Publicerad:
Uppdaterad:

En röst, ett samtal och någon bläddrar i sina papper

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Aydan Murtezaoglu: "At room temperature".
Aydan Murtezaoglu: "At room temperature".

En röst drivs fram i monotoni, människorna vid några bord på en uteservering lever sina liv, röker, samtalar, bläddrar i sina papper, slår något nummer på mobilen, väntar. Plötsligt fryser videons bild och alla fastnar mitt i sitt görande, mitt i stegen som var på väg eller stegen som togs. Rörligheten koncentreras till fåglarna som flyger in och tar över, tillsammans med den nu avklarnande rösten. Hale Tengers video Dream H(a)unter visualiserar både makthunger, maktlöshet och kommunikativ kultur. Talet är det som räknas, ett oavbrutet samtal med någon, för någon, om någon.

Trots att årets biennal i Istanbul kommer att bli den åttonde i ordningen och trots det turkiska intresset för EU finns det i Sverige ingen större kunskap om turkisk samtidskonst. Därför är det alldeles extra intressant att Lunds konsthall ställer ut tre turkiska konstnärer: Füsun Onur, Aydan Murtezaoglu och Hale Tenger. Tre kvinnor från två generationer som för första gången visas i Sverige men är väl etablerade på andra håll i Europa.

Utställningen är återhållen, sparsmakad på gränsen till temperamentslös. På ytan alltså. Ett steg nedanför ytan hörs tonerna av Füsun Onurs musikaliska installationer, små ting i glas, plast, tunt tyg: partiturer i (nästan) all materia utom ljudvågens. På olika platser i konsthallen spelas en skala på flera visuella sätt, med hjälp av storlek, färg, upprepning, konstrast - och ute på gården svarar enkla plasthinkar, leksaker vars resonanslådor är öppna, dova.

Füsun Onurs konst tillhör den lilla skara som växer med avståndet, medan hennes medutställare väcker ett mer omedelbart intresse. Aydan Murtezaoglu ställer ut ett urval fotografier: välkomponerade fönster ut mot en verklighet där människor både orsakar och uttrycker förvåning. Där en kvinna som röker tillsammans med stadens värmeverk, där familjer som dansar med hundar och lamm. Ett par grälar i iskyla men varför ligger det strax bakom dem en katt på en motorhuv? Det lätt surrealistiska draget får sin iskalla final i videon Number 23: ett svep in i den fjärrkontrollerande, känslolösa människan.

Hale Tengers stora installation Never Never Land är den som tydligast diskuterar både betraktarens och konstens uppgifter och möjligheter. En rad med ansiktslösa dockor klamrar sig fast vid räcken en trappa upp, envisa och sorgsna barnröster hörs sjunga visor, i närheten utlovas blå himmel i videoform tillsammans med avslappnande musik i lika avslappnad miljö. Vi kan välja att ligga ner och avskärma oss. Inget ont i det. Bara vi fortfarande vill veta av dockorna när vi kommer tillbaka.

Konst

Ulrika Stahre

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Publicerad: