Tio år efter Tahrir finns bara militären kvar

Då var dagens brutala diktatur svår att föreställa sig

Av: Helena Hägglund

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tahrirtorget i Kairo blev en symbol för det egyptiska folkets dröm om frihet.
Foto: ap
Tahrirtorget i Kairo blev en symbol för det egyptiska folkets dröm om frihet.

KULTUR

”Yaskot, yaskot hokm El askar!” ”Ner med, ner med militärstyret!” Hösten 2011, när jag först kom till Egypten, ekade denna uppmaning var jag än befann mig, i demonstrationståg, på konserter, presskonferenser och kaféer.

Några månader tidigare hade samma platser ljudit av ”Yaskot yaskot Hosni Mubarak!” Men det som verkade omöjligt då, att avsätta den president som styrt landet med järnhand under 30 år, skulle visa sig vara betydligt lättare än att göra sig av med den egyptiska militärens makt.

För tio år sedan i dag, den 25 januari 2011, samlades stora folkmassor runt om i Egypten för att protestera mot polisbrutalitet, för social jämlikhet och ett slut på president Hosni Mubaraks styre. Under flera dagar drabbade polis samman med demonstranter, men protesterna fortsatte.


Den polisiära närvaron byttes snart ut mot armén och det var oklart vad som skulle hända härnäst. Men militären gav aldrig order om att angripa folksamlingarna. Den 11 februari, när stora demonstrationståg närmade sig presidentpalatset, flydde presidenten och hans familj till kuststaden Sharm el Sheikh.

… efter 30 år var presidenten avsatt och allt var möjligt.

Samma kväll annonserades president Mubaraks avgång och att makten lämnats över till ett militärråd som skulle styra under en interimsperiod.

Protesternas epicentrum, Tahrirtorget i Kairo, och många andra platser runt om i Egypten, fylldes av jubel – efter 30 år var presidenten avsatt och allt var möjligt. Här och var syntes pamfletter med texten ”Militären och folket är en hand” och bilder på soldater som slöt upp i jublet på torget eller fick rosor av demonstranter kablades ut över världen.


När militären till synes ställde sig på demonstranternas sida, mot presidenten och hans parti, låg det nära till hands för många egyptier att se dem som sina räddare. Allt sedan självständigheten 1952 har militären haft en central ekonomisk och politisk ställning i Egypten. Samtliga presidenter har haft sitt ursprung i militären och de har drivit många stora företag. Dess budget har alltid hemlighållits och det har varit svårt för forskare att avgöra hur stor del av ekonomin de kontrollerar, men alla är överens om att den är betydande.

Trots det utbredda stödet för militären var åtskilliga demokratiaktivister kritiska till det nya styret, de ville inte ersätta en diktator med ett militärråd. Motståndsgrupper, som ”Nej till militära rättegångar för civila” och ”Kazebon” (lögnare), kontrasterade militärens propaganda med videor och foton av dess brutalitet.

När militären satte upp affischer av en soldat ömt omfamnande ett litet barn, spred aktivisterna i stället bilder på den medvetslösa, avklädda kvinna i blå behå som misshandlades av soldater på Tahrirtorget och på Mina Danial som i en demonstration krossades under en skenande stridsvagn.


Trots farhågorna gick Egypten till val och i juni 2012 utropades Muhammad Mursi till Egyptens nya, och första civila, president. Valet stod mellan den tidigare Mubarakregimens kandidat och Muhammad Mursi från den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet.

Många egyptenforskare har tolkat det som att militärrådet slöt ett avtal med Muslimska brödraskapet för att få ett slut på protesterna och på så sätt skapa stabilitet i landet. När valresultatet stod klart, skrev jag i Aftonbladet Kultur att Muhammad Mursi skulle bli en skäggig omslagspojke för det nya demokratiska Egypten, ett civilt ansikte utåt för det i grunden fortsatt militärstyrda Egypten. Militären hade redan befäst sin auktoritet genom en ny grundlag och den nyvalde presidentens makt var mycket begränsad.

… sedan dess har välrakade ansikten i medaljprydda uniformer styrt Egypten

Men när Mursi genom ett dekret försökte ge sig själv oinskränkt makt ökade hans impopularitet kraftigt. Under några månader var jag med vid många blodiga sammandrabbningar mellan Muslimska brödraskapets anhängare och demokratiaktivister som var rädda för en återgång till Mubaraks maktfullkomliga styre.


Muhammad Mursi var inte längre den enande kraft som kunde ge landet den stabilitet som den militära eliten behövde. Så när stora protestmarscher började kräva nyval använde militären folkets missnöje som förevändning för att avsätta presidenten och återta det officiella styret av Egypten.

Vilket de gjorde i en statskupp sommaren 2013 där över 800 anhängare till president Mursi mördades. Militären behövde inte längre sin skäggprydde civile omslagspojke och sedan dess har välrakade ansikten i medaljprydda uniformer styrt Egypten, både bakom och framför kulisserna.


I dag är Tahrirtorget uppstädat, varken där eller någon annanstans i centrala Kairo syns längre spåren av revolutionen. Sedan militärens överhuvud Abdelfattah El-Sisi, efter kuppen, blev vald till president har statsapparaten effektivt kvävt minsta tillstymmelse till opposition.

Muslimska brödraskapet har helt tvingats under jord och deras anhängare, inklusive Muhammad Mursi, har mördats eller fängslats. Människorättsorganisationer har fått sina medel indragna och anställda fängslade, oberoende medier har fått sina webbplatser nedstängda, bildandet av nya fackföreningar har hindrats, och många prominenta demokratiaktivister sitter nu i fängelse. Den brutala militärledda diktatur som råder i Egypten i dag kunde få föreställa sig på Tahrirtorget 2011.

Före 2011 var Egyptens styre ett väloljat maskineri där Mubaraks NDP-parti kontrollerade parlamentet och presidentposten, näringslivseliten förlitade sig på partiet för fördelaktiga affärsuppgörelser och platser i parlamentet och militären hade sin privilegierade position i skymundan.

Men, för att citera Egyptenforskaren Joshua Stacher: i dag finns inget styrande parti, inget semiautonomt rättsväsende, ingen laglig eller olaglig opposition som på papperet kan rättfärdiga regimens maktkoncentration. I dag finns bara militären. Visserligen verkar militärregimen oomkullrunkelig för stunden. Men grunden den vilar på är alltjämt svagare än under Mubarakregimen, och Mubarak kunde ändå, mot alla odds, avsättas.


Frilansjournalist och doktorand i journalistik bosatt i Egypten 2011–2015

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.