ÅSIKT

Barock blandning på slottet

Oklara bevekelsegrunder för ”Syskonen i Mantua”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avClaes Wahlin

KULTUR

Drottningholmsteaterns Syskonen i Mantua är ett kompilat. Här har man sytt ihop en historia genom att sammanföra musik av italienska kompositörer från tidigt 1600-tal: Monteverdi, Salamone Rossi, Francesca Caccini, med flera. Därtill sefardisk och nyskriven musik.

Till detta har ett libretto skrivits (Magnus Florin) som skildrar några scener i syskonen Rossis liv i Mantua under hertigarna Vincenzo respektive Francesco Gonzagas styre i början av 1600-talet. Livet för de judiska syskonen under musik- och konstälskaren Vincenzo är ljuvt. Men så dör han och efterträds av Francesco, som är mer intresserad av krig och som fördriver stadens judar.

Librettot har dykt ner i historien, om än med vissa friheter, Francesco var inte helt emot sin fars intressen, han beställde till exempel operan Orfeo av Monteverdi. Denne är också en av personerna i operan. Första akten karakteriseras av ett raskt tempo, vi får nästan en pastisch på barockoperans olika ingredienser; barockopera för den som har bråttom. Andra akten är en mörk kontrast, här möter vi inte bara antisemitismen, dessutom får syskonen ingen förståelse från synagogans rabbin för sitt musicerande. Så försvinner syskonen, endast deras musik är kvar.

Pia Forsgren har skapat en elegant uppsättning, som trots det genomgående tilltalet mot salongen fungerar. De koreografiska inslagen harmonierar fint mot resten och Mamma Anderssons scenografi använder teaterns dekor och, ironiskt nog, ger oss här fler changement à vue än som skådats på denna teater på flera år. Det hela är helt enkelt mycket vackert.

Musikaliskt gör de elva musikerna bra ifrån sig, även om den sammanjämkning av musiken som skett är lite väl lättköpt emellanåt. Man förlitar sig gärna på kända stycken, som Monteverdis ”Zefiro torna” (från en av hans madrigalböcker) och det kan bli lite väl mycket av samma sak.

Bland solisterna är Francesca Lombardi Mazzullis Europa Rossi den främsta, en tät och kraftfull sopran, liksom Carl Unander-Scharins Francesco Gonzaga har en vokal närvaro som passar rollen fint. Det är bra att man har en countertenor i rollen som Salamone Rossi, Yaniv d’Or, tyvärr är rösten ännu en smula oslipad och hans insatser ojämna.

Likväl undrar jag över bevekelsegrunderna för denna produktion. Varför denna kompilation, när det nu finns så många ospelade barockoperor att sätta upp?

ARTIKELN HANDLAR OM