ÅSIKT

Från bombattentat till landets senat

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Algeriska frihetshjälten Zohra Drif river fortfarande upp sår i Frankrike

1 av 3 | Foto: 1957 Zohra Drif greps för bombattentatet mot ett glasskafé dät tre kvinnor och ett barn dödades. Hon dömdes till 20 års tvångsarbete.

Hon är advokat och senator. Hennes memoarer kom ut nu i november när Algeriets befrielsekrig fyller 59 år. Zohra Drif har överlevt ett av de värsta krigen i modern tid. Hon och hennes stridskamrat och ledare Yacef Saadi var på 50-talet de mest efterlysta rebellerna i hela Algeriet.

När båda till slut tillfångatogs i Kasbahn i Alger, den 24 september 1957, förklarade franska generalen Jacques Massu att Algeriets krig hade nått sitt slut. Han hade fel.

Sedan dess är Zohra Drifs namn nästan synonymt med en bomb. Det var hon som utförde attentatet i Milk Bar i den europeiska delen av Alger. Det var början av La Bataille d’Alger, slaget om Alger som den italienska regissören Gillo Pontecorvo förevigade i filmen med samma namn. Söder om Medelhavet är Zohra Drif hjältinna, norr därom terrorist. Det är inte bara ett hav av vatten som skiljer algerierna och fransmännen utan ett hav av smärtsamma minnen och öppna sår.

Jag träffar Zohra Drif i Alger på hennes kontor i Le Conseil de la Nation, den algeriska senaten, där hon är vicepresident. En ljushårig kvinna, 79 år gammal. Hon talar sakta, hennes franska är fulländad. Hennes övertygelse har inte förändrats:

– Jag gjorde det jag måste göra, vi hade inget val. Och det var krig. Voilà!, som hon ofta slutar sina meningar.

Det är söndagen den 30 september 1956. I Alger stiger spänningen både på grund av kriget, som snart fyller två år, och värmen som är nästan lika intensiv som på sommaren. Klockan är 18.00 när Zohra Drif kommer in i Milk Bar, ett glasskafé, där den franska bourgeoisien brukar avsluta sina stranddagar. Klockan 18.25: Zohra Drif lämnar kaféet men hennes strandväska blir kvar. Klockan 18.35: Milk Bar sprängs. Bomben låg i Zohra Drifs väska. Tre kvinnor och ett barn dog och ett tiotal skadades svårt.

Så här valde den algeriska underjordiska organisationen, FLN (Front de Libération National) att svara på ett bombattentat som franska högerextremister en månad tidigare hade utfört i hjärtat av Kasbahn, vid midnatt och under utegångsförbud. Bomben krävde minst 72 liv, varav nio barn. Berättelser om sönderslitna kroppar räckte för Zohra Drif för att gå till handling.

– Jag är inte född för att döda, inget i mitt liv tidigare tydde på att jag var benägen att göra något sådant. Men vi använde oss av de metoder som stod till buds och som fransmännen dessutom tvingade på oss.

Algeriet gjordes till en del av Frankrike när landet ockuperades 1830 och blev franska Algeriet ”l’Algérie Française”. Drygt sju år av krig, 1954-1962, sårade djupt två populationer, den algeriska och den franska. Ockupationens förnedring och tortyren berättigade rebellernas våld för algerierna. Bombattentaten som fransmän betraktar som terrorism rättfärdigar i deras ögon avrättningar av algerier à la giljotin. Motstånd eller terrorism? Frågan är högaktuell i en tid av konflikter och uppror. Och den är fortfarande aktuell när det gäller Algeriets krig. Många anser att det inte tog slut utan förvandlades till ett krig om minnena. Är det verkligen så, frågar jag Zohra Drif?

– Vi algerier har utkämpat ett rättfärdigt och legitimt krig. Vi betalade ett högt pris. Och detta krig är över för oss, helt och hållet över. Det är fransmän som påstår att det fortsätter i form av minneskrig.

