Kontrollnoja ger inte bättre vård och skola

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Carema-skandalen har ställt många saker på sin spets. Framför allt har den blottat en spricka i det svenska samhället, nämligen den mellan två olika sorters tänkande. Ett etiskt och ett som låtsas vara rationellt.

De flesta människor känner instinktivt att det är moraliskt fel att låta åldringar tyna bort i sin egen avföring. Svenskt näringsliv betraktar det snarare som ett räkneproblem. Plötsligt haglar det av krav på vetenskapliga utvärderingssystem. Stora skattemedel ska läggas på kvalitetssäkring av vården för att förhindra att återstoden av våra futtiga skattekronor smugglas ut ur landet.

Jag läser en artikel i det senaste numret av tidskriften Filter. Det är reportern Christopher Friman som ger sig ut i nätdejtingdjungeln: ”Börja din kärlekshistoria!” Det tragikomiska är att även dejtingsajterna anstränger sig för att verka vetenskapliga. Med hjälp av personlighetstester, matchmaking och avancerade algoritmer får man hjälp att hitta en partner som är ”exakt rätt för en”. Med ”rätt” menas någon som delar ens intressen och värderingar, vilket automatiskt antas leda till ett harmoniskt samliv. För det räcker inte längre med spontan ömsesidig attraktion. Det behövs utvärderingar också. Precis som inom äldrevården.

Problemet är ju att övervakning och strängare kontrollsystem inte automatiskt leder till bra val. Överdriven utvärdering kan tvärtom, som Henrik Berggren nyligen påpekade i Dagens Nyheter, få negativa effekter på kvaliteten. Den engelske forskaren och före detta revisorn Michael Power pratar om The audit society, ett samhälle där utvärderingsmanin har tagit över. I en svårtolkad och otrygg verklighet framstår revisorn med sina noggranna resultat som den nya hjälten.

Överfört till vården och skolan blir det här idealet livsfarligt. Lärare och sjukvårdspersonal rapporterar i ökande grad att de känner sig styrda och begränsade. Kraven på ständiga utvärderingar är stressande, underminerar personalens känsla av kompetens och stjäl onödigt mycket tid och resurser. Framför allt utmanas den professionella yrkesidentiteten och etiken. Man blir läkare i första hand för att bota sjuka, inte för att hålla budget även om det naturligtvis också är viktigt.

Det låter kanske som om jag försöker ta ställning i en romantisk strid mellan känsla och förnuft. Men egentligen handlar det om att vi måste vårda vår integritet mot byråkratisk klåfingrighet. I mina barns skola talas det ofta och mycket om vikten av ett samhälle med social tillit, i kärleks- så väl som i yrkeslivet.

På något sätt verkar den ha gått alldeles förlorad.

Ulrika Kärnborg

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.