Bara män i Modernas finrum

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 av 4
Andy Warhol.

DEBATT Jag har länge tyckt att det är magstarkt av Moderna museet att framställa sig självt som en jämställdhetsbastion, då det räcker med en snabb blick på utställningsprogrammet för att en mindre smickrande bild ska komma i dager. Men jag håller med Maria Moberg ( Aftonbladet 29 maj) om att det är problematiskt att stirra sig blind på statistiken, utan att förhålla sig till museets övergripande historiesyn. Problemet är att Modernas arbete är otillräckligt på båda punkter.

Under de senaste fem åren har de manliga konstnärerna dominerat totalt på Moderna museet. Räknar man de större utställningarna har det gjorts mer än dubbelt så många solopresentationer med män som med kvinnor. Och när kvinnliga konstnärer ställs ut handlar det nästan uteslutande om mer blygsamma projekt på museets undervåning eller ”miniutställningar” i serien Den 1:a på Moderna.

Museets stora utställningssal viks konsekvent åt konstnärer som Andy Warhol, Max Ernst, Olle Baertling, Robert Rauschenberg, Edvard Munch, och, till hösten, Salvador Dalí. Till denna lista av till leda kanoniserade män, kan läggas nu levande konstnärer som Paul McCarthy, Andreas Gursky, Lars Englund och, just nu, Clay Ketter. Under samma period har inte en enda kvinnlig konstnär fått beträda museets tronrum i ensamt majestät.

Att då lyfta fram mindre presentationer av Tabaimo eller Klara Lidén blir ju ren sifferexercis. Moderna museets utställningsprogram genomsyras helt uppenbart av föreställningen att kvinnor förvisso kan vara framstående konstnärer – men att stor konst uteslutande skapas av män. Inte ser det bättre ut när det kommer till grupputställningarna. Det mest nedslående exemplet är den konsthistoriska triptyk med utgångspunkt i Los Angeles, Rio de Janeiro och Milano/Turin som visades förra året. Där presenterades 83 konstnärer. 7 av dem var kvinnor. I LA-utställningen lyckades man dessutom med konststycket att framställa Judy Chicago som en pendang till en konstnär som Billy Al Bengston. Hon är en av de mest betydande feministiska konstnärerna som kom fram på 60- och 70-talen med en given plats i alla konsthistoriska översiktsverk, han figurerar vanligtvis i dess marginaler.

Jag vill också påpeka att Eklips och Modernautställningen 2006, i motsats till vad museet hävdar, inte bestod av hälften kvinnor. De faktiska siffrorna är 3 kvinnliga konstnärer av 9 i det första fallet (en tredjedel) och 22 av 49 i det andra. Småsaker? Kanske, men också ett typiskt exempel på sådana mindre friseringar av fakta som konsekvent görs till kvinnors nackdel.

Jag tycker inte att ett konstmuseum nödvändigtvis måste uppvisa en statistisk millimeterrättvisa. Och allt är naturligtvis inte nattsvart på Moderna museet. Utställningen med Gunvor Nelson för ett par år sedan lyfte fram ett viktigt men marginaliserat konstnärskap. Och Det andra önskemuseet verkar ha varit ett lyckat projekt med värdefulla tillskott till samlingen.

Men om målet var att ”höja kvaliteten i samlingen” genom att lyfta fram kvinnliga konstnärer, varför gäller inte detsamma för museets utställningsverksamhet?

Frans Josef Petersson

Publicerad: