ÅSIKT

Årets allra bästa böcker

KULTUR

Aftonbladets kritiker tipsar

25 av Aftonbladets litteraturkritiker har plockat ut sina bästa boktips ur årets skörd. Håll till godo!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ann Charlott Altstadt:

Naomi Klein Chockdoktrinen- katastrofkapitalismens genombrott, övers. Henrik Gudennäs Stefan Lindgren (Ordfront förlag)

När de stora berättelserna sades vara döda blev nyliberalism religion. Men Klein formulerar här en väldig motberättelse. Läs och tänk Sverige 2006. Trots högkonjunktur kunde högern piska upp de krisstämningar som gav mandat att köra igång systemskifte.

Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka, övers Ulla Danielsson (Bonniers)

Oates öppnar sociala psykologiska schakt där du faller hur djupt som helst.

Mats-Eric Nilsson Den hemlige kocken (Ordfront förlag)

Låt dig matchockas. Ditt kylskåp blir sig inte likt.

Gunder Andersson:

Julio Cortázars Samlade noveller I - II (Modernista, övers. Karin Sjöstrand, Knut Ahnlund, Jan Sjögren och Jens Nordenhök) – hisnande utfärder i ett prosalandskap där man aldrig vet vilka chocker som väntar.

Alex Gottfarbs och Marina Litvinenkos En dissidents död (Prisma, övers. Tomas Håkanson), som i sin skildring av rysk inrikespolitik och bakgrunden till mordet på Alexander Litvinenko är spännande som en thriller.

Bengt Pohjanens Smugglarkungens son (Norstedts), en hialös roman om uppväxten i gränslandet mellan två språk, två länder, med burleska äventyr i Tornedalens vilda Norrland.

Pelle Andersson:

Få novellister är skickligare än Torsten Jonsson. I det nya urvalet, Berättelser från Amerika, finns en av de finaste noveller jag läst: Dimman från havet. Dimman rullar in över det stora landet i väst, drygt femtio år efter Jonssons död ligger den fortfarande kvar.

Med drastisk humor och intellektuella skärpa får poeten Åsa Maria Kraft (Albert Bonniers Förlag) dimman att lätta i Permafrostens avtagande. Jag ser rakt genom USA:s lögner.

Avgasdis, apelsiner – och humor. Inte sedan Jonssons dagar, har en novellsamling varit lika välkomponerad och överraskande som Mirja Unges Brorsan är mätt (Norstedts). Klass!

Cecilia Anell:

Hertha Müller, Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (övers. Karin Löfdahl, Wahlström & Widstrand)

Ett utmärkt komplement till julskinkan är denna roman som utspelar sig i 1980-talets Bukarest. Under en spårvagnsresa på väg till en sadistisk förhörsledare rullas ett helt liv upp. Det är en studie i våld och förnedring där ändå lyckan segrar.

Marie Norins Kupa (Norstedts) påminner oss om att ingenting egentligen är säkert. En berättelse om en strävsam kvinna som försöker skriva dikt trots att världen runtom henne långsamt faller samman. ”Det böjjaj schännasch ohållbajt”, som huvudpersonen säger när tungan svullnat upp.

Maria Bergom Larsson:

Bitterfittan av Maria Sveland (Norsteds) har en så provocerande olämplig titel att den genast lockade mig. Bitter ska en kvinna akta sig för att vara, det är osexigt och oattraktivt, och fitta är det invektiv kvinnor i alla åldrar får slängt efter sig på gatan. Bitterfittan alltså! En lägesbeskrivning från 2007, en ilsken generationsbok av en besviken feminist. Jämställdhet? När barnet kommer blir allt vid det gamla, hennes liv genomgår en revolution, han fortsätter att leva som om han inte har barn. Så skapas en bitterfitta. Ändå landar den i kärlek. Varför väckte den inte mer uppståndelse?

En annan bok jag skulle vilja ge bort i julklapp till någon passionerad läsare är boken om Klara Johansson, K.J. av Carina Burman (Albert Bonniers förlag), en lysande biografi om en som älskade boken. För visst har hon rätt: "Till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser."

