Kritik hotar inte yttrandefriheten

Liberaler sväljer halvsanningar om cancel culture

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Germaine Greer stoppades aldrig från att föreläsa i Cardiff, vilket mörkades i den rapport som brittiske statsvetaren Matthew Goodwin använder sig av i sin artikel i Axess. Statsvetaren Clara Sandelind kommenterar debatten om akademisk frihet och statliga påtryckningar i Storbritannien.
Foto: tt / wikipedia
Germaine Greer stoppades aldrig från att föreläsa i Cardiff, vilket mörkades i den rapport som brittiske statsvetaren Matthew Goodwin använder sig av i sin artikel i Axess. Statsvetaren Clara Sandelind kommenterar debatten om akademisk frihet och statliga påtryckningar i Storbritannien.

KULTUR

Yttrandefrihet innebär rätten att säga vad du vill utan repressalier, inte rätten att undslippa kritik. Dessvärre har den brittiska regeringen valt att gå en grupp akademiker till mötes som verkar ha svårt för den distinktionen. På dessa akademikers initiativ har regeringen föreslagit bland annat att universitet och studentkårer måste ta aktiv ställning för yttrandefrihet och se till att ingen hindras att tala.

Annars kan de bötfällas. Detta ska också länkas till universitetens finansiering.

På DN:s ledarsida (19/4) medger Erik Helmerson att det är ”paradoxalt” att politiker ”måste skydda lärosätena från yttre påtryckningar”.

Det är inte bara paradoxalt. Det är ett hot mot yttrandefriheten att staten allt hårdare vill reglera möjligheten att kritisera och protestera.


Tyvärr har Helmerson med hull och hår svalt argumentationen i en artikel av statsvetaren Matthew Goodwin i tidskriften Axess.

Goodwin försvarar regeringen, som framförallt lutar sig mot två rapporter utgivna av tankesmedjan Policy Exchange. Den första rapporten testade bland annat studenters attityder till fyra verkliga fall.

Ett av fallen var en föreläsning vid universitetet i Cardiff av Germaine Greer. Greer har utmärkt sig för transfobiska uttalanden och studenter protesterade mot att hon skulle tala. Studien bad respondenterna ta ställning till om universitetet borde ha säkerställt att Greer trots protesterna tilläts föreläsa. Problemet med detta ”verkliga exempel” var bara att det var just det universitetet gjorde. Föreläsningen stoppades aldrig.

Trots detta förleder rapportförfattarna både läsare och studiedeltagare att tro att föreläsningen ställdes in. Inte förrän detta uppmärksammades på sociala medier lades en fotnot till rapporten.


Den andra rapporten undersökte bland annat akademikers politiska inställning. Urvalet bestod dock till stor del, 336 av 820, av pensionerade akademiker.

Även i denna rapport har författarna också svårt att se skillnad på dikt och verklighet. Ett uppenbart skämt från en av studiedeltagarna, där hen påstår sig ha blivit av med en position för att inte ha beundrat ett foto av den förre detta Labourledaren Jeremy Corbyn på chefens kontor, återges i rapporten som bevis för hotet mot den akademiska friheten.

Den som påstår sig vilja försvara yttrandefriheten genom att be staten bötfälla sina kritiker bör hållas på behörigt avstånd från lagstiftningen

De som lobbat för att regeringen ska införa de nya restriktionerna verkar ha svårt att ta kritik och har en impuls för statligt maktutövande. Eric Kaufmann, medförfattare till båda rapporterna, förespråkar till exempel i sin senaste bok att ”vita” har rätt att skydda sitt ”rasmässiga egenintresse”, bland annat genom restriktiv invandringspolitik.


När han blev inbjuden av universitetet i Bristol för att diskutera boken blev många studenter upprörda. I protest ställde de sig i början av seminariet upp och lämnade salen. Ett till synes harmlöst sätt att utöva sin rätt att protestera. Universitetet försvarade offentligt rätten att genomföra seminariet. En film på den kortvariga protesten spreds dock på Twitter av Goodwin som menade att detta visar på problemen med yttrandefrihet på brittiska universitet.

Kaufmann själv skrev att om studenterna hade velat så hade de kunnat få seminariet inställt. Då måste man fråga sig, menade han, hur de skulle kunnat straffas så att det inte händer igen. På vilka grunder han påstod att studenterna hade kunnat göra något de de facto inte gjorde är oklart. Än mer oroväckande är att han så snabbt förordar repressalier.

Ett annat exempel på förväxling av att tysta och att kritisera är ett öppet brev skrivet i protest mot att Kathleen Stock, en filosofiprofessor som profilerat sig med transfobiska uttalanden, fått ett hedervärt pris av staten, en Order of the British Empire (OBE). Goodwin ondgör sig över brevet och ser det som ett led i problemet med akademisk frihet. Men brevförfattarna skriver uttryckligen att de inte vill förhindra Stock att framföra sina åsikter. Däremot vänder de sig emot att staten belönar henne till synes enbart för att hon har kontroversiella åsikter, då hennes akademiska meritlista inom genusforskning är ytterst mager.


Jag har själv skrivit under ett öppet brev emot åsikter som uttryckts av en brittisk akademiker. Brevet fördömer sociologiprofessorn David Miller för grova antisemitiska angrepp, bland annat på den judiska studentorganisationen i Bristol där han är anställd.

Brevet säger inget om huruvida Miller bör behålla sin position, men universitetet har inlett en intern utredning. Det är oklart om detta vore möjligt med den nya lagstiftningen, eller om Miller hade kunnat kräva kompensation av universitetet. Kanske omfattas fallet av hatbrottslagstiftning, men Millers försvarare åberopar hans yttrandefrihet.


Frågan om vilka slags åsikter som är så hatiska, stötande eller oanständiga att de bör kritiseras och protesteras emot även utanför det akademiska seminarierummet råder det med andra ord stor oenighet om. Yttrandefriheten måste därför skyddas från statligt intrång. Trots tappra försök att framställa sig som en marginaliserad grupp, så har personer som Stock, Goodwin och Kaufmann en stark vän vid sin sida. Staten. Den som påstår sig vilja försvara yttrandefriheten genom att be staten bötfälla sina kritiker bör hållas på behörigt avstånd från lagstiftningen.


Clara Sandelind är statsvetare, verksam vid universitetet i Manchester

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.