Oljeideologer och klimatförnekare

Norge har fulländat förmågan att leva i två parallella klimatvärldar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Av: 

Ståle Holgersen

Den norska oljeideologin säger att klimatförändringarna är människoskapade, men att just norsk olja inte är en del av problemet.

Och om oljan ändå är ett problem är det inte Norges fel – skulden ligger hos de länder som köper oljan.

Norska projekt för koldioxidlagring är tänkta att kompensera för oljeutvinningen men försöken är hittills helt misslyckade.

I februari meddelade forskare att Golfströmmen mattats av med upp emot 20 procent till följd av klimatförändringarna. Samma månad meddelade norska Equinor (tidigare Statoil) att de hittat nya oljefält, och ungefär samtidigt skrev norska regeringen i ett pressmeddelande att de delat ut 61 nya tillstånd för att söka efter ännu mer olja.

När mer fossilbränsle ska produceras i en redan brinnande värld, antar man att politikerna antingen försöka dölja sin agenda eller rentav förneka klimatvetenskapen. Men Norge har hittat sin egen väg.

När Equinor oktober 2019 öppnade det gigantiska Johan Sverdrup-oljefältet, som ska producera råolja i 50 (!) år framöver, fokuserade de själva på just klimatet. I stark kontrast till hur oljebolag som Exxon har varit drivande klimatförnekare, löd rubrikerna på Equinors hemsida: “Johan Sverdrup är i produktion, vad kommer hända med klimatet?”, och “många kräver stopp för oljeproduktionen. Så varför är det nya Johan Sverdrup-fältet så viktigt?”.

Det är inget särskilt norskt att framställa sig själv som mer klimatvänlig än vad man i själva verket är. Men i Norge har detta tagits till en ny nivå: man har fulländat förmågan att leva i två parallella klimatvärldar.

Detta har möjliggjorts av en särskilt norsk oljeideologi.

I sin kärna säger den att klimatförändringarna är människoskapade, men att just norsk olja och gas inte är problemet. Det gör det möjligt för statsminister Erna Solberg att ena dagen konstatera att klimatfrågan är ”vår tids viktigaste fråga”, en ”fråga om liv eller död” – och nästa dag att vi självklart kommer att producera olja så länge det är ”profitabelt”.

Norge byggde ironiskt nog ut oljesektorn samtidigt som miljöengagemanget exploderade. Som första land i världen fick Norge 1972 ett separat miljöministerium, på 1970-talet blev Arne Næss djupekologins fader och på 1980-talet blev Gro Harlem Brundtland den hållbara utvecklingens moder. I dag är norrmän världsmästare på elbil och Oslo var European Green Capital 2019. Långt ute på havet någonstans, i en parallell värld, produceras det olja och gas, i stor skala.

Huvudlinjen fram till 1980-talet var att hålla ett moderat produktionstempo, eftersom man fruktade holländska sjukan, det vill säga ett alltför ensidigt beroende av en enda vara eller sektor. Detta förändrades på 1990-talet. Ledande socialdemokrater, Statoil och ekonomiska experter kom gemensamt fram till att det var bättre att pumpa upp så mycket olja som möjligt och sedan sätta pengarna i en oljefond. Och så blev det. I dag är den norska ekonomin fullständigt insmord i oljan. Och arbetarklassen har aldrig fått något reellt val mellan oljeindustrin och en ”grön omställning”: enbart mellan oljan eller arbetslöshet.

Den norska statliga energijätten Equinor inledde i december 2020 produktionen vid expansionsprojektet Snorre i Nordsjön.

Den norska oljeideologin blev den magiska överbyggnaden som behövdes när man ville maxa oljeproduktionen i en ständigt varmare värld. Vilka argument som använts har växlat över tid, men vi kan kort nämna några stycken:

1. Norsk olja och gas är renast i världen

Då ser man dock enbart till energin som används för att pumpa upp bränslen, som bara står för 2–5 procent av totala utsläppen då resten sker när den förbränns. Saudiarabien har med samma mått mätt historiskt haft ”grönare” olja än Norge, inte för att de bryr sig, utan för att “deras” olja behöver mindre energi för att tas upp ur jorden.

2. Ett kraftfullt försvar för utsläppshandel och klimatkompensation

Här blir diskussionerna först väldigt tekniska, sedan kan problem läggas på en abstrakt ”marknad” och man undviker att enskilda länder behöver reducera sina utsläpp direkt.

3. Norsk gas ska ersätta kol i Europa

Gas är visserligen mindre dåligt för klimatet än kol, men argumentet döljer att produktion av gas alltid sker tillsammans med olja och att enbart ungefär 25 procent av den norska gasen går till elektricitet (som konkurrerar direkt med kol). Debatten om gas eller kol tenderar även att sätta förnybar energi i skuggan.

4. Vi satsar på koldioxidlagring och negativa utsläpp

Här kan vi bara konstatera att detta hittills misslyckade projektet med negativa utsläpp primärt har fungerat som en ursäkt för att fortsätta pumpa upp olja – eftersom vi alltid kan pumpa ner den igen senare.

5. Vi betalar fattigare länder för att göra något i vårt ställe

Norge betalade länge tre miljarder kronor årligen (!) till fattiga länder som Brasilien för att inte hugga ned skog. Det spelade liten roll när en Bolsonaro kom till makten och satte eld på Amazonas ändå.