Hon är tyst och funderar en stund:

– Eller det kanske stämmer det här med vad de kallar ett krig om minnen, och i så fall har var och en sitt eget minne. Vårt minne är kolonialism och förnedring, misär och slaveri, tortyr och massavrättningar.

Zohra Drif är 21 år när hon söker sig till FLN och den väpnade kampen. Hon studerar juridik på andra året vid Algers universitet. Som algerisk kvinna är hon dubbelt privilegierad, för analfabetism och misär är det öde som gäller för infödda algerier. Så, varför tar Zohra till vapen när hon ändå har det som andra inte ens vågar drömma om?

Foto: ”Mémoires d’une combattante de L’ALN ” Zohra Drifs senaste bok.

– Det var kanske just därför, svarar mig Zohra Drif. Kunskapen öppnade ytterligare mina ögon för orättvisor i mitt land. På något sätt gjorde den mig mer medveten om det som jag redan hade hört hemma. Algeriet tillhörde oss men vi ägde inte landet.

Zohra Drif föddes 1934 i Vialar (idag Tissemsilt), en by i västra Algeriet. Familjen var ganska förmögen, fadern en upplyst cadi (muslimsk juridisk ämbetsman) som såg till att alla hans barn fick gå i skolan. När Zohra var tolv år skickades hon till Alger, till internatskolan Fromentin, Algeriets största högstadium och gymnasium för flickor.

– Vi var som mest mellan 10 och 15 algeriskor, ”Francaises musulmanes” som de kallade oss då, bland 3000 elever. Jag tyckte mycket om att läsa.

I fyra år hade Zohra en klasskamrat i Hélène Cixous, nu känd fransk författare, feminist, filosof och dramatiker.

– För mig är Hélène Cixous en landsmaninna. Hon är algerisk jude, men ett franskt dekret från 1870 gjorde de 35.000 algeriska judarna till franska medborgare medan algerierna förblev ”indigènes”, infödda utan rättigheter. Som vanligt splittrar kolonialismen för att segra.

Foto: Yacef Saadi, här på ett en schweizisk polisbild från 1955, var en av de mest efterlysta rebellerna i Algeriet under 1950-talet.

I Paris läser Hélène Cixous år 1957 att Zohra Drif har gripits. Hon kan inte låta bli att känna glädje, skriver hon i en text med titeln Lettre à Zohra Drif (Brev till Zohra Drif, först publicerad 1998): ”Detta brev har sina skäl. För att inte skrivas. För att inte utplånas. Det är avsett från mig till Zohra Drif i Algeriet sedan många decennier. /…/ Algeriet som frigör sig befriar mig från de brotten som jag aldrig begått och som lämnades som förgiftade gåvor i min vagga.”, skriver Hélène Cixous och syftar på sitt franska medborgarskap.

Egentligen var det en speciell händelse som fick Zohra Drif att känna, redan när hon gick sista året i gymnasiet med Hélène Cixous, att det snart var dags för algerierna att smaka på den efterlängtade friheten. Det var det franska nederlaget i Indokina.

Hon minns den 7 maj 1954:

– Vi hade rast och var ute på Fromentins stora skolgård när en förfärlig tystnad föll över oss. Nyheten anlände: den franska armén hade besegrats i Bien Dien Phu. Våra franska skolkamrater blev ledsna och nedslagna, medan vi algeriska elever såg varandra i ögonen. Vi kände glädje. Och vi tänkte: varför inte vi?

Svaret skulle inte dröja länge. Den 1 november 1954, utbröt revolutionen. När Zohra Drif och andra unga kvinnor gick med i gerillan förklarade de att de skulle göra mest nytta i staden och inte i bergen. De såg europeiska ut och behärskade franska och kunde därför lätt smälta in i de europeiska delarna av Alger. Detta visade sig vara en riktig bedömning när bombkvinnornas nätverk bildades under slaget om Alger.

