ÅSIKT

En nobel norpare

Jack Hildén om Bob Dylan som modern mästare – och simpel låttjuv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
I dag prisas Bob Dylan – även om han inte är på plats i Stockholm.
KULTUR

NOBELPRISET. Sara Danius favoritlåt är Visions of Johanna. Patti Smith ska tolka A hard rain’s a-gonna fall, under Nobelprisutdelningen i dag. Oftast när folk talar om detta års pristagare i litteratur, verkar de uttalat eller outtalat referera till den kreativa fasen i 60-talets början. Där har dylanisterna, och därmed Dylan, stannat. Begripligt, när det gäller de som faktiskt växte upp då, och fick uppleva omvälvningen som exempelvis Bringing it all back home, Highway 61 revisited och Blonde on blonde utgjorde. 

Men för en som är född kring 90-talet är Bob Dylan antingen redan fiktion, eller bara irrelevant. Jag såg honom på en festival, och när han rosslade fram ”how does it … feel”, var det som ett museum. Spännande, men omöjligt att förbise att det vi bevittnade representerade något annat, som redan hade hänt.

Jag hörde Modern times när den släpptes 2006, och har fortsatt lyssna på den. Det är helt på sin plats att inbitna dylanister inte orkar bry sig om Sinatraprojekt eller julskivor, men för mig kan Dylan bli levande just på grund av de senare årens Modern times, Together trough life och Tempest.  

Albumet ”Modern Times” kom 2006.

Modern times omslag är svartvitt och visar ljus från höghus ur fokus, samt vad som ser ut som en gammal taxi från New York. Typsnittet signalerar fart, även det med retro-touch. Skivan syftar delvis till dagens moderna tider, men ligger närmare Charlie Chaplins film med samma titel. I dubbelheten finns något som är signifikativt både för Dylan och för tiderna han besjunger. Här bygger han vidare på och renodlar den sydstatsblues som egentligen inleddes redan med Time out of mind (1997).

”Modern times” fick kritik för att Dylan var angiven som ensam skribent. En inte oansenlig andel av dem är baserade på gamla blues- -eller jazzlåtar. Skivan tycks sakna helhet, den lider av brist på sammanhang. Meningar och verser staplas på varandra. Vackra och meningsfulla i sig själv – tillsammans, nja. En del av förklaringen kan finnas just i det ihärdiga lånandet. 

I The levee’s gonna break samsas ”I picked you up from the gutter and this is the thanks I get” med ”When I’m with you I forget I was ever blue”. Visst kan konst vara motsägelsefull liksom den förmodade kärleksrelation som låten beskriver, men det är svårt att acceptera raderna i samma låt. 

Rollin’ and tumblin’ är nästintill en cover av Muddy Waters låt med samma namn. When the deal goes down är misstänkt lik Bing Crosbys Where the blue of the night och Beyond the horizon tangerar Nat King Coles Red sails in the sunset (Dylan betalade royalty när likheten kom fram).

Nat King Coles låt ”Red sails in the sunset” kapas av Dylan på ”Modern Times”.

Förvisso har Dylan kastat om, skrivit ny text, men etiken går att ifrågasätta. Särskilt som han inte direkt är i behov av stålar, och dessutom själv vidtagit åtgärder och tjänat pengar när situationen varit omvänd. Många skulle invända att den folkmusikaliska tradition som han varit delaktig i bygger på just den här sortens variationer av gemensamma ramverk. Och att en del av Dylans varumärke är just att stjäla, ända sedan han stal både låtar och LP-skivor i ungdomen.

Men i Modern times framstår det som en sorts hänsynslös klipp och klistra--estetik. Det som gör den vital är, som författaren Staffan Söderblom påpekade i P1 (6 dec), trovärdigheten som rösten tillför, och hur den tycks kunna vandra mellan tider för att finna ett eget rum. 

En av de första raderna på skivan lyder: ”I was thinking about Alicia Keys, couldn’t keep from crying / When she was born in Hells Kitchen I was living down the line”. Jaget letar efter soulsångerskan Alicia Keys. Oklart varför.

