ÅSIKT

Skuggpoeterna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MAGNUS RINGGREN om diktens många ansikten – som vi inte får se

Teckning: PERICOLI

Vad har den vanlige kultursidesläsaren observerat av poesiutgivning denna säsong? Möjligen att Malte Persson, Birgitta Lillpers och Aase Berg kommit med nya böcker. Alla de andra då, poesins skuggvarelser? Detta handlar om dem. Det blir mest män – kvinnor dominerar annars i rampljuset.

Skuggan är medieskugga. Utrymmesbrist. Bokurval utifrån hippfaktor eller estetisk doktrin på redaktioner och stora förlag.

Ibland är förstås skuggan bästa platsen. Joe K:s engelska original till Varat eller Intet (Artemi) är översatt av Per Norfeldt. Han framstår som en kvasiintellektuell gymnasist bland tusen andra. En bok är fortfarande ett allvarligt ting med en viss aura. Man bör vara försiktig med vad som hamnar mellan pärmar.

Roger Bergkvists Dikter från världens mitt med omnejd (eget förlag) får representera en ännu ganska vanlig sort: livsrapporten från hemmavid (denna gång Västerås) och all den tanke som kan stråla ut därifrån. Bergkvist är ingen dålig poet, men tankarna är ganska förutsägbara. Dock hittar jag en sonett hos honom om tidens flykt och generationernas speglingar i varandra som är mycket fin.

Clara Diesen tecknar i tusch i Staden din resa (Bonniers). Ett vackert mönster av pilar och punkter, pronomina och prepositioner, men liv och känsla får läsaren själv stå för. Clara Diesen ger dock en god stomme. ”Du rör dig i mig utan att överrösta tystnaden.”

Mer komplicerad minimalism finns hos debutanten Örjan Hallnäs i Nu och därefter nu (Trombone), en oansenlig bok med stora motiv och stor ambition. I två sviter om vardera 105 korta avsnitt funderar poeten kring språk och liv, tillblivelse och död. Han vitsar, kränger, skriver rätt, skriver fel. ”dra undan stolen / för de vackra orden”. De två tunna texttrådarna vrider sig sedan kring varandra för att bilda en poesins dna-spiral. Koderna hamnar galet ibland, men språket är för honom inte bara demontering utan också kommunikation.

Förlaget kallar boken för ”experiment” vilket förstås är galet. Det här är inget nytt. Rötterna finns i konkretismen och i den sorts ”systempoesi” som odlades i till exempel Danmark för ett par decennier sedan. Det går knappt att experimentera längre, allt är gjort.

På lilla Trombone förlag i Göteborg kommer också Sekvensen med pappersblomman av Christer Boberg. Förlagets tredje vårbok är Björn Wickenbergs Kyoto, en svit haikuliknande texter om ”den globala fördunklingen”. Här konstrueras tankekedjan klimathot-Kyoto-Japan-zenbuddhism-haiku. ”Havsvattnet reser sig / som en kobra / över lågländerna.” Poesin tjänar piga i den goda sakens tempel, och får för lite tid för sig själv. Boken liknar en del amerikanskt sextiotal – till exempel Gary Snyder.

Lars Järlestad är en erfaren poet, debut på sjuttiotalet. Han skriver än, men som många andra har han övergivits av sitt ursprungliga förlag. För tillfället (Danielsson & Hagman) odlar en vanlig teknik i svensk poesi, klippen mellan naturbeskrivning och tankar om livet. Det är skickligt, men sällan hajar man till inför det oväntade.

Stefan Foconi har gett ut åtskilliga prosaböcker, men när han debuterar som poet blir det inte på hans gamla förlag. Människa strax (Symposion) är en furiös och avancerad dödsdikt, som ”har fullt upp att dö den dödingsdöd som / blir till när vi kladdat klart”.

Kan det vara så att ”en viss poetisk fantasi träder i kraft när en författare […] skriver om de delar av kroppen som skall hållas dolda?” Frågan är Carl-Michael Edenborgs i den nya, utökade utgåvan av Köttets poesi (Vertigo) som för tolv år sen samlade svensk snuskvers från barock till romantik och därmed inledde Vertigos utgivning. Hans fråga måste besvaras med ja. De allra flesta poeter, män som kvinnor, blir usla poeter när de är kåta – däri består den ”särskilda fantasin”. Då förvandlas de till enfrågepartier, då smalnar ingivelsen till en tunn stråle. Det spelar ingen roll hur många franska filosofer man mobiliserar – läsaren gäspar ändå. Det är fruktansvärt svårt att skriva erotisk poesi. Trist att se denna gamla sanning belagd så eftertryckligt och med material från en så intressant epok.

Betydligt roligare är då den första utgåvan i modern tid av en minor classic från stormaktstiden: Carl Johan Lohmans Bröllops- och begravningdikter (Ellerströms) i urval och med inledning (inte nyskriven) av Tomas Tranströmer. Lohmans förgängelsekänsla är stark och balanseras fint av hans glädje i det poetiska språket.

En klassikerutgåva som man kunnat undvara – eftersom det inte är en klassiker – är Alfred Nobels Dikter/Poems (Atlantis). Dynamitkungens romantiska efterklang på engelska och svenska är mest bara fånig, och boken gnager på förlagets rykte.