6. Vår olja kommer att lyfta miljoner ur fattigdom i det globala Syd

Det är själviskt att sluta med olja just nu när vi har blivit rika – innan de fattiga har hunnit med! Men argumentet bortser från att 99,9 procent av norsk olja och gas säljs i Europa och övriga OECD-länder.

7. Vi bara producerar oljan – det är ju länder som Sverige som konsumerar den

Erna Solberg dök även upp på de svenska nyheterna nyligen med argumentet att folk som vill rädda världen helt enkelt får sluta köpa oljan.

Den norska oljeideologin är en mix av nyliberal ekonomisk teori, extrem teknologioptimism, en konstant urspårning av debatten in i teknikaliteter, tjocka lager av nationalism, samt en gigantisk dos greenwashing. Men argumenten är sällan 100 procent fel. De innehåller tillräckliga korn av sanning för att diskussioner hela tiden kan föras på oljeideologernas premisser. Det finns även rum för oenighet: ska vi värna extra sårbara områden utanför Lofoten? Exakt var ska gränsen för oljeproduktion dras i nord? Ska man elektrifiera sockeln? Allt medan oljan pumpas upp och nya fält öppnas.

Så finns det hopp? Vi börjar med att svara nej.

Medan Arbeiderpartiet (AP) och Høyre (H) är trogna sin oljeideologi, är de två andra ”stora” partierna – Senterpartiet (SP) och Fremskrittspartiet (FrP)ännu mer positiva till oljan. Vilket delvis kan speglas i en annan välkänd ideologi. En studie från 2020 undersöker andelen som tycker att klimatförändringarna är väldigt eller extremt allvarliga i 40 länder: här hamnar Norge i botten, tillsammans med Holland och Sverige. En annan internationell omröstning publicerad 2019 placerar Norge längst ned, tillsammans med Saudiarabien.

”Klimatfördröjare är inte mycket bättre än förnekare. Om någon av dem får som de vill är vi alla stekta”, skrev Alexandria Ocasio-Cortez.

Klimatförnekande och oljeideologi är två olika saker. Där den förra verkar genom konspirationer och lögner, lever den andra på komplicerade argument och halvsanningar. Där förnekare vill konfrontera sanningen försöker oljeideologin dölja den. Förnekare vill skapa konflikt, medan Equinor och regeringen vill ha trevliga samtal med klimatrörelsen och betonar att vi alla sitter i samma båt.

Gemensamt har de dock nationalismen. För oljeideologerna är den norska oljan renare än andras, för förnekarna är hela klimatvetenskapen ett angrepp på Norge. För båda är det uppenbart att om inte vi producerar oljan kommer bara Ryssland eller Saudiarabien att öka sin produktion (vilket igen, tekniskt sett, inte nödvändigtvis är 100 procent fel – men resonemanget leder ändå rakt ner i avgrunden).

Oljeideologerna och klimatförnekarna kan även förstärka varandra. När galna konspirationsteoretiker dyker upp i media framstår AP och H som de vuxna i rummet. Men legitimeringen går även åt andra hållet: när oljeideologin i tre decennier har suddat ut förhållandet mellan olja och klimatförändringar, och bortförklarat och komplicerat frågan, är det inte så konstigt om folk drar slutsatsen att detta väl knappast kan vara vår tids viktigaste fråga.

Nuvarande Natos generalsekreterare och tidigare statsminister Jens Stoltenberg – en huvudarkitekt bakom oljeideologin – fick en gång frågan om det inte var paradoxalt att Norge både skulle producera olja och rädda klimatet. Det var inte Norges politik som var paradoxal, förklarade Stoltenberg – det var världen som var paradoxal.

Det är inte Norges politik som är paradoxal i förhållande till klimatet, utan världen, enligt Jens Stoltenberg.
Greenpeace fartyg Rainbow Warrior spärrar infarten till Preemraffs hamn norr om Lysekil i september 2020.

Svaret är intressant, åtminstone på en grundkurs i filosofi. För oss andra är detta ett icke-svar som fördröjer den omställning som måste ske. Och just fördröjning är ett nyckelord. Oljeideologerna måste hela tiden sätta upp målsättningar eftersom man tar frågan på allvar, men dessa måste sedan skjutas upp eftersom politiken de facto går i en annan riktning.

Eftersom man fortsätter leta efter olja och Johan Sverdrup-fältet ska producera till 2070 kan vi redan nu säga att om oljeideologerna får fortsätta bestämma så kommer målen att fortsätta skjutas på framtiden, allt medan världen brinner.

Alexandria Ocasio-Cortez twittrade i februari 2019: ”Klimatfördröjare är inte mycket bättre än förnekare. Om någon av dem får som de vill är vi alla stekta”. Just där någonstans hamnar Norge.

Så finns det inget hopp? Jo.

Det finns levande sociala rörelser och flera kritiska intellektuella; den politiska vänstern är något bättre än centrum/högern och är på offensiven. Ungdomar över hela landet demonstrerade innan coronapandemin som aldrig förr, och trots all oljeideologi och klimatförnekare visade en mätning från november 2019 att klimatet var den viktigaste politiska frågan för norska väljare.

Samtidigt: låt oss vara realister.

Motståndarna består av de största partierna i de båda politiska blocken, landets rikaste kapitalister, ledande ekonomiska experter, en oljesektor som ätit sig in absolut överallt, och alla möjliga galna konspirationsteoretiker. Det är inget litet berg den norska miljörörelsen måste bestiga om inte oljan ska steka oss alla.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Matilda Andersson, Nils Höglander och Aleksandra Wojcik
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET