ÅSIKT

Förlora ansiktet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

ULRIKA STAHRE om ett makabert spår i höstens deckare – och brottet vi alla är delaktiga i

1 av 2 | Foto: ”Strange Man” av Edvard Derkert.

Den typiska deckaren kryper, springer, stannar, hänger vid klippkanten. Inget väger tyngre än handlingen, intrigen. Det är ganska bråttom och ständigt skjuts läsaren framåt, framåt mot målet eller mot ännu fler sadistiska handlingar. Ännu mer ondska. Ännu fler oskyldiga som drabbas på vägen i en sorts memento mori (det kan hända dig också!). Och till slut upplösning. Katharsis: vi har sett gåtorna lösas, ordningen återställas. Vi är renade.

På vägen mot ordningen finns både vardagsliv och mild samhällskritik. Och det är förföriskt: Jag kan älska Gisa Klönnes kommissarie Judith Krieger (bara namnet!) – bitter, lätt alkoholiserad och kedjerökande, en loser av klassiskt snitt som envist söker svar trots att hon motarbetas av sina chefer och medhjälpare. Och visst har Laura Lippmans hjälte, privatdeckaren Tess Monaghan, ett tilldragande bohemiskt hemliv och ett lagom distanserat förhållande till sin omgivning, liksom Sören Bondesons mycket utsatta och något sentimentala hjälte Erling. De blir så småningom personer vars sökande i vissa stunder kan bli mitt.

I höstens deckarflod återfinns ett par äldre böcker, vars utgivning på svenska dröjt tills nu. Ett sammanträffande är att båda äger en förströdd attityd i förhållande till rättvisa och bestraffning. Jim Thompsons noir-klassiker The Grifters, först utgiven 1963 och filmad 1990 av Stephen Frears, kommer äntligen på svenska. Även om det är svårt att tänka bort både Angelica Huston och John Cusack så blir det lätt febriga dramat – som saknar mål och moral och i stället är spyfull av laddningar, stämningar, hetta – en nästintill övertydlig påminnelse om vad den präktiga och ljumt samhällsengagerade svenska nutidsdeckaren inte har. Thompson skruvar till det och skapar osäkerhet när det gäller kategorier, både mellan typer av relationer och mellan brott och icke-brott. Berättelsen är på ytan enkel och flyter mellan de små brotten och en större berättelse om längtan, bekräftelsebehov, antydan om incestuösa böjelser. Brott blir en naturlig del av ett sjukt samhälle – inte något som kan bekämpas.

Lika övertygande vanvettig är Friedrich Glausers Överkonstapel Studer, skriven 1936 och utgiven i år tillsammans med novellsamlingen Morfin (där en och annan kriminalhistoria ingår men inte som huvudsakligt tema). Här är sanningslidelsen större än rättvisepatoset. Det är onekligen en gåta som måste lösas. Och spåren, de stora och de små, vävs samman av en neurotiskt överkänslig kommissarie Glauser. Drömlika sekvenser där alla tecken ska tydas blandas med lätt cynism över en äppelkindad, borgerligt präktig samtid. Befriande i Glauser är att brottsutövning och brottsbekämpning hänger samman. Alla har någon empati och någon störning. Den juridiska och moraliska innebörden av rättsskipning är oklar. När gåtan väl är löst förlorar det mesta sin betydelse och någon katharsis infinner sig inte, bara en underlig känsla av att ha varit med om något.

Det är lite märkligt att dessa två böcker trots sin tydliga tidsfärg känns mer samtida – absolut mer angelägna – än till exempel Karin Alvtegens, Karin Wahlbergs och A-C Henshers deckare. Det torde bero på att kedjan brott-gåtans lösning-bestraffning är bruten eller aldrig upprättats.

Både Glauser och Thompson bygger i grunden på en mer fatalistisk syn – nämligen att rättvisans liksom guds vägar är outgrundliga. Vi är alla skyldiga och därför också evigt oskyldiga.

