ÅSIKT

Maktens män möter motstånd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anna Roxvall och Johan Persson om kuppförsök och det politiska läget i Burundi

1 av 7 | Foto: Militär patrullerar gatorna i centrala Bujumbura dagar innan det misslyckade kuppförsöket i maj 2015.

Det är den 1 juli och Burundis självständighetsdag. Militären och tre olika polisstyrkor har spärrat av området utanför huvudstadens national-arena, där firandet pågår med pompa och ståt. Soldater marscherar omkring till en falskspelande blås- orkester, en evighetslång parad tågar runt löparbanan och landets två arméhelikoptrar dånar in över stadion.

”Ser ni alla soldater och militärer, överallt är det soldater och militärer. Det är detta som ÄR självständighet!” vrålar en av kommentatorerna i högtalarna.

Skyddad från den svidande solen under en baldakin i den burundiska flaggans färger, håller president Pierre Nkurunziza tal. Han påminner publiken om de många landsmän som dött i kampen för självständighet och drar paralleller till massdemonstrationerna och kuppförsöket förra våren.

”Det finns människor som är det här landets fiender, människor som är självständighetens fiender och som sam- arbetar med utländska makter för att besegra oss. Men de kommer aldrig att lyckas!” lovar han

Det är mer än ett år sedan Burundi störtades in i en våldsam kris. President Nkurunziza meddelade att han tänkte ställa upp till omval för en tredje mandat­period, trots att grundlagen bara tillåter två. Civilsamhället, katolska kyrkan, studenterna och vanliga människor gick ut på gatorna, huvudstaden exploderade i protester. Polisen drabbade samman med stenkastande unga män, ilskan och övermodet kokade i den centralafrikanska hettan.

28-årige Pierre var en av ledarna för demonstrationerna och han minns känslan den där våren. Bara ett par månader tidigare hade folket i Burkina Faso jagat bort president Blaise Compaouré, efter 27 år på tronen. Det låg något i luften.

”Det inspirerade oss. I demonstrationerna skrek vi att Nkurunziza skulle få gå, precis som Compaouré, det fick oss att känna oss starka”, säger Pierre.

Regnmolnen ligger tunga över den mäktiga Tanganyikasjön. På andra sidan vattnet syns Kongo-Kinshasas berg som svarta skuggor. Där är president Joseph Kabilas andra mandatperiod också snart till ända, men även han försöker klamra sig kvar vid makten, och demonstrationerna har redan börjat. Det är en orolig tid på den afrikanska kontinenten. I allt från Kongo och Burundi till Zimbabwe och Uganda sitter härskare antingen på övertid – eller så försöker de manipulera systemet för att kunna regera vidare. Det är inget nytt i den här delen av världen. det nya är de allt kraftigare protesterna, som maktens män nu möter.

Det finns som alltid både filosofiska och mer materiella förklaringar till att stora grupper människor går samman vid en särskild tidpunkt, men demografin i Afrika har en roll som är svår att blunda för. Majoriteten av invånarna på kontinenten är i dag under 30 år, befolkningarna och urbaniseringen ökar snabbt, vilket skapar behov av miljontals nya jobb, men de som finns är alldeles för få. Och den som inte har jobb exkluderas från inflytande, både politiskt och ekonomiskt.

Jesper Bjarnesen, forskare på Nordiska Afrikainstitutet, konstaterar att det i dag tar mycket lång tid att bli socialt vuxen i Afrika – alltså att skaffa ett eget hem och en familj. Det gör stora grupper mycket sårbara när åren av rekordtillväxt i Afrika nu är över.

”Det finns ett stort missnöje med de dåliga livsvillkoren och bristen på social säkerhet, men det är svårt att bara protestera mot sådant i allmänhet. Konstitutionsförändringarna har blivit det som kanaliserar de ungas missnöje”, säger han.

Det finns också en tidsaspekt. 50- och 60-talen var avkoloniseringens tid, sedan följde år av diktaturer och enpartistater. Efter östblockets sammanbrott kom 90-talet med flerpartisystem och val. De flesta nya författningar som skrevs hade mandatbegränsningar, och i enlighet med dessa är det nu dags för många ledare att göra plats för nya. Men det är det inte många som vill.

