ÅSIKT

”Hungerspelen” mer än tonårsångest

avMalin Krutmeijer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Böckerna egentligen kritik mot ett ojämlikt samhälle

Jennifer Lawrence spelar den upproriska Katniss Everdeen i ”Hungerspelen”. Här med Liam Hemsworth som Gale Hawthorne Foto: LIONGATE

”Jag skriver inte om tonårstiden. Jag skriver om krig. För tonåringar”.

Så avfärdar författaren Suzanne Collins en amerikansk recensents idé att hennes bästsäljartrilogi Hungerspelen skulle handla om tonårstidens sociala konkurrens och allmänna känsla att allt är på liv och död.

Collins har förstås rätt: spöstraffen och nackskotten som regimen i hennes fiktiva värld Panem utdelar mot sina motståndare har väldigt lite med tonårsångest att göra. Och titelns hungerspel, där tjugofyra fattiga 12–18-åringar tvingas slåss mot varandra tills bara en är kvar levande, är knappast en bild för det sociala spelet i en skolmatsal. Detta är brutal, dystopisk ungdomslitteratur. Filmen The hunger games, som går på bio nu, och som baseras på trilogins första del, blev omdiskuterad på grund av scenerna där tonåringar dödar varandra och yngre barn.

Det är otäckt, också i böckerna, men det har en meningsfull inramning. Hungerspelen har jämförts med bland annat William Goldings klassiker Flugornas herre, men medan Golding snarast intresserar sig för grunden till mänskliga samhällens uppbyggnad – och drar deprimerande slutsatser om vår natur – så är Suzanne Collins tema vad samhällsuppbyggnaden gör med människor. Hon drar, kan man säga, mer åt Marx än åt Hobbes. Våldet finns där för att hon vill prata allvar om makt och motstånd i ett fundamenalt ojämlikt, våldsamt och medialiserat konsumtionssamhälle som har en del drag gemensamma med den värld vi lever i.

Hon gör det i intensiv första person presens genom huvudpersonen Katniss Everdeen, en sjuttonårig tjuvjägare som anmäler sig som frivillig till hungerspelen som ersättare för sin lillasyster, vars namn lottats fram.

Hungerspelen är regimens straff för ett misslyckat uppror, där landets fattiga distrikt utmanade maktens centrum, kort och gott huvudstaden, och förlorade. Distrikten tvingas nu årligen offra två ungdomar var i ett grymt gladiatorspel som direktsänds i Panems enda, hårt kontrollerade tv-kanal.

Innan spelen börjar förs ungdomarna till huvudstaden för strids- och medieträning. Här etablerar författaren den avgrundsdjupa klassklyfta som blir berättelsens drivkraft. Huvudstaden skildras som ett grällt, dekadent och blodtörstigt Rom, där invånarna lever i modets och underhållningens tecken. De färgar huden i rosa, blått och guld och genomgår bisarra skönhetsoperationer. På fester tillhandahålls kräkmedel för obegränsat ätande.

Skildringen av huvudstadsbornas besatthet av hungerspelen är pricksäker. Först får de ”lära känna” deltagarna i en manipulativ talkshow där värden David Letterman, förlåt Caesar Flickerman, vinklar deras personligheter till en image. Sedan får de se favoriterna slåss för livet. De bjuds på en allt igenom riggad känsloorgasm, och det är deras enda kontakt med distriktens invånare.

Ur Katniss perspektiv innebär detta en omöjlig och pervers akt av självrepresentation med döden i vitögat. Hon räddas av bagarsonen Peeta när han oväntat bekänner sin kärlek till henne i tv och etablerar det seglivade mediemonstret ”Olycksaliga paret från distrikt 12”, som renderar dem mycket sympati och sponsorer.

De blir också lite mer än vänner. Böckerna igenom beskyddar Katniss i en fin och rörande turnering av typiska könsroller den ganska stridsoduglige Peeta. Känslorna fördjupas, samtidigt som de tvingas spela ”förälskade”.

Det hela kan förstås läsas som ännu en – berättigad – udd riktad mot de senaste två decenniernas realityshower där människor som i krönikor och kommentarsfält kallas white trash röner en kortlivad och tveeggad berömmelse.

Mer brännande är hur Collins låter Panem spegla verklighetens globala klassklyftor. Det är distrikten som producerar allt som konsumeras i huvudstaden. Varje distrikt har sin specialitet: sweatshops, gruvor, pappersmassafabriker, jordbruk eller fiske. Människor svälter, dör i arbetsplatsolyckor och slits ut.

Kontrasten mellan distrikten och huvudstaden skakar om Katniss och hon saboterar hungerspelen genom att vägra följa reglerna. Efter detta blir hon en symbol för det växande motståndet mot regimen.

Collins laddar till en början upp för en klassisk hjälte- och revoltsaga. I intervjuer nämner hon själv berättelsen om Spartacus som inspiration – slaven som använder sina i gladiatorspel förvärvade stridskunskaper i ett uppror mot Rom. I trilogins sista del, som på svenska fått den talande titeln Revolt, värvar Katniss mycket riktigt regimtrogna soldater från ett distrikt genom att tala till dem som just slavar och uppmana dem att se vem det är som vinner på att de förtryckta bekämpar varandra. Det är rena ”proletärer i alla länder, förena er!”.

Men konfliktlinjerna blir allt suddigare ju närmre Katniss kommer dem och hon har ingen ideologisk övertygelse, bara insikten att regimen förtrycker distrikten. Inifrån hennes huvud, där Collins skriver fram berättelsen, är verkligheten klaustrofobisk och svåröverblickbar. Böckerna genomsyras av känslan att det inte finns något ”utanför”, inget bortom systemet.

Instängdheten bryts plötsligt i trilogins sista del när det visar sig att det påstått utplånade distrikt 13:s invånare överlevt, och byggt upp en fristad under jord. Här lever de i en hårdför (Sovjetliknande?) kollektivism, komplett med disciplinerade soldater och en vapenarsenal som får regimen att darra. Presidenten är en kvinna, liksom de militära befäl vi får bekanta oss med.

Hoppet stiger, men inte heller rebellmakten förnekar sig: den vill ha mer och är beredd att gå över lik för det. Rebellerna vill använda Katniss i propagandafilmer på samma sätt som regimen. Flyktingarna från de andra distrikten måste underkasta sig samhällets strikta ordningsreglemente. Och tortyr sker inte bara på den ena sidan. Det är mer rättvist i 13, men det är inte fritt.

Det intressanta är att Katniss kompromissar. Hon låter sig användas, samtidigt som hon febrilt kämpar för att analysera situationen. ”Är det befälet eller regissören som bestämmer?”, undslipper hon sig när hon ska filmas i en stridsscen.

Det pågår alltså flera krig i den här berättelsen. Ett blodigt, väpnat krig och ett marknadsföringskrig via tv – inget internet här, och inga konkurrerande medier. När rebellerna lyckas ta över sändningarna är det lika viktigt som när de till slut avancerar militärt in i huvudstaden.

Alla väpnade strider skildras enligt samma mall oavsett om de sker inom hungerspel eller i kriget. Collins målar upp bilden av en dataspelslik bana med minor, plötsligt uppdykande mutanter och miljöer som kan förändras med en knapptryckning i ett kontrollrum.

Precis som Katniss är beroende av träningen hon fått i regimens gladiatorspel, är Collins beroende av spelen för att skapa dramatik. Ja, hon är beroende av mycket av det hon kritiserar, och excellerar till exempel i beskrivningar av gör om mig-scener, där Katniss stylas till en släthyad, sidenklädd skönhet som inte står huvudstadskvinnorna efter. Detsamma gäller överdådet av mat. Det är idel drypande choklad, knaperstekta småfåglar och varma bröd. Om något påminner det om Enid Blytons lystna picknickskildringar i de klassiska Fem-böckerna.

Det speglar en inneboende ambivalens i böckerna, som är irriterande – är inte frossandet i överflöd ett underhållningstrick som stjälper samhällskritiken? – men vad drömmer å andra sidan en fattig sjuttonåring om? Och kanske skulle Katniss, om hon var född i huvudstadens välstånd, slåss på regimens sida?

Just det reflekterar hon inte över, men hennes inre konflikter och desperation över att sakna överblick mullrar över sidorna. Detta är ingen lycklig frihetskämpe, utan en plågad ung människa som visserligen glöder av rättvisepatos

men också är hämndlysten, våldsam och sig själv närmast. Hon är en misstänksam och ofta uppgiven frälsare.

Sista striden banar väg för ett slags utplaning snarare än ett jublande demokraticrescendo. Livet blir ganska bra i distrikten, men förödelsen är enorm. Och det finns egentligen inget skäl att tro att freden varar för evigt.