ÅSIKT

Jakten på den försvunna samvaron

Kristofer Andersson om jägarnas historia – och vad ett pass i skogen gör med oss

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
”Den som jagar, syr en kollektion av begriplighet, att klä ett obegripligt liv med”, skriver Kristofer Andersson.
KULTUR

Det är känt att vi i ett förfallet läge – politiskt eller mentalt – söker oss till naturen. Varför? Därför att den erbjuder en kravlös anknytning till någonting fast och levande, där du snabbt fördelas en tydlig roll i ordningen.

Jag har läst den tvärvetenskapliga boken Jaktens historia i Sverige: vilt – människa – samhälle – kultur (Liber). I den kartlägger ett tjugotal forskare jaktens påverkan på våra liv. Författarna klargör att jakt och mänsklig progression delar samma jolle – först av direkt nöd, och i modern tid även som subkultur, där livshållning, naturvård och gear är lika viktigt som själva jakten. 

Själv saknar jag jägarexamen, men är uppväxt bland slakterier, vapen och pass. Att hänga runt i naturen handlar inte främst om något slags töntig inner peace. I skog och mark kan du inte strutta runt och grunna över hur najs det är med egentid. Det gör bara den som inte fattar att det handlar om social växelverkan. I motsats till vårt dagliga liv, alltså när du typ går till Konsum, påverkar varje rörelse någon annans livsvillkor. Tranorna och älgarna, vildsvinen och änderna, erbjuder en direkt ersättning till samhällets förströelser. Till skillnad från krogen kommer rådjuren dock ihåg vem du är dagen efter.


Men eftersom du sitter här och läser en text på kultursidorna, är det knappt riksdalerna tillbaka på att du tycker att jakt suger. Så brukar det vara: Kulturellt kapital är närmast en garant för samvetsmotstånd mot jakt, om du inte heter Jan Guillou.

Jakt är en stridsfråga som handlar om makt. Det är liksom ingen slump att kungen fortfarande har sina egna, mytologiska, jaktmarker. Jaktens förlopp i Sverige är en krönika om vinnare och förlorare; ett tidigare livsnödvändigt fenomen som historiskt alltid, på något vis, kysst klassamhället tvärs över nyllet.

Som i fallet Kalmarstadgan från 1474, den lag som fastslog rejäla inskränkningar i allmänhetens rätt att jaga, och överlät den – wow… – till riddarskapet. Eller som när drottning Kristina 1647 förbjöd allmogen söder om Norrland från att jaga högdjur.

När ofrälse man, åtminstone den som ägde mark, slutligen 1789 åter fick jakträtt tog i stället ett sjujäkla pangpangande vid. Vilket ledde fram till förslaget om en särskild skatt på jakt, med syfte att utestänga de fattiga, som naturligtvis var i störst behov av mat, från jakten. Men resultatet blev, genom segdragen politik, i stället den naturvård som jakt är likhetstecken med i dag.


I dag är det fortfarande samhällsposition och boplats som styr samtalet. Särskilt i förpestade frågor, som den om vargen. Fajten mellan stadens (lagom) tänkande klasser vs. landsbygdens realitet ger mig mentala blåmärken. Viltpolitiken tyglas av ett citygäng som inte har en susning. Ofta sätter de likhetstecken mellan jägarexamen och en penis laddad med blyhagel. Mest betagen är jag av dem som inte har några problem med att käka hot dogs, men som ryggar tillbaka inför det mest grundläggande: Att faktiskt mörda och slakta ett däggdjur. Naturligtvis borde det vara tvärtom – är du inte beredd att själv döda, bör du inte äta kött över huvudtaget. Är du inte beredd att leverera din egen entrecôte, bör du ge fan i att käka någon annans – läs Mamma Scans.

”När ofrälse man slutligen åter fick jakträtt tog ett sjujäkla pangpangande vid”

Eftersom jägaren (om hen nu inte är en dumbom, sådana finns) vet att levande djur inte först av allt identifierar sig som bumbibjörnar, skänker hen dem också – genom sin kunskap och intresse för deras leverne, begränsningar och premisser – respekt, när andra daltar och klappar.

Där allmän miljövänskap är suddig teori, är jakt konkretion, och i sin bästa form också verklig miljöhänsyn.

Det är knappast storstadsväljarnas valsedlar som fixar ordning och reda i naturfinanserna. Det arbetet sköts av de jägare som håller koll på viltbestånden och kalhyggena, på samma vis som fiskarna restaurerar lekområden som människan hackat i småbitar.

Ren fysik alltså, till skillnad från den luddiga politik som ligger bakom till exempel Sveriges Ornitologiska Förenings hållning i den så kallade skarvfrågan. Fastän EU har lättat på reglerna för skyddsjakt lobbar man benhårt emot all sådan. Detta trots att fågeln orsakar mycket stora skador på fiskbestånden på ostkusten, numera också i Mälaren. Dummoralism, och – i kombination med en miljöpolitik som har kikarsiktet inställt på marginella symbolfrågor – det direkta resultatet av att vilda djur decimeras till Nalle Puh, som till varje pris ska hållas levande, trots deras invasiva läggning. Någons levebröd, ett helt ekosystems död.


Precis som hos djuren, handlar människans jakt om en fördelning av faktiskt arbete: hunden driver, jägaren sitter på pass, laget rensar, styckar och fördelar. På det viset är jakt en direkt motsats till detta individualismens och de luddiga idéernas tidevarv, där det arbete som uppmuntras sällan handlar om faktiskt göra, utan om att åka skejtboard inomhus och att kalla sig själv för en social entrepreneur, ett ord som betyder att du mest av allt lallar runt och tjänar pengar på andras dåliga samvete. Den som jagar, syr en kollektion av begriplighet, att klä ett obegripligt liv med.

Här, i jaktens mycket påtagliga realitet (och som gäst i någon annans hus) finns ett frö till en kärv samvaro, i en tid då vi rationaliserat bort vår egen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Jakt

Politik

Historia