Men deckaren är inte bara strävan efter gåtans lösning och upprätthållande av ordning. Den är också en orgie i skräck, våld, övergrepp. Så även höstens skörd. När man tröttnat på vissa återkommande figurer – den bittra gamla alkoholiserade kvinnan som varit en dålig mor, otillåtna passioner som bestraffas, hjärtformade födelsemärken på insidan av offrets lår, förintelse-överlevare som missbrukas (förakt för offer och svaghet är också ett tema, men det får lämnas därhän) – återstår faktiskt en som är lika intressant som makaber: det förlorade ansiktet.

Gisa Klönnes I skogens tystnad öppnar med att någon (en hundägare på promenad så klart) finner en avklädd man död i ett jakttorn, med ansiktet borthackat av fåglar. Ett lika makabert fynd görs i Yrsa Sigurdadóttirs Den som gräver en grav: här återfinns en död kvinna på en strand, måsarna har gjort jobbet grundligt. Leif Davidsen låter en ganska anonym bifigur få ansiktet bortsprängt och i Frank Schätzings Svärmen lemlästas nästan alla offer bestialiskt. Många tomma ögonhålor blir det och frånsett att ansiktslösheten är en dramaturgisk poäng – svårigheten att identifiera offret blir ännu ett problem på vägen mot lösningen – är den också en existentiell. Offret ska inte ha något jag.

Bilden av ansiktet är bilden av människan, av medveten mänsklighet. Från porträttens historia till våra id-kort löper en linje där vi tror oss se individen i individens anletsdrag. Vi sätter likhetstecken mellan ansikts- och karaktärsdrag och ett freskporträtt från Pompeji kan få oss att tro att vi tvärs över århundraden har kontakt med något gemensamt mänskligt. En kulturell föreställning med djupa rötter alltså, och än tydligare blir det när ett ansikte inte finns där. Den ansiktslösa blir jaglös, har tappat en stor del av sin mänsklighet. Döden har inte räckt som utplåning. Frånsett det makabra draget i dessa skildringar blir de ansiktslösa offren en del av den stora anonyma, generella, döden.

Den mänskliga sårbarheten är gränslös, vare sig den är en kombination av kroppsskada och intrigmakeri som när Anthony Neil Smith i sin välskrivet ångestskapande Psychosomatic låter en ben- och armlös kvinna manipulera sin omgivning – eller ständigt utsatt för korruption, lögner och paranoia-framkallande händelser som när Dennis Lehane leder runt sina privatdeckare i ett uppdrag som ständigt förändras. Lehane är ett av de få ljusen på deckarhöstens himmel (så trist bara att förlaget inte lyckas översätta och ge ut hans serie med Patrick Kenzie och Angela Gennaro i ordning). Han väver samman själva storyns osäkerhet – perspektivskiften, metadiskussioner – med ett samhälls- och kulturkritiskt drag vilket gör läsningen minimalt förutsägbar.

Frank Schätzings Svärmen är en över 800 sidor lång orgie i miljöhot, ekosystem, forskningsnit, action, apokalyps och science fiktion-artad konspiration. Naturens hämnd som thriller? När klimathotet blivit vår tids stora ångest kan väl inget ämne vara mer aktuellt och Schätzings noggrannhet när det gäller att förklara både ekologiska samband och forskningsmöda är imponerande. Lite för imponerande ibland. De 800 sidorna innehåller nämligen många långa (långa!) detaljerade redogörelser för allt från mikroorganismers uppbyggnad till delfiners beteende till tsunamivågors förlopp till metangasens innebörder.

Jag kan inte bestämma mig för om denna ekologiska thriller är ett cyniskt utnyttjande av människors rädsla eller ännu en välbehövlig väckarklocka. Att vara en del av ekosystemet är också en ansiktslöshet, ett farväl till individen. Svärmen är talande nog en kollektivroman med flera huvudpersoner vilket faktiskt gör den ganska intressant: mänsklighet går före människa och det är både som offer och (åtminstone till viss del) förövare hon tar plats i detta drama. Rättsskipningsfrågorna tappar helt mark. Brottet finns i oss. Det är vi som måste bekämpas.