ÅSIKT

Nietzsche - en slö dag

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

TOMAS LAPPALAINEN läser om en filosof som " trasslar in sig"

Arne Melberg har skrivit en mycket lärd essä om Nietzsche. I sex kapitel behandlas

i tur och ordning stilen, dieten, estetiken, subjektet, krisen (den eviga återkomsten) och självbilderna.

Redan i inledningen lägger emellertid Melberg in bromsen. Den innebär att han

"i varje kapitel försöker samla hela författarskapet i tematiska snitt", istället för att följa Nietzsches utveckling. Det har både för- och nackdelar.

Å ena sidan leder det till en extremt nykter Nietzscheläsning, som konsekvent vägrar att låta sig ryckas med av filosofens stil- och tankemässiga trollkonster. Melbergs ambition att få ihop sin läsning skapar en distanserad respektlöshet som gärna avslöjar inkonsistenser mellan olika böcker.

Han ser Nietzsche "trassla in sig", ha "naturvetenskapliga griller", "megalomana impulser", hålla fast vid den eviga återkomstens idé med "tragikomisk konsekvens". Ja, när det gäller den sene Nietzsches labyrintiska tänkande kring den eviga återkomsten kommenterar Melberg tolkningssvårigheterna med att "vi har all rätt att förargas" inför de omöjliga val som vi ställs inför.

Välgörande respektlöshet alltså, men också en chans till överblick och ett skarpt öga för likheter och släktskap mellan tankar som formuleras på olika sätt vid skilda tidpunkter.

Å andra sidan går all Nietzsches intensitet och hetta

förlorad. En rytande vulkan hamnar i händerna på en

omsorgsfull och skicklig filatelist.

Helhetsgreppet medför en särskild uppmärksamhet på ord och metaforer. Melberg organiserar mycket av sitt material via Nietzsches metaforer. Det ger ibland tänkvärda associationsmöjligheter in i Nietzsches psykologi, men sker också på idéernas och begreppsanalysens bekostnad. Och detta är nog det pris som måste betalas om man ska skärskåda ett så heterogent författarskap genom en och samma lupp.

För det som händer med författarskapet efter 1881-1882 är så dramatiskt att åtminstone jag har svårt att läsa det i samma ljus som de älskliga böckerna Mänskligt alltförmänskligt, Morgonrodnad och Den glada vetenskapen. Här fanns redan, tycks det mig, den radikala och mycket tänkvärda kunskapskritiken, därefter blir Nietzsche mindre klar i tanken,

ofta storvulen i språket och därtill moraliskt och politiskt anstötlig.

Det är först därefter han kommer med sina idéer om en "ny adel", behovet av en styrande "kast" och förslagen om hur Tyskland ska skaffa sig världsherravälde (för att nämna några av de tankar som enligt Melberg skämmer det senare författarskapet).

Brottet sker just med "den eviga återkomsten", som Nietzsche brottades med fram tills han blev vansinnig och dansade naken på sin kammare i Turin. Det är i mina ögon en utomordentligt oklar tanke. Utom i ett avseende, nämligen som ett tankeexperiment, en sorts test som vi kan utsätta oss för när vi inte vet hur vi ska handla, eller varför inte, när vi just är i färd med

att slösa en eftermiddag av vårt liv genom att slött glo ut genom fönstret. Då är den dynamit.

filosofi

Tomas Lappalainen