ÅSIKT

SD är skammens verkliga arvtagare

Propagandafilmen vältrar sig i lösryckta citat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: IBL Bildbyrå/Karl Sandels Samling
Den svenska samlingsregeringen tillträdde i december 1939, strax efter Andra Världskrigets utbrott. Den bestod av företrädare för alla riksdagspartier utom Sveriges kommunistiska parti, samt av partilösa ministrar. Under åren fram till 1946 byttes en del ministrar ut, men den tvärpolitiska sammansättningen bestod. Från vänster: Gösta Bagge (Högerpartiet), Gustaf Andersson i Rasjön (Folkpartiet), Thorwald Bergquist (Folkpartiet), Gustav Möller (Socialdemokraterna), K.G. Westman (Bondeförbundet), Nils Quensel (partilös), Christian Günther (partilös), Fritiof Domö (Högerpartiet) Per Albin Hansson (Socialdemokraterna), Ernst Wigforss (Socialdemokraterna) Per Edvin Sköld (Socialdemokraterna) Axel  Pehrsson-Bramstorp (Bondeförbundet) Herman Eriksson (Socialdemokraterna).
KULTUR

Sverigedemokraterna inleder sin valkampanj med en formidabel kollaps för politisk moral och anständighet. Genom vad som utges för en långfilmsdokumentär ska historien om Socialdemokraterna berättas ”såsom den aldrig berättats förut.”

Det tillhör produktens sannaste påstående i det Goebbels-präglade propagandabedrägeri som hänsynslöst mixar viktig historia med skamlöst urval, påhittade samband och förfalskningar i ett paradexempel på Fake history.

Att det hela handlar om att ge igen för Stefan Löfvens och andras hänvisningar till Sverigedemokraternas ursprung i den svenska nynazismen på 1990-talet, är explicit. Det är i själva verket sossarna som med rasbiologi, antisemitism och samarbete med Hitlertyskland har de brunaste rötterna. Inget annat svenskt parti, summeras budskapet, har gjort rasbiologi till vetenskap och delat upp befolkningen efter ras, hjälpt Nazityskland så mycket och förvägrat judar en fristad, tvångssteriliserat och begått brutala övergrepp på den egna befolkningen, censurerat media och åstadkommit ”djupa sår i den svenska folksjälen”.

Inget annat parti?

I själva verket var rasbiologi, antisemitism, krypande anpassning till Hitlertyskland, censur, tvångssterilisering och andra socialpolitiska övergrepp ingen socialdemokratisk specialgren, utan förenade sorgligt nog huvuddelen av dåtidens politiska, akademiska och kulturella värld. Detta har historiker rannsakat, studenter studerat och skolelever fått plugga i några decennier nu. Kanske skolkade propagandaregissörerna, men de borde ändå ha ett hum om den så kallade rasvetenskapens stora inflytande, antisemitismens utbredning och samlingsregeringen under kriget.

Den socialdemokratiske botanikprofessorn Bengt Lidforss rasinriktade uppfattningar i början av 1900-talet, omtalade i filmen, hämtades från dåtidens vetenskapssamhälle. När socialdemokraten Arthur Engberg på 1910- och 1920-talet torgförde sin akademiska antisemitism skorrade han inte mot etablerade föreställningar inom den bildade världen.

Det går att skotta sig fram bland sådana exempel där ledande socialdemokraters värderingar inte skiljer sig från det dåtida borgerliga samhällets uppfattningar som svämmade över av idéer om blodkaos och degeneration i samhällets nedre lager och om världskampen mellan ariskt och semitiskt.

Socialdemokratin blev mycket riktigt Sveriges största parti och segrade sig in i samhällsstrukturerna för att förändra dem - men kom också själv att påverkas.

Dessvärre kan SD-filmen spegla en historisk glömska eller glidning, som fått visst genomslag under senare år. Som exempel ges svenska rasbiologiska institutet från 1921 en närmast mytologiskt unik betydelse för Nazitysklands raspolitik och mordindustri. Ja, i SD-filmens version följde Nazityskland bara ”Socialdemokraternas svenska exempel”!

Men rasvetenskap och eugenik, eller så kallad rashygien, var mäktiga strömningar inom vetenskap och politik sedan imperialistmakterna delade upp jorden. Storbritannien och Tyskland hämtade vad man såg som kunskap och inspiration från rasindelning och förtryck av de koloniserade folken. 1800-talets socialdarwinism sporrade projekt om rasförädling med lagstiftning om sterilisering av ”mindervärdiga” på många håll i världen. De svenska eugenikerna i början av 1900-talet inspirerades av brittiska och amerikanska föregångare. I Sverige fick rasbiologin ett statligt institut, i USA skedde lagstiftning på delstatsnivå och forskningen genom privata stiftelser, som i sin tur inspirerade tyska rasbiologer och så vidare. Väldigt lite var unikt med de svenska försöken, än mindre just socialdemokratiskt.