Pia Bergström:

Som stadsbo omges jag av andra träd; Vita Bergens ekar, lindar och kastanjer firar sina uråldriga årstider oavsett vad vi oroar oss för bakom fönstren. När jag läste Kerstin Ekmans underbara sammanflätning av gammal kunskap och nya tankeskott i Herrarna i skogen (Bonniers) fattade jag vilket vegetationsmytiskt, skogstokigt troll jag ändå är.

Niklas Rådströms självbiografiska En handfull regn (Bonniers) är också urbra. Han lyckas göra något nästan omöjligt: berätta om en ung människas död så att man trots allt fylls av djup livsglädje.

Och Maja Lundgrens Myggor och tigrar bet och drabbade (Bonniers). Kärlekens och sårbarhetens raserier på hård glad prosa. En öververklig spegel för kulturtjackhoror.

Therese Bohman:

Åsa Ericsdotter Förbindelse (Wahlström & Widstrand).

Berättelsen om en förbindelse där ingen förbinder sig till något, och en kärlek som är på riktigt men aldrig får finnas i verkligheten. Åsa Ericsdotter är på väg att bli en stor och viktig poet.

Gunnar Harding Dikter 1965-2003 (Wahlström & Widstrand).

När Gunnar Harding summerar nästan 40 års lyrikproduktion blir resultatet bildrikt, färgstarkt och samtidigt på allra största allvar. Bästa julklappstipset för den som vill introducera en ovan läsare till poesins värld!

Frederik Stjernfelt och Sören Ulrik Thomsen Kritik av den negativa uppbyggeligheten, övers: Staffan Vahlquist (Ruin).

Årets viktigaste kulturkritik. I backspegeln ter sig Stjernfelt och Thomsens bok som en liten bit fast mark i det träsk av trams, handväskor och skandalromaner som var 2007.

Lennart Bromander:

Per Odensten, Horntrollet (Norstedts).

En djupt gripande berättelse skriven på en glimrande vacker prosa. För mig årets bästa svenska roman.

Bengt Jangfeldt, Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets (Wahlström & Widstrand).

Man läser häpen och överväldigad om denna osannolika författarpersonlighet. En suveränt berättad biografi.

Monica Lauritzen, En kvinnas röst – Emilie Flygare-Carléns liv och dikt (Bonniers).

En till författarbiografi men annorlunda. En härlig bekantskap att göra, denna utmärkta författare och formidabla kraftkvinna.

Athena Farrokhzad:

Franz Fanon Jordens fördömda. Övers. Per-Olov Zennström (Leopard)

När amerikansk kolonialism vinner ny mark samtidigt som högern i Sverige försöker smutskasta den radikala vänstern genom att jämställa den med sin egen extrema variant behöver vi Fanon som aldrig förr.

Maja Lundgren Myggor och tigrar (Bonniers)

När Maja Lundgren höjde insektssmällan och riggade rovdjursfällan strök alla kulturpatriarker med och kvar i det fria blev euforiska feminister och blomstrande litterära jaktmarker.

Ulf Karl Olov Nilsson Synopsis (Symposion)

När Susanna Alakoski tillkännagav vinnaren borde hon ha sagt: Årets Augustpris går till UKON för en diktsamling som samlar in språklarver, väver in dem i en konceptuell kokong och släpper ut bländande textfjärilar.

Anita Goldman:

C.G.Jung Mitt liv (Natur&Kultur).

En klassiker i reviderad nyutgåva. Jung är en av de få västerländska giganter från 1900-talet som tar människans själ alldeles på allvar. Den avgörande frågan enligt Jung, är om du står i förhållande till något oändligt eller icke? Det är kriteriet på ditt liv.

Stefan Edman Förundran. Tankar om vår stund på jorden (Cordia).

Betyngda av klimatkrisen glömmer vi alltför lätt vad det är vi är kallade att rädda. Biologen Stefan Edman förespråkar en ”förundranskultur” heliga geometrin i den sagolikt vackra vattenmolekylen H2O , om tvestjärtars, sniglars och gräsens förunderliga poesi.

Agneta Pleijel Kungens komediant (Norstedts).

Med sitt lätta och eleganta språk skildrar Pleijel ett svenskt envälde med kusliga paralleller till vår egen tid.

Hanna Hallgren:

De böcker som ruckat mig mest under året handlar om ingenting, ett dörrhandtag och om industrialisering och gruvdrift i Västeuropa och USA.

Clarice Lispectors roman Levande vatten, övers. Örjan Sjögren (Tranan, 2007). Den handlar om ingenting men gestaltar allt – nu-nu-nu.

Nathalie Sarrautes roman Planetariet (1959), övers. Eva Alexanderson (1961) (Modernista, 2007). Här förbinds ett dörrhandtag med människors neurotiska bråddjup. De rycker så desperat i dörren!

Martin Högströms diktbok Kommande industrilandskap (OEI Editör, 2007). Jag säger: kol i munnen, blek av skrift. Rått gift, öde ö.

Håkan Jaensson:

För mig som medlem i Aftonbladets litteraturprisjury var det självklart att Mirja Unge skulle få årets pris för Brorsan är mätt (Norstedts): med sitt språk tar hon sig in i andras världar, så nära och långt ifrån min egen.

Med stor glädje har jag läst om Svindlaren Felix Krulls bekännelser av Thomas Mann (Nobelpristagare 1929), återutgiven av Brombergs i Nils Holmbergs utmärkta, 50 år gamla gamla översättning. ”Mycket, mycket stor underhållning”, som Torgny Lindgren konstaterar i sitt förord.

Jag känner Gunna Grähs sedan 30 år och vi har gjort barnböcker tillsammans. Ändå måste jag få skriva att hennes Hejhej-böcker, med scener från förorten, är bland det bästa som kommit ut i år. Vilka bilder!

Arne Jonsson:

Jag väljer tre böcker om värde. I diktsamlingen Nu försvinner vi eller ingår (Wahlström & Widstrand) av Birgitta Lillpers glimmar själens längtan, mystiken och livets nästan bortglömda, halvt förfallna platser.

Anneli Jordahl och Anna Bengtsson har besökt en soptipp. Välkommen till tippen! (Alfabeta) är en upplysande, gripande, fartfylld bilderbok. Nu vet jag vad som händer med möbler, bildäck, kärleksbrev…

Kate Larson och Anna-Karin Palm har skrivit en vacker, originell och tänkvärd betraktelse över vänskap, änglar, resor och annat. Om vänskap (Lejd) vill jag se i många hem.

Torsten Kälvemark:

Kärlekens väsen är ett evigt ämne. Ylva Eggehorn ger nya infallsvinklar i romanen Duvan och lejonet (Albert Bonniers Förlag). Där får kyrkofadern Augustinus anonyma älskarinna gestalt – en sinnlig kärlekshistoria ur en kvinnas perspektiv.

I Östersjövägar av Per Högselius (Atlantis) gör vi kulturella strandhugg i vårt nära utland. Den litauiske Thomas Mann och baronessan von Erikson är ett par av de oväntade mötena. Litterärt, historiskt, välskrivet.

En av årets vackraste böcker är Lars Gerdmars Ansikte mot ansikte (Sekel bokförlag). Ikonernas historia berättas av en som själv utövar det heliga hantverket. Här skildras inflammerade bildstrider långt före vår tids religiösa nidteckningar.

Hanna Larsson:

Jo, skönlitteraturen är oslagbar i sin förmåga att förmedla motspråk, motbilder till förenklingar och schabloner av det vi kallar verkligheten. I år minns jag särskilt två böcker som gjorde min värld större, mer begriplig.

Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, övers. Joakim Sundström (Bonniers) och nyutgåvan av palestinske Ghassan Kanafanis Män i solen, övers. Ingvar Rydberg (Tranan) erbjuder båda förståelsedjup bakom mediernas uttjänta stereotyper av krig och fattigdom. Med ömsinta skildringar av människors sinnrika kamp för överlevnad, existentiella bottnar och avgrunder, tar de läsaren ett steg längre. Bortom konflikternas frontlinjer.

