ÅSIKT

Angolas seger

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HENNING MANKELL om ett skitlag som förlorade - och om en dröm som blev sann

Foto: Jamba, mittbacken som räknas som den angolanska ligans bästa spelare, tränar inför matchen mot Portugal.

Om själva fotbollsmatchen mellan Angola och Portugal som jag ser denna heta junikväll i Köln är inte så mycket att säga. Efter femton sekunder håller Portugal på att göra mål. Bollen snuddar den ena stolpen. Fyra minuter senare gör Pauleta verkligen mål efter att Angolas försvar under ett ögonblick upphört att existera. Då fruktar jag att Angola har ett förfärande nederlag framför sig. Men värre djävligheter har det angolanska folket, i detta läge företrätt av spelarna, varit med om. De spelar vidare som om ingenting har hänt.

Matchen är dålig. Portugiserna förvandlas snabbt till en grupp bokhållare på planen. De bevakar ledningen, knappast mer. Inte ens Figo gör särskilt mycket nytta. Han lunkar mest omkring som en surmulen lejonhanne och gör ett ryck då och då när han tycker flocken är lite för orkeslös.

Men särskilt mycket mer är alltså inte att säga om matchen. När den är över och de sista solstrålarna har försvunnit från läktaren byter spelarna tröjor med varandra, portugiserna blåser i gröna trumpeter och angolanerna applåderar sin stora klack som sannolikt mest består av till Europa inflyttade angolaner.

Det är långt till Luanda. Angola är ett fattigt land.

Jag tänkte på det när spelarna värmde upp innan matchen. Jag tänkte att på den portugisiska planhalvan var det som att betrakta en marina med lustjakter i mångmiljonklassen, medan den angolanska sidan bättre kunde tänkas representeras av en improviserad hamnanläggning för småbåtar. Enbart spelare som Figo eller Cristiano Ronaldo har ett värde på den europeiska spelarmarknaden som vida överstiger vad hela det angolanska laget kunde tänkas ha för marknadsvärde.

Ingen tänker sig naturligtvis att Angola ska gå särskilt långt i den här turneringen. Att hoppas är en annan sak. Men när jag byter flyg i München och uppsöker en av dessa svampliknande kiosker för kepsar och halsdukar som nu finns överallt i Tyskland och frågar efter en angolansk keps så finns det ingen. Portugisiska halsdukar och även dessa egendomliga, strutliknande trumpeter i Portugals färger finns på lager. När jag frågar får jag besked om att det ”inte föreligger efterfrågan” på halsdukar och kepsar från vissa länder. Bland annat alltså Angola. Det är lite som med Trinidad och Tobago. Angola är ett skitlag. Det är utfyllnad, blåbär som måste finnas där för att Fifas demokratiska trovärdighet ska bekräftas. Därför lagrar man inte heller i onödan halsdukar och kepsar åt detta lag.

Men nånstans måste de ändå fås att köpa. När jag kommer till Köln och hettan slår emot mig vimlar det av angolanska fans i staden. De har minst lika många halsdukar och flaggor och kepsar som portugiserna. Men de har inga trumpeter. De skrattar i stället för att böla med sina horn.

Det är då jag börjar tänka på varför jag egentligen har gjort den här resan för att denna enda gång i mitt liv se en match som ingår i ett världsmästerskap. När jag var tio år gammal spelades det VM-final på Råsunda. Då satt jag vid radion i Sveg och lyssnade och det enda jag egentligen minns är att Lennart Hyland sa att målvakten Kalle Svensson blev ovän med sin ena stolpe, när den mycket unge svarte man – han var sjutton år – som hette Pelé gjorde mål. Det var ord som bet sig kvar. Man kunde vara ovän med sin målstolpe. I det ögonblicket förvandlades för mig fotbollsspelare till animister som upplevde att tingen runt dem var besjälade.

Men någon VM-match har jag aldrig sett innan jag nu kommer till Köln. Egentligen beror det på Maria och Jorge. Jag träffade dem för nitton år sen. De var angolaner på flykt undan det brutala inbördeskriget som genast efter befrielsen från den portugisiska kolonialismen brutit ut. De hade tagit sig till Kitwe i norra Zambia. De bodde med sina barn i ett omgjort garage minns jag. Maria arbetade för en skandinavisk biståndsarbetare, kanske var han dansk, och Jorge sökte olika ströjobb. I vanliga fall tänker man sig angolaner på flykt från den brutala Savimbi och hans anhang. Men historien är aldrig riktigt så enkel som man vill ha den till. Maria och Jorge hade flytt från MPLA som nu är det statsbärande partiet i landet. Det var ingen av befrielserörelserna som hade alldeles rena händer även om det var mer blod på Savimbis. Som vanligt var det folket, som Maria och Jorge, som fick utstå lidandet.