William Gumede är grundare av den sydafrikanska stiftelsen Democracy Works, och han konstaterar att den äldre generationen afrikaner har varit mer tolerant och tålmodig med dysfunktionella regeringar, eftersom man fortfarande kan minnas kolonialismen och euforin de där första åren av självständighet.

”Men det kan inte dagens unga vuxna, de nöjer sig inte med det. Nu börjar många länder dessutom få ekonomiska problem, vilket ger människor ännu större anledning att protestera och kräva förändring.”

2000-talets ekonomiska boom i Afrika har också varit pinsamt avslöjande för många regimer, konstaterar Gumede. ”Ekonomin har gått bra, men politiken är densamma. Det är samma eliter som manipulerar de demokratiska systemen och allt fler börjar inse att det är detta som är problemet.”

Det är ett smärtsamt uppvaknande. Protesterna är inte alltid lika framgångsrika som i Burkina Faso. I Burundi lyckades demonstranterna aldrig ta sig in i stadskärnan. Polisen sköt skarpt nästan omedelbart, och kvar i demonstrationstågen blev bara de unga, arga männen.

Ett misslyckat kuppförsök den 13 maj förra året gav sedan regimen den chans som man hade väntat på – alla som hade uttryckt en negativ åsikt om presidenten pekades ut som kuppmakare och förföljdes, greps eller flydde.

I dag finns i princip inga oberoende journalister kvar i Burundi, ingen opposition och inget civilsamhälle. Över en kvarts miljon människor har flytt det lilla tiomiljonerslandet det senaste året, och i de kvarter där protesterna mot presidenten var som starkast står många hus tomma. Den som tar en promenad på grusvägarna mellan gårdarna kan inte undgå att lägga märke till att där nästan inte längre finns några män i 15-30-års- åldern. De har alla flytt, gripits eller dödats.

Fast 28-årige Pierre är kvar i landet. Han vill inte leva sitt liv i ett läger i något grannland. I stället sover han på olika ställen varje natt och har krympt sin vänskapskrets till ett minimum. Han vet att han kan gripas eller få en kula i huvudet när som helst, men har på något märkligt vis vant sig vid tanken.

”I Burkina Faso lyckades de göra sig av med presidenten, här trycktes vi ned och mördades”, säger han.

Men då, i början av 2015, när Compaouré just hade tvingats lämna ifrån sig makten i Burkina och slagorden ännu ljöd från Burundis gator, var det många som talade om en ”afrikansk vår”. Jesper Bjarnesen på Nordiska Afrikainstitutet tror att det fanns en längtan efter snabba förbättringar på kontinenten, både i de berörda länderna och inom forskarvärlden, vilket kanske gjorde folk mer benägna att ansluta sig till den tanken. Men i takt med att man har fått facit, har idén förlorat sin lyster.

”Det är ju inte precis som att regeringarna faller på löpande band. Se på vad som sker i Burundi just nu, det är en väldigt oroande utveckling, och i Burkina Faso är det nummer två från den gamla regimen som nu sitter vid makten. Han är säkert bättre, men det är knappast någon revolution” säger Bjarnesen.

Han tror ändå att de många protester som flammat upp på sistone kan bidra till att kontinentens despoter aktar sig för att bryta allt för flagrant mot reglerna. Det gör också William Gumede, som är mer optimistisk till utvecklingen än Bjarnesen. Han räknar med att vi kommer att få se många fler, och större, uppror de kommande åren, och menar att tiden då afrikanska despoter kunde göra som de ville, är över.

”Om du vill ha en slogan, så är det att vi lever i en era som kännetecknas av ’massornas makt’. Plötsligt har du hundratusentals människor som är beredda att slå tillbaka sina diktatorer. Det är en fantastisk tid”, säger han.

Pierre, aktivisten i Bujumbura, är kanske inte lika positiv. Det är svårt att vara det när nya rebellgrupper bildas, varje missnöjesyttring stryps och FN utfärdar regelbundna varningarna för att landet står på randen till ett nytt inbördeskrig. Men han tycker ändå att det var rätt beslut att gå ut på gatorna förra våren.

”Vi var ju tvungna att försvara vår grundlag. Vi uttryckte en åsikt och tystades, men åsikten har vi kvar inom oss. Det kommer nya möjligheter.”

Anna Roxvall

ARTIKELN HANDLAR OM