inte behöva drabbas av en begränsad säkerhetsstatus på grund av familjerelationer som de inte har någon kontroll över.

Lagen som förbjuder familjeåterförening för palestinier diskriminerar människor på grundval av etnicitet och kränker de israeliska medborgarnas och invånarnas samt deras familjers rätt att leva som familjer. Den utgör en skymf mot människans värdighet och mot värden som jämlikhet, frihet och privatlivets helgd.

Susan Nathan ([email protected])