ÅSIKT

Rasar mot rasfixering

Fredrik Persson-Lahusen läser en högersmäll mot vänsterns identitetspolitik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: JOHAN NILSSON/TT
Flera hundra demonstranter protesterade i mars 2013 mot polisens  Reva-projekt på Davidhallstorg i Malmö. Liknande demonstrationer hölls runt om i Sverige.
KULTUR

”Externa bedömningar av ursprung motiveras med att de synliggör en verklighet som döljs under ytan – en dold, diskriminerande kategorisering av människor. Men i stället för att bejaka en inkluderande attityd till vem som är svensk, befäster man i stället människors status som avvikande”.

Citatet ovan stammar ur – och kan sägas bär upp – Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister och är lätt att intuitivt instämma i. Också den konservativa klagokörens standardrepertoar om identitetspolitiskt fördärv rymmer något för kulturradikalen att lystra till.


Samtidsdebatten handlar inte sällan om ytlig periferi snarare än centralt innehåll. Likaså lyckas den på samma gång vara både ängslig och brutal. Allt detta är lätt att se och beklaga, precis som att kroppen kommit att bli en allt mer betonad (politisk) kategori. Ändå, eller kanske just därför, läser jag inte de båda högersinnade ledarskribenternas stridsskrift utan invändningar.

Arpi och Cwejman menar att det var Reva-debatten och Jonas Hassen Khemiris berömda brev till Beatrice Ask som banade väg för en oresonlig vithetskritik på bred front: Den med tillräcklig mörk hud fick automatiskt offrets oantastliga taleföreträde, medan alla andra kunde misstänkliggöras som rasistiska medlöpare och förövare.

Den tillspetsade dateringen är lättare att förlåta än det oförblommerade försvaret för polisens arbetsmetoder. ”Romregistret” borde räcka som påminnelse för den som lättvindigt vill vifta bort tanken på inslag av institutionaliserad rasism i det svenska rättsväsendet. Bara för att den antirasistiska kampen anses föras under fel flagg blir inte varje anklagelse om rasism falsk. Likaså finns anledning att lyssna lyhört till andra människors erfarenheter, även om man inte ser dessa som enda legitim grund för politiska ställningstaganden.


Med detta sagt visar Arpi och Cwejman – bland annat genom att reprisera debatterna om Lilla Hjärtat och Nogger – att den svenska samtiden helt visst rymmer röster som ropar efter en essentialism vilken befäster hudfärgens betydelse i stället för att bekämpa den.

Det handlar om akademiska vithetsteoretiker för vilka rasism är en orubblig struktur som oundvikligen bärs upp av vita och om hur detta tankegods har anammats av populärkulturellt profilerade skribenter. De senare tvekar inte att brännmärka meningsmotståndare som ”husblattar”, finna det falskt om någon allt för ljushyad artist skakar på rumpan som en svart eller att deklarera avsikten att framgent bara dejta andra rasifierade personer. Sättet att resonera påminner inte så lite om vänstersnubbar som säger sig vara emot all form av nationalism förutom baskisk, samisk eller annan upprorscertifierad sådan.

Arpi och Cwejman ska ha eloge för att de – till skillnad från många andra som är ute i liknande ärenden – försöker fästa sina resonemang i konkreta (och namngivna) exempel. Samtidigt måste man fråga sig hur relevant det är vad det senaste stjärnskottet skriver i Nöjesguiden eller hur några reporterrävar Facebook-resonerar kring Sveriges Radios mångfaldsrekryteringar.


Författarna säger att en liten röststark skara aktivister och akademiker har lyckats ankra sin destruktiva syn på ras och hudfärgsrepresentation i den svenska samtidsdebatten. Mellan raderna antyds att etablissemanget av rädsla för att göra fel har accepterat både idén om en vit rasistisk arvsynd och att endast synbara skillnader är av betydelse. 

Må så vara, men det låter sig knappast sägas utifrån det knapphändiga och disparata material som presenteras. Ironiskt nog är Arpi och Cwejman rent av postmoderna i sitt tillvägagångssätt. En tweet här, en akademisk artikel där, ett intervjucitat här: så frambringas en dominerande diskurs lika oföränderlig som fri från inre friktion.

Då det är fråga om en debattbok får man leva med att författarna inte förmår fördjupa sig i inomvetenskapliga stridigheter om hur intersektionalitet bäst begrips och används. Det ständiga och slängiga snacket om vänstern i bestämd form är däremot mer besvärande. Att delar av vänstern gått vilse i viktiga frågor råder det inga tvivel om, men det räcker att då och då läsa dessa sidor för att bilden av en identitetspolitisk enhetsfront ska blekna. Ett erkännande av detta enkla faktum hade varit klädsamt.


Arpi och Cwejman har genom åren skrivit talrika kritiska ledartexter om postkolonial identitetspolitik. Det hade därför varit intressant om de gjort mer bruk av bokformatets omfångsrika möjligheter för att försöka förklara den prominenta position de tillskriver tankegodset. Själv tror jag i så fall att både ett allmänt (och allt för stort) anglosaxiskt intellektuellt inflytande och ett entreprenöriellt kulturklimat där opinionsopportunister kan polera sina personliga varumärken med extrema positioner spelar roll.

Anmärkningarna till trots rymmer Arpis och Cwejmans bok viktiga principiella påpekanden och intrikata iakt-tagelser som bör tas på allvar, också av dem som -reflexmässigt avfärdar avsändarna.

ARTIKELN HANDLAR OM