Vasilis Papageorgiou är mest bekant som översättare, bland annat av Sapfo och John Ashbery. I vår kom den senaste Ashberytolkningen Varthän ska jag vandra (Natur och Kultur), som vanligt i samarbete med Tommy Olofsson. Men Papageorgiou är också aktuell med Hyppolitos beslöjad (Chromata), en nydiktning på ett förlorat drama av Euripides där bevarade fragment bearbetats och fogats in i berättelsen om Fedras förbjudna kärlek. Det har blivit ett intressant läsdrama (en genre jag trodde vara utdöd) trots att tänkandet kanske överflyglar karaktärerna. Dagens och gårdagens modefilosofier slår igenom för mycket. Men boken visar att förbindelsen med antiken inte är bruten i svensk kultur.

På sextio- och sjuttio-talen var inflödet av amerikansk poesi ymnigt, men på samma sätt som med all annan översatt poesi har det smalnat till en rännil. I vår kommer förutom Ashbery dock också Stewe Claessons tolkningar av John Elsopps absurdistiska fabelprosa i En afton på grisarnas teater (Karneval). Rolig läsning!

Värd att nämna är också boken och dvd:n Läsa Kavafis (Ersatz), med tolkningar till svenska av Magnus William-Olsson och Rea Mellberg och texter av bland annat Carl Henrik Svenstedt (som också gjort den film som ingår). En fin på

minnelse om greken från Alexandria.

Malte Persson – för ett ögonblick går vi ut ur skuggorna – har tolkat Francis Ponges Tallskogshäftet (Pequod). Ponge är en av de stora metapoeterna, något som kan ha fascinerat översättaren. I hans egen bok Dikter (Bonniers) dominerar dikt om dikt. Man kan spåra linjer tillbaka till barockens språkglädje och formkänsla. Men han spexar, det hade Lohman ingen som helst anledning att göra. Malte Persson är en senkommen upplaga av 50-talets Lundapoeter. Gökuret hänger bredvid krucifixet som hos Majken Johansson, men hennes troskamp är borta. Den yngre poeten fyller i ”en lyckligt mousserande litteraturs pratbubblor”. Han rimmar ”såp-hal” på ”balsal”. 50-talets kabaréer och versfyrverkerier verkar ännu i det fördolda, och via dem förmedlas äldre tiders rikedomar till vår tid.

Det som överraskat mig mest i min boktrave är korta prosatexter av Anders Björnsson, historiker, journalist och konservativ teoretiker. Vad jag vet har han aldrig närmat sig poesin förrän nu i Mosaiker (Atlantis). Han bekymrar sig inte om prosadiktens form eller tradition, han skriver helt enkelt femhundra tecken och ser var han hamnar. Fram stiger en annan värld än den medelklasstillvaro som annars dominerar offentligheten just nu, andra klasser, andra tankar. Den skruvade stil som ofta gör Björnssons längre texter lite otydliga leder honom i det lilla formatet mot mer produktiv gåtfullhet. Nyfikenhet och begräsning gör honom till en, kanske motvilligt, intressant poesidebutant.

Av det som annars dominerar kultursidornas diskussioner kring poesi och poeter finns inte så mycket i den här boktraven. Språkmateria-lismen kan skönjas hos Örjan Hallnäs och Stefan Foconi, men denna riktning dominerar alltså inte kvantitativt utan bara den mediala uppmärksamheten. Mer allmänt blir man dock varse en starkare formvilja än förr. Det är därför vi kan få syn på en poet som Lohman igen.

Hur ser det ut framöver? Kommer diktboken som ting, med sin aura, att överleva? Jag tvivlar ibland. Om litteraturstödet försvinner – mummel om den saken hörs från den annars obefintliga kulturministerns håll – så försvinner också den kvalificerade och mindre publikanpassade poesin från bokmarknaden. Man märker redan hur förlagen drar ner, av ekonomiska skäl förstås. Mitt urval domineras av pyttesmå förlag, blott två behandlade titlar kommer från Bonniers. Biblioteken köper allt mindre – de ställer inte ens upp den litteraturstödda poesi de får från Kulturrådet i hyllorna. Och bokhandlarna skyr poesi som pesten.

Sedan Lyrikvännens bokklubb försvann finns ingen samlad och kvalitetsbedömd överblick. Tidningarnas bevakning är som sagt fläckvis och trendbetonad. Om poesin i bokform försvinner så försvinner också poeternas möjligheter att få stipendier. Hur ska man kunna meritera sig om man inte kan ge ut böcker? Hela genren kommer att gå under, åtminstone under jord. Den får väl flytta ut på nätet som allt annat. Man skulle kunna tänka sig att nättidskrifter och nätförlag med stränga antagningskrav och näsa för kvalitet växer fram. Frön finns men än så länge inte överskådligheten.

I grunden är situationen kanske inte värre nu än förr. Poesin har alltid stått vid stupet, men den har skrivit sig ändå. Eller klätt ut sig till annat, säljbar prosa till exempel – Bodil Malmstens strategi. Och man bör minnas att en av våra bästa poeter hette Carl von Linné trots att han inte visste om det själv. En god gissning är att många poeter framöver kommer att konvertera till romanen. Jörgen Gassilewski har redan gjort det. Bob Hansson gör det till hösten.

Magnus Ringgren