Petter Lindgren:

Marcel Bénabou, Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker, (Rámus), övers. Magnus Hedlund.

Bland det mest träffande jag läst om det förlamande och monstruösa företaget att skriva, stilfull julklapp till författare in spe.

Per Engström, Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan (Bonniers) .

Lyckan kommer, lyckan går, och nu har den äntligen fått sin sedeskildrare. Ett strålande uppslag, och en mycket trivsam bok.

Allt av Tove Jansson, min idol, och för redan inbitna fans: Boel Vestins biografi Tove Jansson – Ord, bild, liv, (Bonniers)

Åsa Linderborg:

Olof Lagercrantz Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993. (Karneval)

En angelägen artikelsamling av den elegante stilisten som bejakade tillvarons komplexitet men ändå alltid tog ställning – åt vänster.

Niklas Rådström En handfull regn (Bonniers)

Bäste vännens självmord ger stoff till en liten bok om döden och en stor bok om livet. Niklas Rådström tillhör de författare som vågar ta människor på allvar.

Henrik Lange 80 romaner för dig som har bråttom (Kartago förlag)

Världslitteraturen sammanfattad i seriestrippar. Bästa gå-bort-presenten.

Inga-Lina Lindqvist:

Anders Nyqvist, Hatet (Bonniers)

Årets mest skoningslösa uppgörelse med en barndom – inga revor i eländet som försoningens skimmer kan lysa igenom. Bör sättas i händerna på alla föräldrar i landet. En ovanligt slipad debutant.

Vladimir Vysotskij, Vargjakten (Karneval förlag) Tolkning av Carsten och Ola Palmær

Kulturgärning i läckert rött. Bröderna Palmærs klockrena översättning är redan en klassiker. Fria Proteatern sjunger så struparna brinner på en medföljande CD.

Frederik Stjernfelt/Søren Ulrik Thomsen Kritik av den negativa uppbyggligheten (Ruin) Övers. Staffan Vahlquist

Kejsaren är naken! Bokåret inleddes av två obstinata danskar som inte längre ville frossa i ondska på kultursidorna – istället ville de gå i gudstjänst. Uppfriskande från ett kungarike nära oss.

Magnus Ringgren:

Gun Westholm försöker gissa sig till vad som hände i Visby 1361 (Prisma) då Valdemar Atterdag intog staden och Gotland blev danskt. Det enda vi säkert vet är de förfärliga massgravarna utanför ringmuren.

Nina Nordström följer i De odödliga (Nordic Academic Press) några spektakulära arkeologiska fynd genom vetenskap och media.

Simon Sebag Montefiore hittar i Den unge Stalin (Prisma) sjörövaren och rånaren bakom den store ledaren. Historieskrivning handlar om två ting. Vad hände? Vad har vi trott om det som hände? Dessa tre böcker kryssar intelligent mellan dessa frågor.

Ulrika Stahre:

Nyutgåvan av Jeanette Wintersons Passionen (Bazar förlag, övers Anna Troberg) blev i somras en påminnelse om hur fullt av intellektuella konstruktioner 80-talet var, och hur just passionerade, galna och glupska även helt fiktiva gestalter kan tillåtas bli.

Lika ohämmat, men någon helt annanstans än i Wintersons 1800-talsvenedig, utvecklar sig Lars Sjunnessons seriealbum Åke Jävel (Sanatorium förlag). En postrevolutionär dröm i kaxigt svart och vitt. Poeten, poliserna, bomberna och cigaretterna. Pingviner.

I skuggan av andra debatter hamnade Maud Eduards genusvetenskapliga pärla Kroppspolitik. Om moder Svea och andra kvinnor (Atlas). Ett suveränt stycke pedagogisk forskarpassion.

Ragnar Strömberg:

Den ena av årets två poetiska höjdpunkter är Catullus Dikter om hat och kärlek (övers. Gunnar Harding och Tore Janson,W&W), för Catullus älskar,hatar, åtrår, smädar, hotar och smickrar med en elegant intensitet som dessa nytolkningar gör full rättvisa.

För det andra lyriska miraklet står Eva Runefelt. I hennes nya diktsamling I ett förskingrat nu (Bonniers) är liv och död siamesiska tvillingar sammanvuxna rygg mot rygg i språkets ögonblick, det förskingrade nu som är vårt hem.

Genom den ovillige fundamentalisten Changez som slår sig i slang med en namnlös amerikan på ett kafé i Lahore, ställer monologromanen Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid, (övers. Rebecca Alsberg, Natur & Kultur) vår tids stora politiska och moraliska frågor på sin spets. Det som gör denna parafras på Camus Fallet så oavvislig är den samtidigt svalt behärskade och glödande intensiva prosan, som perfekt balanserar allegorisk helhet och sinnlig detaljskärpa.

Joar Tiberg:

Clarice Lispector, Levande vatten, övers. Örjan Sjögren (Tranan)

”Jag vill liksom kunna gripa ordet med handen. Är ordet ett föremål?” I Lispectors prosa talar orden till sig själva. Men det gör inte prosan sluten, tvärtom. Ordgallret skakar.

Ghassan Kanafani, Män i solen, övers. Ingvar Rydberg, (Tranan)

Solen är lika oförsonlig som det israeliska förtrycket i Kanafanis mästerliga noveller.

Joshua Key, En desertörs bekännelser, övers. Thomas Engström (Bonniers)

Keys skildringar av en fotsoldats vardag i Bushs rättsvidriga krig får Abu Ghraib att framstå som en julavslutning. Förstör allt vad julfrid heter. Dessutom sover du inte efteråt. Korka upp det starkaste du har och försök fortsätt leva.

Jenny Tunedal:

Michael Azar: Döden i Beirut (Glänta produktion).

Azar har skrivit en bok som är som en dröm om en essä; otroligt snyggt skriven, kunnig och intelligent, vindlande och rörande. En text som tänker vidare och djupare och som därför förtjänar att läsas av många, många. Libanon är en nation som hotar att implodera, igen, och här får man faktiskt möjligheter att förstå varför ”De döda går igen på de levandes ben.”

Eva Neander: Dimman, Staden, Nattljus (Eolit förlag).

Så vacker, så sorglig, så underbar omistlig prosa.

Matilda Roos: Bli (Modernista). För att poesin inte stannar hos hästflickorna, utan vågar sig ut i krig.

Claes Wahlin:

Ett av samtidens mest intressanta författarskap är Christer Erikssons. Handens hjärta (Symposion) lägger en bärande balk i detta människans befrielseprojekt; med sin språkliga precision och sitt existentiella djup är det höstens stora roman.

Kapitlet ”Symposion” i Peter Kihlgårds Kicki & Lasse (Bonniers) är bland det roligaste som någonsin har skrivits på svenska. Denna baklängeshistoria om kärleken är lika framfusig som underhållande, lika vacker som kvick.

Alan Bennett skildrar i novellen The Uncommon Reader (Faber and Faber) hur det kan gå när drottning Elizabeth börjar läsa böcker. Med klockrena understatements hotas monarkin samtidigt som bokläsandet får ett av sina mest vältaliga försvar i modern tid.

Barbro Westling:

I de dignande julbordens oheliga tid då böcker ingår som mys och andlig spis väljer jag W G Sebalds vackert Panacheröda Saturnus ringar (i Ulrika Wallenströms fina översättning) för att den ger enastående näring åt tanke och skönhetssinne.

Vandrandets vara, utan hopp om hemkomst och därför så intensivt närvarande, som orden i Eva Runefelts utsökta samling I ett förskingrat nu – ”/allt fler i icke”.

Men ingen jul, inget år, inget liv utan hopp om lycka. Per Engström anmäler sig som mild och rättfram handledare med ”Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan”.