I videon till When the deal goes down är Scarlett Johansson huvudperson, men i övrigt signalerar precis allt förfluten tid. Hon läser Woody Guthries Bound for glory, och färdas i en gammal bil genom kornigt sepialjus. Han hade kunnat välja en mindre känd skådespelare, och därmed ställt sig med båda fötterna i, säg, 30-tal. Men i den här skarven mellan förflutet och nu uppstår skivans vakuum. 

Jag tänker på filmen I’m not there, där den yngsta versionen av Dylan spelas av en pojke som kallar sig själv Woody Guthrie. När Woody är gäst hos en familj får han rådet att sjunga om sin egen tid, istället för att imitera sina idoler. Det är som att Dylan även här, förhåller sig obestämt till det.  

Tvetydigheten i begreppet ”moderna tider” bidrar till en tidlöshet. Alla tider är moderna. De största komponenterna förblir intakta, medan omständigheterna är i rörelse. Dylan utnyttjar detta till max i höjdpunkten Workingman’s blues #2. Här blir han rejält politisk för första gången på länge. ”They say low wages are a reality / If we want to compete abroad”.

Men det ryms också nedbrända lador och stulna hästar som snarare för tankarna till den amerikanska depressionen. Texten knyter ihop ett land som på många plan backar i historien, ett land som har en programledare till president.

En sak som förblir intakt genom tiderna är såklart kärleken, och Modern times är ett kärleksalbum präglat av kontraster. En dyrkande, närmast religiös kärlek till ett subjekt varvas med ett lika starkt hat och förakt mot detsamma. Här blir Dylan igenkännbar särskilt från Blood on the tracks, och den svavelosande Idiot wind som anklagar något eller någon för allt som är fel. Själva melodin och tonläget försätter lyssnaren i desperation eller melankoli. Man kan glömma att texten är arg. Dylan har alltid snabbt till skadeglädje. Like a rolling stone är ett enda långt hån. 

I Modern times går han kanske längre än någonsin i kvinnoförakt. ”Some lazy young slut has charmed away my brains”, för att ta ett exempel från Rollin’ and tumblin’. Det är genomgående ”bad luck women” som parasiterar och bedrar, men som jaget inte kan släppa taget om. Rollin’ and tumblin’ kommer som sagt från Muddy Waters, och att Dylan faktiskt tagit sig tid att göra just en Muddy Waters-låt mer misogyn är originalet, säger en del. Lägg därtill på en del lökiga sexmetaforer (”Put some sugar in my bowl”).

En närläsning gör det stundtals svårt att, som Akademien motiverade, läsa hans poesi utan melodi och röst. Att öppna en bok med hans texter, kan lika gärna vara för att över huvud taget höra vad som sägs. Vill man veta?

En av de senaste låtarna, Tempest, är ett fjorton minuter långt epos om Titanic. Dylanisterna talar hellre om Desolation row och Sad eyed lady of the lowlands. Men en intressant sak med Tempest är att den snarare handlar om den Oscarsvinnande filmen från 1997: ”Leo took his sketchbook / He was often so inclined”.  

Exakt vad det här innebär är svårt att svara på, men ”det gör något med texten” som författaren Arne Sundelin brukade säga när han undervisade på Biskops Arnös författarskola. Sundelin skrev romanen Allt ska bli ditt om just Dylans ungdom, och jag undrar vad han skulle sagt om Dylans populärkulturella jonglerande. Visst finns det många så kallade Dylanmän. Somliga har faktiskt ett och annat att berätta.

Men av alla romaner, biografier och filmer som gjorts med ansatsen att förstå vem Dylan är, har nog ingen lyckats. Han har skrivit texter som aldrig upphör vara föremål för tolkning. Det betyder inte att låtarnas innehåll måste motsvara tolkningarna. Jag kan slå upp Norstedts nya tryckning med Dylans texter från 1961–2012. Och jag kan se att det står ”jingle jangle morning”. Vad det betyder vet jag inte, men redan innan har jag hört musiken. Och det har känts som att jag har förstått.

I slutändan går det inte att komma ifrån att både Dylan och musik i allmänhet har sin största förtjänst just där. Förståelsen kommer efteråt, och är alltid sekundär.

ARTIKELN HANDLAR OM