ÅSIKT

Avväpnande kupp på försvarskonferens

Anna Andersson ser sin egen idé bli verklighet när fredsrörelsen slår till mot Folk och försvar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Julius Aspman media
Robert Fux spelar monologen ”Ned med vapnen!” inför cirka 25 deltagare från Folk och försvars konferens på samma hotell. I publiken syns bland andra förre försvarsministern Björn von Sydow.

avAnna Andersson

KULTUR

”Hjälp! Hjälp, av barmhärtighet och rättfärdighet! Ned med vapnen!”

Robert Fux rop från ett fönster på andra våningen ekade ut i mörkret över en av de stora parkeringarna utanför Högfjällshotellet i Sälen. Det hade kunnat oroa den som var ovetande om att Fux just då bara spelade en roll, den förtvivlade Marta, men risken att någon skulle höra var rätt liten eftersom klockan var tio på kvällen och det var minus tio grader ute.

Repliken kommer från den pacifistiska monologen Ned med vapnen!, som Robert Fux i måndags spelade i ett hotellrum inför cirka 25 deltagare på Folk och försvars rikskonferens som pågick på samma hotell. Det var ett samarbete mellan Stockholms stadsteater och Svenska freds och skiljedomsföreningen men idén var – min.

När jag såg pjäsen i höstas fick den mig att fundera över var fredsrörelsen håller hus i dag. Borde inte den också rusta upp, när alla andra gör det, skrev jag i en krönika (21 sep 2018). Jag avslutade med att skriva: ”Jag har ingen aning om hur Robert Fux kalender ser ut. Men om han har en lucka i mitten av januari så borde han bjudas in att spela Ned med vapnen! på Folk och försvar-konferensen i Sälen”.

Det hade jag glömt när det kom ett mejl från Linda Åkerström, ansvarig för nedrustningsfrågor hos Svenska freds, där hon berättade att de nappat på idén. Pjäsen skulle inte vara en del i det ordinarie programmet utan den skulle gerillaspelas på ett hotellrum. Ville jag följa med och se hur det gick?

Det ville jag och under tre dagar var jag sålunda inbäddad reporter i fredsrörelsen.

36 timmar innan Robert Fux ropade ut i dalanatten hade vi satt oss i en minibuss i Stockholm för att köra upp till Sälen. Förutom Linda Åkerström, Robert Fux och jag så var det också produktionsledaren Lasse Engman och sufflören Petra Ödmark från Stadsteatern.

Linda Åkerström var den enda som verkade lite nervös, hon hade gjort en lista på saker som kunde gå fel. Hur skulle konferensens arrangörer reagera när man vid måndag lunch började dela ut inbjudningar? Tänk om ingen kom? Tänk om någon i publiken började protestera, förstöra föreställningen? Hon var helt enkelt beredd på motstånd – på Folk och försvar befinner sig fredsrörelsen utanför åsiktskorridoren.

– Vi har länge känt en frustration över att debatten om säkerhetspolitik är så snäv. Det finns knappt någon konflikt mellan de politiska partierna – det handlar om 60 eller 70 Jasplan, hur många fler miljarder försvaret ska få. Det finns litet utrymme att ifrågasätta de stora frågorna, som vad ett säkerhetshot egentligen är och hur vi ska prioritera, förklarade hon när vi väl var på plats i Sälen.

1 av 2 | Foto: Anna Andersson
Krinolinen åker på.

Att Putin med sin annektering av Krim 2014 visat prov på vad han är kapabel till håller hon med om, liksom att Trump skapar ytterligare osäkerhet om vilken världsordning som gäller.

– Vi delar bilden att det finns mycket att vara orolig för i världen men att det måste betyda fler pansarvagnar på Gotland, den analysen delar vi inte. Pengar som går till militären är en prioritering som allt annat. Vi saknar den debatten. Vad skulle det till exempel betyda för vår fysiska säkerhet om vi lade mer pengar på en säker förlossningsvård för alla kvinnor, eller på skolan?

Så vad hoppades hon då åstadkomma med denna teaterkupp?

– Att någon i publiken ska få en ny tanke. Att man inser att det finns andra sätt att tänka runt säkerhet.

Vid måndag lunch byggdes rum 2022 på Högfjällshotellet om till teaterscen. Spelutrymmet behövde inte vara särskilt stort men ”minst en krinolinbredd” krävdes. Scenografin blev vad ett hotellrum i fjällen kan erbjuda men vissa lampor hängdes om, det gick åt en del gaffatejp och stolar lånades in från vänligt sinnade rumsgrannar. Den enda medhavda rekvisitan var en fotpall.

Samtidigt, när konferensdeltagarna bröt för lunch, började Agnes Hellström, ordförande i Svenska freds, att bjuda in till kvällens föreställning. Kvällens stora konkurrent var frivilligorganisationernas mingel men även om många artigt tackade nej var responsen positiv. Inbjudan var en bra öppning för samtal.

– Många lyfte hur viktigt det trots allt är att vi är här, sa Hellström efteråt, som talat med – och fått artiga nej från – såväl ÖB Micael Bydén som Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Medan jag slog en lov på konferensen – ryktet om att alla går i tjocktröjor är betydligt överdrivet, mest såg jag uniformer och välskurna kostymer – repeterade Robert Fux tillsammans med Petra Ödmark. De gjorde en så kallad italienare, en mycket snabb genomdragning av hela pjäsen.

Det är alltså en monolog, manus är på 47 sidor och i normalt tempo tar den cirka 1,5 timmar att spela. Fux har inte spelat den sen i november – och dessutom är han mitt uppe i arbetet med en annan föreställning, den 25 januari har han premiär med Jungfruleken. Men texten satt som en smäck.

För Robert Fux är Ned med vapnen! ytterligare en etapp på en resa han inledde för cirka tio år sen. Han har alltid varit intresserad av freds- och rättvisefrågor och när han var tonåring och spelade teater hemma i Kalmar träffade han regissören Stina Oscarson, som ”hade formulerat sig runt allt det jag gick och tänkte på”. De började arbeta tillsammans och 2010 tog hon honom till Orionteatern i Stockholm, där de gjorde Från utanförskap till entreprenörskap på 80 minuter, en pjäs om svensk vapenexport.

Som en del i sin research inför den rollen reste han tillsammans med Svenska freds till Indien för att besöka ”Def expo”, en försvarsmässa. Hans täckmantel var som student på Försvarshögskolan.

– Den resan förändrade mig. Jag såg handeln och minglet runt vapensystemen, hur självklart det var – och hur frånvarande all död och lidande, som dessa system skapar, var.

Liksom Svenska freds tycker han att dagens debatt om fred och säkerhet borde breddas.

– Jag har blivit allt mer frustrerad över hur skamlös retorik en del använder när de manar till upprustning, hur de spelar på hot och rädsla. Jag vill ha en diskussion om att finns andra sätt att få oss att känna oss trygga.

Så trots ett tajt schema var valet att spela i Sälen inte svårt, och han poängterar att han genast fick stöd från teaterchefen Anna Takanen.

– Teatern ska finnas i händelsernas centrum, vi ska vara med och ställa politiska frågor.

Fem i halv nio på kvällen öppnades dörren till ”teatern”. Det fanns plats för cirka 25, ett par platser blev över. I publiken syntes bland andra tidigare försvarsministern Björn von Sydow, DN:s försvarsreporter Mikael Holmström, Staffan Dopping, en gång informationschef för Försvarsmakten, och denna tidnings politiska chefredaktör Anders Lindberg.

Flera i publiken hade mumlat om att de ”kanske måste avvika” och satt sig långt ut – men bara en person gick faktiskt. I övrigt var koncentrationen total, stämningen förtätad.

Efter de långa applåderna dröjde sig många kvar på det alkoholfria minglet och ville prata, inte minst med Robert Fux i stor krinolin men befriad från peruken.

– Vissa partier har han aldrig gjort så bra som i kväll, sa Petra Ödmark som också agerat regiassistent i den här uppsättningen.

Även Robert Fux själv var nöjd.

– Det var som teater i sin urform, som berättelsen runt lägerelden.

Om fredsrörelsens kulturattack får någon långsiktig effekt återstår att se men om målet var att någon skulle tänka en ny tanke uppnåddes det sannolikt. Även om man inte ändrar sig om hur säkerhetshotet mot Sverige ser ut blev det i alla fall tydligt att det finns andra sätt att bedriva debatt. Upprustningen av det militära försvaret må fortsätta tills vidare men sänkta vapen i samtalet är i alla fall något.

ARTIKELN HANDLAR OM