Den politiska eliten kopplar greppet om Svenska kyrkan

I dag börjar kyrkomötet och striden om makten och pengarna

Av: Sofia Lilly Jönsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag öppnar kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, som av coronaskäl är bantat och digitaliserat i år.
Foto: svenska kyrkan
I dag öppnar kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, som av coronaskäl är bantat och digitaliserat i år.

För ett par veckor sedan skrev jag på den här sidan att svenska intellektuella struntar i de hårda frågorna för samfunden till förmån för myssamtal om religion i allmänhet. Men det ena förtar väl inte det andra, löd en invändning. Och de existentiella frågorna berör ju så många fler än ekonomiska beslut i en organisation?

För att besvara den första invändningen: jo, det ena förtar det andra. Under ett allmänmänskligt ”vi” hamnar journalisten, biskopen, och akademikern tillsammans i samma soffa. Det bortser från maktfrågor och skadar kritiken. När vänskapliga samtal blir norm får visselblåsaren konstant motvind.

För det andra är strukturfrågor existentiella.


Jag ska här gå in mer konkret på ett viktigt politiskt forum för beslut, nämligen Svenska kyrkans kyrkomöte. Jag kan bara göra ett axplock. Men först behöver vi teckna en bakgrund till politiken i kyrkan.

Redan på 1920-talet ville biskoparna i Svenska kyrkan att kyrkan skulle bli fri från staten. Riksdagen sade nej. Hur hade det sett ut i dag om biskoparna fått sin vilja igenom? Vi hade sannolikt haft en mindre kyrka, fattigare på medlemmar, teologiskt konservativ. Utan en socialdemokratisk riksdag på 1900-talet hade det nog aldrig blivit några kvinnliga präster, eller kyrkliga vigslar mellan två kvinnor eller två män.

En fri kyrka hade också mycket väl ha varit bättre organiserad för flyktingar och fattiga, en bråkigare röst för naturen. Kyrkor och församlingshem kunde vara härbärgen drivna av volontärer, som S:ta Clara mittemot Stockholms central. Mindre borgerlig mottagning, mer kristen aktivism. Vi kunde ha haft fler kloster och kommuniteter, fler gudstjänster, mer lokal bön, kyrkobyggnader som var öppna.


Men så blev det alltså inte. 1982 gjordes Svenska kyrkan om i grunden, till en avbild av samhällets partipolitiska val på tre nivåer. Efter skilsmässan från staten år 2000 har politiken nästan skärpt greppet om denna landets största organisation.

I den politiska toppen i dag sitter personer från S-regeringens närmsta krets. Gruppledaren för S, Jesper Eneroth, är son till Tomas Eneroth, infrastrukturministern. Tidigare utrikesministern Margareta Winberg och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin sitter i kyrkostyrelsen, statsministerfrun Ulla Löfven är ledamot i kyrkomötet. Lokalt är det inte okänt att kommunstyrelsens ordförande är samma person som leder församlingens kyrkoråd. I högerledda kommuner kan det vara en moderat. Många samlingslistor förekommer utan politisk färg.

Efter skilsmässan från staten har politiken nästan skärpt greppet om denna landets största organisation

Svenska kyrkan är alltså politiskt organiserad men inte ideologiskt likriktad, vilket förvirrar i en debattlogik där två block står emot varandra. Det är en orsak till att Svenska kyrkan trots den politiska organisationen faller utanför ramarna för ett program som SVT:s Agenda. Kyrkans frågor måste benas isär sak för sak, höger-vänster räcker inte som analys.

Oppositionen i Svenska kyrkan vill ta bort direktvalen på riksnivå. I stället kan församlingar och stift skicka representanter till en mindre rikskongress. Det skulle göra kyrkan ointressant för partierna. Men så länge som majoriteten av de få väljare som går till valurnorna röstar på partier, bibehålls systemet.


Det tar oss till dagens situation och det kyrkomöte som börjar i dag 29 september, i år coronaslimmat från 251 till 44 ledamöter som deltar via webben. Motionerna som brukar vara runt hundra är i år bara 26 och handlar enbart om kyrkostyrelsens förslag. De flesta pläderar emot en maffig skrivelse från kyrkostyrelsen om ekonomisk riktning fram till 2023. Reaktionerna har varit kraftiga.

I motion nummer 9 sammanfattar Johan Blix från gruppen Öppen kyrka: ”Det verkar bli en glidning från en kyrka där makten i församlingarna flyttas till nationell nivå och kyrkan blir mera som en koncern i sin organisation.”

POSK, en blandad kompott partipolitiskt obundna som ibland samarbetat pragmatiskt med S och C, tar i motion 7 upp den tidigare kyrkofond som år 2000 övergick från staten till Svenska kyrkan. Tre miljarder har fondförvaltats till nio, en tredubbling på 20 år. Tanken var en fond för församlingar och stift. Denna jättesumma vill nu kyrkostyrelsen använda till ”tidsbegränsade insatser”. Vad betyder det?


Kyrkostyrelsen vill starta flera fleråriga utredningar av ”genomgripande betydelse för Svenska kyrkan”. Några motionärer menar att sådana utredningar borde skjutas upp innan ett fulltaligt kyrkomöte har chans att diskutera dem. Till exempel vill kyrkostyrelsen se över ”den mest ändamålsenliga stiftsindelningen”.

Frimodig kyrka, kyrkomötets klassiska teologer, föreslår i en motion att det i så fall behövs fler, inte färre, stift: biskoparna i storstäderna behöver komma närmre sina präster. Jag får känslan att Frimodig kyrka trollar kyrkostyrelsen och dess byråkratiska syn på stiften enbart som administrativa enheter.

Man kan notera förändring över tid. SD är välformulerade och skjuter in sig på relevanta, aktuella frågor. Borta är de affekterade motionerna om att ”stoppa islamifieringen” som förekom för tiotalet år sedan. Är den ekologiska och andliga hållbarheten som kyrkan anvisar också teologiskt och ekonomiskt hållbar? Ska Svenska kyrkan agera myndighet och handleda i asylrättsprocessen? Partiet hänvisar till luthersk tvåregementslära som separerar kyrka och stat. I motion 26 försvarar SD-ledamoten Eric Westroth journalisters rätt till granskning och insyn mot den S- och C-ledda kyrkostyrelsens förslag att inskränka i offentlighetsprincipen för utlandssamarbeten.

Om andra vill behålla initiativet gäller det att steppa upp i sak.


Existentiellt är det som rör eller är avgörande för människans existens, skriver NE. Existensen finns inte i en vackrare, andlig verklighet vid sidan av den materiella verkligheten, den som rör vart pengarna går och vem som har makten. En sådan skönandlig existentialism kommer förr eller senare att klappa ihop inför trycket från livet. Den kulturoffentlighet som bygger på sådana idéer sviker människan. Vi är kallade att skingra dimridåerna. Inte att påförtrolla en romantisk kristendom som med rätta har gjorts upp med för längesen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.