Innan hon greps i september 1957, dömdes Zohra Drif i sin frånvaro till döden. Hennes straff sänktes sedan till 20 års tvångsarbete. Hon tillbringade två år i Barberousse-fängelset i Alger innan hon flyttades runt i olika fängelser i Frankrike. Tortyr och våldtäkt var vanliga metoder under förhör och när jag frågar om hon själv blev utsatt svarar hon med ett kategoriskt ”Nej”.

Zohra Drif är inte en person som framhäver sitt eget lidande och sin skräck. Men i sitt bokhäfte La Mort de mes frères (Mina bröders död, 1960) berättar hon om hur hon levde i ett slags avrättningarnas besatthet i fängelset Barberousse.

Under två dygn varje månad avrättades mellan sex och tio rebeller med giljotin i vart och ett av fängelserna i Alger, Constantine och Oran, Algeriets största städer då. Barberousses kvinnliga fångavdelning låg intill avrättningsgården. ”Från våra celler kunde vi höra ljudet av fallbilan och hur bödlarna skrapade bort blodet från golvet./…/ Vi levde i Barberousse i skräck och väntan på giljotinen som reste runt till Algeriets största fängelser och återkom till oss vid varje månads slut.”, skriver hon i Mina bröders död.

År 1962 i och med självständigheten benådades Zohra Drif av president Charles de Gaulle, och for tillbaka till ett land som inte längre var Frankrike utan det fria Algeriet.

I Marseille firades i fjol Algeriets 50 år av självständighet med ett debattforum. Där deltog Zohra Drif och den algeriskfödde franske filosofen och författaren Bernard-Henri Lévy. Han hävdade att Zohra Drifs sak var ädel men inte metoden och avkrävde henne en ursäkt, en gest av ånger. Zohra Drif är lika beslutsam som år 1956 i sitt svar: ”Vi skulle självklart ha föredragit ett klassiskt krig om vi hade kunnat byta våra hemmagjorda små bomber mot fransmännens stridsvagnar, flygplan och fallskärmsjägare.”

När Danielle Michel-Chich (ett av offren för bomben i Milk Bar, då 5 år gammal) ifrågasatte metodens legitimitet, svarade Zohra Drif: ”Det är inte till mig du ska ställa frågan utan till alla franska makthavare som kom för att underkuva mitt land. På ett personligt och mänsklig plan erkänner jag att det var tragiskt, alla dessa tragedier, våra och era. Men olyckligtvis var vi fångade i en stormvind bortom din kontroll, och min”.

Men Madame Zohra Drif, frågar jag henne, ärligt talat, har ni aldrig ångrat bomben ni placerade i Milk Bar, får ni inte mardrömmar?

– De ställde samma fråga till mig i Marseille. Jag är ledsen men jag har faktiskt andra bekymmer än att ha mardrömmar. Vi hade ett folk som svälte, förnedrades, massavrättades, torterades, våldtogs, ja listan kan göras ännu längre. Och det var krig!

Att kalla hennes kamp för terrorism gör Zohra Drif indignerad.

– Hur kan man tala om vår moral när franska flygvapnet släppte napalmbomber över hela algeriska byar, när algeriska fångar kastades levande från helikoptrar?

Hade den algeriska frågan kunnat lösas på ett annat sätt?

‧– Nej, vi hade försökt allt. De algeriska politiska partierna kämpade från 1900-talets början för lika rättigheter för infödda och européer och för integration, ja till och med assimilering, men svaret blev alltid nej. Alla val präglades av ogenerat fusk, så att ta till vapen var oundvikligt.

Trots sju år av ett av vår tids blodigaste krig har Zohra Drif i förhör, i intervjuer i fängelser och efter självständigheten alltid framhållit att hon var anti-kolonial, aldrig anti-fransk. Och när jag frågar henne om hon någonsin vistas i Frankrike, kommer hennes svar för en gångs skull direkt:

Vous savez, ni vet, detta är skillnaden mellan oss och fransmännen. Hos oss var det aldrig hatet som var drivkraften till vår revolt, utan friheten.