ÅSIKT

Historisk comeback

Fredrik Persson-Lahusen läser om två populära berättare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Peter Englund och Herman Lindqvist blev huvudrollsinnehavare när historia blev ett populärt ämne i Sverige kring år 1990.
KULTUR

Det finns en bekant berättelse om hur svenskarnas förhållningssätt till det förflutna förändrades runt 1990. Så länge vi var världens bästa välfärdsbyggare var historien överflödig, men när systemskiftet slog till, och världen runt omkring rämnade, riktades blickarna bakåt i tiden på nytt.

Om huvudrollsinnehavarna i den svenska historiens återkomst, Peter Englund och Herman Lindqvist, handlar Populärhistoriens tjusning och kraft, Fredrik Holmqvists färska avhandling i historia från Umeå universitet.

När Englund 1988 gav ut sin succéartade debut Poltava var han fortfarande doktorand i Uppsala och fast förankrad inom akademien. Lindqvist å sin sida var en erfaren och mångsysslande murvel som hade skrivit ett par historiska böcker med yrkesspecifik klipp och klistra-metod, innan han ganska slumpartat fick kåsera om historia i SVT och författa flerbandsverket Historien om Sverige för Norstedts.

Holmqvist ställer båda sina huvudpersoner i ljuset av ett nytt slags populärhistoria där berättelser och förströelse blev lika viktiga som fakta. Samtidigt förvandlades författarna till kändisar. Något sådant hade inte skådats i Sverige sen Grimbergs dagar och var avgjort annorlunda än de anonyma folkbildare som hade krävt både allvar och arbete av sina läsare.

Utgångspunkten gör det en smula förunderligt att Holmqvist är så upptagen vid de uppenbara skillnaderna mellan de båda historiserande herrarna; som att Englund befann sig i närkontakt med forskningen och banade väg för fransk mentalitetshistoria i Sverige, medan Lindqvist inte tvekade att skylla sina talrika sakfel på förlagets bristande faktakoll.

Likaså kategoriseras Lindqvists författarskap som strikt kommersiellt motiverat, medan stor vikt läggs vid de moraliska drivkrafterna hos Englund.

Att denne med sin personorienterade krigshistoria medvetet identifierade och fyllde en marknadslucka vore en lika legitim tolkning.

Därtill var både Englund och Lindqvist måna om att måla fram en god och multikulturell svensk nationalism mot historisk fond.

Holmqvists arbete förstärker och fördjupar en redan bekant bild, men blir aldrig banbrytande. Han refererar både empiriskt material (så som recensioner och studieobjektens egna utsagor) och angränsande forskning (Samuel Edquist, Ulf Zander och Marianne Sjöland) utförligt, snarare än att resonera rappt och självständigt.

Holmqvist är inte bara historiker, utan också (vänster)bloggare. På Konflyktlinjer briljerar han med imponerande ämnesbredd och ett lika egen- som skarpsinnigt intellekt. Därför är det synd att han skriver avhandling med handbromsen i, särskilt som intressanta iakttagelser inte saknas.

Både Lindqvist och Englund tog avstånd från den knastertorra tabellhistoria de menade dominerade vid universiteten och lyfte istället fram enskilda människor; den förre manliga monarker, den senare så kallat vanligt folk.

Att Englund bröt ner sin historia i individuella beståndsdelar avhöll honom emellertid inte från att formulera närmast totala anspråk kring historiens långa linjer, så som att nederlaget i Poltava 1709 förebådade välfärdsstatens födelse.

Han menar likaledes att god litterär gestaltning är en förutsättning för att den historiska verkligheten ska kunna förnimmas. Hållningen är legitim, men inte lätt att hävda utan att ge avkall på auktoriteten som historiker.

Berättelsen om svenskarnas förändrade förhållningssätt till det förflutna rymmer ett sedelärande inslag. Den betonar att historia behövs för att ta ut rimlig framtidsriktning. Peter Englund är exempelvis långt ifrån ensam om uppfattningen att ”det är minnet av Nazityskland som omöjliggör deras återkomst”.

Att vara förtrogen med det förflutna har ett egenvärde och kan hjälpa oss att finkalibrera våra moraliska kompasser.

Men det är inte avsaknaden av historiska paralleller som får massmorden och fördrivningarna i vår egen tid att fortgå; blott bristen på praktisk solidaritet och politisk handlingskraft.

ARTIKELN HANDLAR OM