Kriget mot piraterna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Johann Hari berättar en sjörövarhistoria – där allt inte är vad det synes vara

Misstänkta pirater tillfångtagna efter att franska kommandosoldater stormat en kapad segelbåt utanför Somalias kust. En människa omkom vid ingripandet.
Misstänkta pirater tillfångtagna efter att franska kommandosoldater stormat en kapad segelbåt utanför Somalias kust. En människa omkom vid ingripandet.

Vem hade kunnat ana att världens regeringar år 2009 skulle proklamera ett nytt ”Krig mot piraterna”? Just nu seglar den brittiska flottan – understödd av fartyg från mer än två dussin nationer, från USA till Kina – på somaliskt territorialvatten för att ta upp striden mot män som vi fortfarande tänker på som filmskurkar med papegojor på axeln. De kommer snart att strida mot somaliska båtar och till och med jaga upp piraterna på land, in i ett av de mest sargade länderna på jorden. Men bakom denna bisarra sjörövarhistoria döljer sig en bortglömd skandal. De personer som våra regeringar nu betecknar som ”ett av de största hoten i vår tid” har en märklig historia att berätta – och en del rättvisa på sin sida.

Pirater har aldrig riktigt varit vad vi har trott dem

vara. Det var under ”sjöröveriets guldålder” – från 1650 till 1730 – som den brittiska regeringen, i en stor propagandaoffensiv, skapade den bild av piraten som en vettlös, barbarisk kapten Blåskägg som dröjer sig kvar än i våra

dagar. Många vanliga människor ansåg att den bilden var falsk:

pirater räddades ofta undan galgen tack vare stödet från protesterande folkmassor. Varför? Vad var det de såg som vi inte kan se? I sin bok Villains of All Nations går historikern Marcus Rediker noggrant igenom bevisen (på svenska, Pirater – sjöröveriets guldålder, Karnival förlag.

Om man på den tiden blev upplockad från lastkajerna

i Londons East End för en

anställning som sjöman, antingen i handelsflottan eller brittiska flottan, så befann man sig snart i ett flytande helvete av trä. Man var tvungen att arbeta dygnet runt på ett överfullt, halvsvältande skepp, och om man sågs slappa en stund blev man piskad med den niosvansade katten av skeppets allsmäktige kapten. Om man slappade ofta kunde man bli kastad överbord. Och efter flera

månader eller år under dessa förhållanden blev man ofta lurad på sin betalning.

Piraterna var de första som gjorde uppror mot detta system. De gjorde myteri – och skapade ett annat sätt att arbeta på havet. När piraterna väl hade tagit över ett skepp valde de gemensamt

sina kaptener, och de fattade

alla sina beslut kollektivt, utan tortyr. De delade upp sitt byte

i enlighet med vad Rediker kallar ”ett av de mest egalitära systemen för resursfördelning som över huvud taget fanns på sjuttonhundratalet”.

De tog till och med till sig förrymda afrikanska slavar och levde som jämlikar med dem. Piraterna visade ”tydligt – och subversivt – att fartyg inte behövde styras på det brutala och förtryckande sätt som skedde

inom handelsflottan och brittiska flottan”. Det var därför de framstod som romantiska hjältar, trots att de var improduktiva tjuvar.

Några ord som uttalades av en sjörövare från denna svunna tidsålder, en ung brittisk man vid namn William Scott, borde återljuda i vår nya sjöröveriepok. Alldeles innan han blev hängd i Charleston, South Carolina, sade han: ”Det jag gjorde var att jag hindrade mig själv från att dö. Jag tvingades att bli pirat för att kunna leva.” 1991 kollapsade Somalias regering. Landets nio miljoner invånare har sedan dess befunnit sig på svältgränsen – och de mest ljusskygga krafterna i västvärlden har sett detta som ett gyllene tillfälle att stjäla landets livsmedelstillgångar och dumpa vårt kärnavfall i deras vatten.

Ja, kärnavfall. Så fort regeringen hade försvunnit började mystiska europeiska fartyg dyka upp utanför Somalias kust, där de dumpade stora tunnor i havet. Kustbefolkningen började drabbas av sjukdomar. Till en början drabbades de av märkliga utslag, illamående och missbildningar hos nyfödda barn. Sedan, efter tsunamin 2004, sköljde hundratals av de dumpade och läckande

tunnorna upp på land. Människor blev strålningssjuka, och mer än 300 dog.

Ahmedou Ould-Abdallah, FN:s sändebud i Somalia, säger till mig: ”Någon dumpar nukleärt material här. Det dumpas också bly, och tungmetaller som kadmium och kvicksilver – you name it.” Mycket av avfallet kan spåras tillbaka till europeiska sjukhus och fabriker, som tycks överlåta det till den italienska maffian som ”skaffar undan” det billigt. När jag frågade Ould-Abdallah vad europeiska regeringar gjorde åt saken svarade han med en suck: ”Ingenting. Det har inte gjorts någon sanering och inga skadeståndsutbetalningar, och inga preventiva åtgärder har vidtagits.”

På samma gång har andra

europeiska fartyg plundrat Somalias kustvatten på

deras viktigaste tillgång: fisk och skaldjur. Vi har förstört våra egna fiskbestånd genom överutnyttjande – och nu har vi gått över till deras. Tonfisk, räkor och humrar till ett värde av mer än 300 miljoner dollar stjäls årligen av illegala trålare. De lokala fiskarna svälter nu.

Mohammed Hussein, en fiskare i staden Marka 100 kilometer söder om huvudstaden Mogadishu, förklarade för Reuters: ”Om ingenting görs kommer det snart inte finnas mycket fisk kvar i våra kustvatten.”

Det är mot den här bakgrunden som ”piraterna” har dykt upp. Somaliska fiskare gav sig ut i motorbåtar för att försöka mota bort dumpningsfartygen och trålarna, eller åtminstone tvinga dem att betala ”skatt”. De kallar sig Somalias Frivilliga Kustbevakning – och vanliga somalier håller med dem. Den oberoende somaliska nyhetssajten WardheerNews fann att 70 procent ”ger sitt starka stöd till sjöröveriet som en form av nationellt försvar”.

Nej, detta rättfärdigarinte gisslantagande, och ja, vissa pirater är helt klart bara gangsters – i synnerhet de som har blockerat leveranser från FN:s matprogram. Men

i en telefonintervju sade en av piraternas ledare, Sugule Ali: ”Vi betraktar inte oss själva som sjörövare. Vi menar att sjörövarna är de som olagligen fiskar och dumpar avfall i våra vatten.” William Scott skulle ha förstått.

Förväntade vi oss att svältande somalier passivt skulle stå kvar på sina stränder, vadande i vårt giftiga avfall, och se på medan vi stjäl deras fisk för att ätas på restauranger i London och Paris och Rom? Vi gör ingenting för att stävja dessa brott – det som vore den enda förnuftiga lösningen på detta problem – men när några av fiskarna reagerade genom att störa sjöfarten i transitkorridoren för 20 procent av världens oljeleveranser, då skickade vi omedelbart ut kanonbåtarna.

Historien om 2009 års krig mot piraterna summerades bäst av en annan pirat, som levde och dog på 300-talet före Kristus. Han blev tillfångatagen och förd till Alexander den Store, som begärde att få veta ”vad han menade med att lägga beslag på havet”. Piraten log, och svarade: ”Vad menar du med att lägga beslag på hela världen? Eftersom jag gör det med ett litet skepp, blir jag kallad rövare, medan du, som gör det med en stor flotta, blir kallad kejsare.”

Än en gång seglar nu våra stora imperieflottor ut – men vem är egentligen

rövaren?

P.S. Vissa kommentatorer förefaller förvirrade av det faktum att både dumpning av giftavfall och stöld av fisk förekommer i samma vatten – skulle inte detta göra fisken förgiftad? Men Somalia har i själva verket en vidsträckt kustlinje; den är över 3 300 kilometer lång. Tänk er in i hur enkelt det skulle vara – om det inte fanns vare sig kustbevakning eller militär – att stjäla fisk från Florida och samtidigt dumpa nukleärt avfall utanför Kalifornien, så förstår ni hur det funkar. Dessa olika saker händer på olika platser men med samma fruktansvärda effekt: död för lokalbefolkningen och sjöröveri som desperat reaktion. Motsägelsen är skenbar.

Översättning: Tor Wennerberg

Copyright: The Independent

Johann Hari

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.