Det betyder inte att historien om rasidéer, antisemitism, statliga övergrepp, främlingsfientlighet och undfallenhet även inom arbetarrörelsen är mindre viktig. Vi är många historiker som ägnat våra forskarliv åt att granska och rannsaka sådana inslag i socialdemokratisk, kommunistisk eller annan arbetarrörelsehistoria. En viktig insikt här är betydelsen av motkrafter, erfarenheter och förändring över tid.

Arthur Engbergs uppfattningar stod emot Hjalmar Brantings tidiga avsky för antisemitism. Hinke Bergegren lärde i slutet av 1800-talet ut solidaritet med strejkande judiska arbetare i Polen och USA. Socialistiska textilarbetare i Norrköping slängde vid samma tid antisemitiska tidningar i ugnen. Ja, redan i Sveriges första arbetarförening 1850 nedkämpades en antijudisk redaktör som motsatte sig lika medborgerliga rättigheter.

Foto: Aftonbladet
Hinke Bergegren.

Under den omtalade så kallade ”galizierstriden” på de skånska betfälten i början av 1900-talet, då socialdemokratisk press ville kasta ut bolagsvärvade lågbetalda betplockare österifrån under parollen ”Sverige åt svenskarna!”, värvades samtidigt en polsk student att cykla runt till galiziergårdarna för att berätta att de svenska arbetarna strejkade för brödfödan och att de borde göra gemensam sak.

Motkrafterna mot rasfördomar, främlingsfientlighet, underordning av kvinnor och förtryck av minoriteter fanns hela tiden inom arbetarrörelsen och kunde efterhand eller periodvis vinna dominans inom den breda folkrörelsen.
Arthur Engberg övergav sin antisemitism i slutet av 1920-talet och platsade inte i den undfallande samlingsregeringen under kriget. Han hann uppleva överskeppningen av Danmarks förföljda judar 1943, men inte det väldiga svenska mottagandet av koncentrationslägerfångar mot krigsslutet.

Rasbiologi levde länge omformat kvar som arvsforskning och tvångsinstitutioner med steriliseringar mot både vad man ansåg var ärftliga sjukdomar och social misskötsel, oftast riktat mot ”utsläpade mödrar” eller abortsökande kvinnor. Men den pressades tillbaka av den kritiska 1968-vågen och dess efterföljare, som gick till storms mot institutionstvång, kvinnoförtryck, imperialism och rasism.

Denna viktiga historia, så full av lärdomar för vår egen tid, omvandlas av SD:s propagandaministerium till en Fake history för att ge Socialdemokraterna betalt för gammal ost. I ruset av att tro sig ha funnit en mördande vinkel är det anything goes. När vältringen i lösryckta citat, bortknipsade sammanhang och uppdiktade samband inte tycks räcka, fyller demonregissörerna på med nazisympatier och utrotningspropaganda från tidningen Aftonbladet. Tidningen imponerades av hur ”sämre raselement” kunde undertryckas, hyllade Hitler på femtioårsdagen som den ”störste tysken i alla tider”, annonserade för nazistmöten och jublade över Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1941…

Men Aftonbladet var ingen sossetidning när det begav sig, utan en av Sveriges främsta pronazistiska pressröster, ägd av Torsten Kreuger, vilket förbiilande framgår av filmen. Kanske hoppades propagandamakarna hos SD att de i okunskap bland dagens tidningsläsare kunde dra på med vad som helst.

Ironin i det hela är förstås att SD:s historiska rötter som ”nationalkonservativa” går tillbaka till just den högernationalism som likt Aftonbladet under krigsåren ställde sig på Nazitysklands sida. I sin iver att ge Socialdemokraterna på tafsen svingar filmmakarna egentligen klockrent mot just sin egen arvedel i nationalismens grumligaste vatten, där även socialdemokrater tidvis simmade, men under trycket av historiska katastrofer övergav. Medan Sverigedemokraterna långt efter Auschwitz, ”Sverige åt svenskarna” och drömmarna om homogenitet återupptäckte en skattkista att ösa ur.

Kanske kan vi bakom filmens propagandaspex ana en slags vemodig självinsikt i orden om den gräsliga historiens ”djupa sår i den svenska folksjälen”. I dag är det ju Sverigedemokraterna som representerar just detta sår.

Håkan Blomqvist, historiker, författare till Socialdemokrat och antisemit – den dolda historien om Arthur Engberg (Carlsson, 2001) och Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (Carlsson, 2006).

ARTIKELN HANDLAR OM