ÅSIKT

Vi sitter fast i yttrandefrihetsfällan

Martin Aagård om Alexander Bard-debatten och hur kritiska röster tystas med fiffiga pr-trick

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR


Avboka, bojkotta, protestera! Stoppa matchen!

Den svenska yttrandefrihetsdebatten har grävt ner sig i ett hål som är djupare än någon kunde ana. Och jag börjar snart frukta att den aldrig hittar upp igen.

En uppskattning av djupet gick att göra efter de senaste dagarnas debatt om Alexander Bards uppträdande på forumet ”Studentafton” i Lund. Den gamle Idoljurymedlemmen har nämligen gjort ett antal misogyna yttranden i kölvattnet av #metoo-kampanjen och en handfull Lundastudenter tyckte därför att han inte längre var välkommen.

Men se, det fick man inte tycka.

Ledarsidesdrevet gick – inte mot Bard, utan mot de där studenterna.

Det var inte så mycket de konservativa reaktionerna från herrarna på GP och SvD som förvånade. Deras magreaktioner mot allt feministiskt och radikalt är fullständigt förutsägbara.


Nej, det som gjorde det uppenbart att debatten grävt sig hela vägen in till urberget var det märkliga försvar av studenterna som kom från liberalt håll. Expressens Jens Liljestrand ryckte nämligen ut och förklarade att det inte var särskilt många studenter som krävt att Bard skulle stoppas.

Bravo! Det var alltså bara ett fåtal som högljutt markerade sin avsky mot den misogyna idiotin. Övriga studenter var minsann duktiga nog att inte ställa till med några problem.

Det är ett sorgligt argument på många nivåer.

Den student som aldrig bojkottat något borde få sin kårlegitimation indragen. Den tjugotreåring som aldrig krävt att en match ska stoppas, en invasion ska avbrytas, en krigsmaterielförsäljning förhindras eller att en hatpredikant inte ska få föreläsa borde förvägras att gå på efterfest i minst sex månader. Själva Parisupproret 1968 började med att studenter i Nanterre störde föreläsningar. I slutändan startade de ett helt eget universitet i skogen.

Så, kära Lundastudent, du verkar i en anrik tradition. Även om GP:s ledarsida nu hävdar att det är din plikt att erbjuda en öppen talarstol till vem det nu må vara.


Men lägg framför allt märke till den stora dubbelmoral som ramar in hela denna debatt.

Farrokh Sekaleshfar, Hamza Sodagar, Metin Külünk, Abo Muadh och Kamal El-Mekki är några namn på föreläsare och predikanter som de senaste åren av olika skäl stoppats eller mötts av krav på avbokningar när de gästat Sverige. Inte sällan på GP:s, SvD:s eller Expressens ledarsida. Anledningarna har varierat, men främst handlat om antisemitism, militant islamism och våldsam homofobi. Men även att springa den turkiska regimens ärenden.

Senast för en vecka sedan publicerade Expressen kultur en artikel av Nalin Pekgul med rubriken ”Låt inte en Islamist tala för oss, Dramaten!” som bland annat hävdade att islamistiska extrema åsikter legitimeras av att föreläsaren Amanj Aziz tillåts stå på Dramatens scen.

Det här betraktas aldrig som några konstigheter.

Inga ledarsidor upprörs. Tvärtom.

Från vänster till höger finns en stark konsensus om att antisemitism och homofobi ska motas ut från det politiska samtalet eftersom de i grunden är irrationella och farliga känslor.


Såna här debatter uppstår enbart när feminister, antirasister eller någon annan vänstergrupp vill avbryta ett inplanerat evenemang.

Förklaringen är väldigt enkel – det hela är en medveten pr-strategi från höger. En väl gillrad yttrandefrihetsfälla. Kraven på avbokade föreläsningar har blivit en så pass välbekant ritual att de enkelt kan vändas till ett fiffigt pr-trick.

Taktiken har framför allt förfinats av den amerikanska alt-högern och bygger på samma strategi som vanligt internettrollande: Provocera, möts av protester, bli blockerad eller avbokad och få dina motståndare att framstå som intoleranta stalinister.

Den som förvandlat tricket till en konstart är den numera marginaliserade mästerprovokatören Milo Yiannopoulos som de senaste åren turnerat på amerikanska universitet med inställda föreläsningar. ”One thing we do know for sure: the Left is absolutely terrified of free speech and will do literally anything to shut it downskrev han på Facebook efter att det näst senaste besöket på Berkeley stoppats av arga studenter, varpå nästan samtliga internationella medier rapporterade om hans martyrskap.

En formulering som till stora delar påminner om vad Adam Cwejman ansåg om de bråkiga Lundastudenterna.

I Sverige har flyktingfienden Jan Sjunnesson använt sig av samma strategi när han bokat islamkritikern Mona Walter i ett antal Folkets hus-lokaler och till slut fått dem att stänga dörren. Varje gång har han fått tillfälle att rasa över vänsterns intolerans, även om inte särskilt många lyssnat.

Det är en begåvad pr-metod, men vid det här laget borde den vara lätt att genomskåda. I alla fall för de medier som är en del av maskineriet som krävs för att den ska lyckas.

Tyvärr har ni stackars arga studenter inte så många andra val än att kliva rakt i fällan. Alternativet vore att hålla tyst och då har er yttrandefrihet kringskurits på riktigt.

Syftet är så klart att ni ska sluta reagera med avsky på althögerns propaganda. Att ni inte längre ska förhålla er känslomässigt utan enbart bemöta dem intellektuellt på den efterföljande frågestunden. Redan där har de vunnit en seger ingen skulle bjuda en antisemitisk hatpredikant på.


Så kära Lundastudent, du har självklart rätt att kräva samma saker som Expressens ledarsida. Så ser yttrandefriheten ut.

Fortsätt avboka, bojkotta, protestera. Stoppa matcherna.

Om inte annat för att Adam Cwejman och Alexander Bard ska lära sig att offentligheten inte bara tillhör dem.

Du är också med och sätter reglerna.

”Dom ska jävlar inte spela här”, för att citera de gamla Lundastudenterna i Hoola Bandoola band.

Får du problem med Ivar Arpi på SvD – säg bara att ditt Facebookinlägg är en ”föreläsning” så ska du se att han strax är på din sida.

ARTIKELN HANDLAR OM