En kväll kom vi att tala om drömmar. Och jag tänker nu som jag tänkte då att drömmar är som ryska dockor. Inuti en dröm finns alltid en annan dröm. Naturligtvis drömde Maria och Jorge om att en dag kunna återvända till sitt land. Men i den stora drömmen fanns andra drömmar och jag minns att Jorge sa att han sörjde över att han nog aldrig skulle få uppleva att ett angolanskt landslag som verkligen representerade hela landet skulle få springa in på en plan för att möta Portugal: ”Vi ska möta Portugal och vi ska visa dom att även om dom förslavat oss i hundratals år så ska vi kunna mäta oss med dom.”

Vad Maria och Jorge gör nu vet jag inte. Det är nitton år sen vi sågs. Jag hoppas de har återvänt till Angola, jag hoppas att de undgick att bli dödade trots att inbördeskriget fortsatte så länge innan Savimbi, denne djävulens utsände, äntligen låg död på ett par smutsiga plankor.

Det som hände den här kvällen i Köln var just att de forna kolonisatörerna mötte sina forna slavar. Jag hade naturligtvis ingen tanke på att politiken skulle vara en osynlig medspelare på planen. Men historien måste vara det. Inte som den gången i slutet av 1960-talet när Sovjet hade invaderat Tjeckoslovakien och med sina tanks krossat den tjeckiska våren. Då spelades en ishockeymatch mellan Sovjet och Tjecko­slovakien som tjeckerna vann. Det var ett fältslag. Jag undrade alltså hur det förflutna fanns med bland spelarna och de som satt på läktarna eller framför tv-apparater i avlägsna angolanska byar där någon skaffat fram ett bilbatteri och några kablar. Maria och Jorge kan inte ha varit ensamma om sin dröm.

Man kan också säga att Angola i en djupare mening redan hade vunnit genom att kvalificera sig till detta VM. Den 8 oktober 2005 spelade Angola mot Rwanda på Amahoro stadion i Kigali. Det enda som behövdes var att Angola vann med ett enda mål. Då skulle de ha lyckats ta platsen i VM i stället för stornationen Nigeria. Det måste ha varit en fasansfull match för angolanerna. Ingenting lyckades. När tio minuter var kvar kastade tränaren Luis Oliveira Goncalvez i ren förtvivlan in Ze Kalanga. Och han nickar genast en boll i mål. När triumfen var ett faktum och biljetten till Tyskland förtjänad och betald kunde ingen begära mer av detta angolanska lag där man letat reda på spelare i undanskymda europeiska ligor.

Men när lottningen av gruppspelet avgjordes uppstod denna underbara situation att Angola i sin första match någonsin i ett VM skulle möta just Portugal. Nu var det Marias och Jorges dröm som skulle förverkligas.

Jag undrar vad spelarna tänkte när de sprang in på stadion i Köln denna varma junikväll och möttes av 45 000 människors jubel. Vad tänkte de när de såg det där hörnet i solen där deras fans var samlade? Vad kände de? Det böljade i rött och svart, som den afrikanska sanden i gryning eller skymning. Sannolikt tänkte de på den match som väntade. Men i varje tanke finns också andra tankar.

Det blir en mycket vänlig match. Inga grova påhopp, inga efterslängar. En och annan varning som sig bör, men alltså ingenting som stör. Det känns efter en stund mest som en vänskapsmatch. Och jag tänker att historien är närvarande på ett sätt som kanske är oväntat. Historien om kolonisatörerna från Portugal och deras slavar är redan en gammal historia. Trots att befrielsen kom så sent som 1975. Ingen av de spelare som finns på planen denna kväll har själva direkta minnen från den tid då angolanerna betraktades som andra klassens medborgare. Figo som är drygt trettio var knappt född när kaptenerna gjorde sin revolt i Lissabon och kolonierna i Afrika befriade sig. Samma för de angolanska spelarna. De har möjligen stött på rasism i Europa, men Angola var ett befriat område även om där pågick ett inbördeskrig när de föddes.

Mottot för detta års VM är kamp mot rasismen, ”Say no to rasism”. I VM 1958, det som gick i Sverige, hade ett lag som Angola inte ens kunnat försöka kvalificera sig. Angola var inget land. Det betraktades av portugiserna som en ”afrikansk provins i moderlandet”.

Men det är över nu. Maria och Jorge fick rätt. Drömmar handlar ofta om något man saknar, något man begär. Jag sitter här i Köln i hettan och ser vänskapsmatchen som Portugal förstås vinner och tänker att jag ser den i deras ställe.

Jag tror det är viktigt att minnas som det var. I drömmen om den stora befrielsen låg gömd en mindre dröm om en fotbollsmatch. När angolanerna likställda skulle möta Portugal som inte längre var deras herrar.

Det slutar med detta enda mål, tillverkat av Pauleta i den fjärde minuten. I nästa VM dit Angola kanske kvalificerar sig tror jag att de slår Portugal.

Eller är det bara så att jag lite fräckt hoppas?

Henning Mankell ([email protected])