ÅSIKT

Schlaug är som ett besviket Dylanfan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

När partiet inte låter likadant som förr känner sig gamla medlemmar lurade

Birger Schlaug, före detta språkrör för Miljöpartit de gröna.

REPLIK När Bob Dylan tar fram en elgitarr 1965 så suckar många av hans fans i besvikelse. Inte för att han inte var ärlig emot sig själv eller för att han slutat skriva och spela fantastisk musik, utan för att han på något sätt svikit deras idé om den rene folkmusikern Dylan.

Och liknande reaktioner ser man ofta i politiken. Människor som varit verksamma i ett parti och som är besviken på att det sedan inte låter exakt likadant. Det bildades nyss ett nytt kristet parti för att KD inte säger ordet ”abort” längre, Mikael Odenberg tycker inte att Moderaterna säger orden ”starkt försvar” tillräckligt ofta. Birger Schlaug vill höra Miljöpartiet säga ordet ”antikapitalism” meddelar han på Aftonbladets kultursida.

Men renheten som kulturell, moralisk eller politisk idé kan verkligen ställa till det. Även när skolorna förfaller, skolresultaten sjunker och många barn lämnas på efterkälken så finns det människor som tycker att Miljöpartiet inte ska engagera sig så enormt hårt i skolfrågan, eftersom ett “rent” miljöparti ju ska prata miljöfrågor.

Och den som har vänt sig hårdast mot just den renheten är Birger Schlaug, som brukar berätta om att det nybildade Miljöpartiet tog fram alla andra handlingsprogram innan man skrev ett om miljö. För honom är miljödebatt utan solidaritetsdebatt en omöjlighet och jag kunde inte hålla med mer. Det gröna parti som Schlaug säger sig ha sitt hjärta hos är ju inte endast en miljörörelse, utan också en demokratirörelse.

Alltså finns det gott om sådana som mig i partiet. Vi som gick med de gröna för att vi bryr oss om antirasismen, rättvis handel, barnfattigdom eller jämställdhet. Vi som sätter det långsiktiga, hållbara perspektivet framför det kortsiktiga. Vi som tycker att makten ska finnas nära människorna, inte hos anonyma lobbyister i Bryssel och vi som tycker att staten inte ska läsa våra mejl eller lagra våra kontaktuppgifter. Jag och Schlaug är nog överens om vad färgen ”grönt” står för.

Maria Ferm, Miljöpartiet de gröna.
Foto: Lotte
Fernvall

Men demokratin är till sin natur en samling motsättningar. Demokrati är sättet att hantera att vi människor inte tycker likadant och måste kompromissa, det är sättet att hantera konflikten mellan långsiktiga mål och kortsiktiga, mellan privat och offentligt och mellan individ och samhälle.

Därför är också demokratin den arena där vi måste välja mellan orden och handlingen, eller för all del mellan protesten och handlingen.

Det är ofta ett val med djupa moraliska konsekvenser och ett val som ofta skiljer just Vänsterpartiet från Miljöpartiet. Jag har djup respekt för Vänsterpartiets engagemang i en rad sakfrågor, men jag har ofta en annan åsikt om vad som bör göras. Eller om ATT något bör göras.

Att försöka förändra bör enligt mig vara ett självklart arbetssätt för ett politiskt parti. Politiska partier skiljer ju ut sig genom att ha ett ansvar att faktiskt få sina visioner att bli konkreta. Kompromisser är sällan perfekta, men politiska partier har ett ansvar att försöka driva igenom sin politik i verkligheten. Strategi och genuint engagemang behöver inte stå i motsats till varandra.

Tydligast illustreras detta med frågan om skolgång och sjukvård för gömda flyktingar. Under denna mandatperiod har Miljöpartiet förhandlat fram betydande förbättringar på det området. Vänsterpartiet har valt att i stället för att verka för förändringar protestera mot bristen på förändringar.

För många vänsterpartister låg det djupa moraliska problemet i detta i själva diskussionen med allianspartierna, de ansåg att en sådan diskussion var moraliskt tvivelaktig. För mig är det mer moraliskt tvivelaktigt att låta sjuka människor gå utan sjukvård.

Men detta grundläggande dilemma för politiken glider Birger Schlaug förbi. Han verkar inte vilja höra planen, han vill höra protesten.

Och givetvis skulle vi kunna höja tonläget gällande det vi är emot: Resursförbrukning, slit-och-slängekonomi, ansvarslösa företag som inte ser längre in i framtiden än nästa kvartalsrapport, kortsiktigheten i vissa gruvprojekt och så vidare. Men i slutänden är det inte hur högt man ropar som är det avgörande, utan vad man åstadkommer.

Efter förhandlingarna om de papperslösas situation så kan jag ärligen säga att jag blev mer tveksam om Vänsterpartiets vilja att faktiskt åstadkomma något. Det är fullt möjligt att de vill det, men i mina ögon är det de som har något att bevisa, inte Miljöpartiet.

Maria Ferm

Riksdagsledamot för Miljöpartiet de gröna