ÅSIKT

Riket, på riktigt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■Guds basuner kallas kyrkklockorna i en isländsk predikosamling från medeltiden. Just kyrkklockan var kanske det tydligaste exemplet på hur folket märkte övergången mellan hednatid och kristendom. Att det ofta låg stora stenbumlingar invid kyrkorna ansågs bero på att hednatidens jättar ogillade klockorna och därför kastade sten mot dem. Ibland missade de.

Klockan skulle efter det att den gjutits vigas av biskopen: vigvatten, smörjas med olja, döpas. Sedan gavs tre huvudvarianter för användandet. Antingen ringde man, genom att medelst rep eller trampning sätta den i rörelse, eller också klämtade man, lät kläppen bringas i rörelse medan själva klockan hängde still. Kimning var en tredje teknik, kläppen fattas med händerna och slås eller gnids mot klockan, varvid en mer sammanhållande ljudbild frambringades.

Sedan gällde det att anpassa ljudet, folk i grannsocknen kunde bli förvirrade och tro att det var deras kyrka som ringde om ljudet var för starkt. Och klockaren hade en ansvarsfull uppgift. Om klockan föll ned så att han dog blev det böter, om blott kläppen ramlade ner blev det också böter, men då ansågs klockaren skyldig.

■ ■Det är med en beundransvärd konkretion Nils-Arvid Bringéus berättar om kyrkklockor i Signums svenska kulturhistoria, vars första (av åtta) band Medeltiden nu utkommit under Jacob Christenssons redaktion. Inger Ahlstedt-Yrlids Monumentalmåleriet - Medeltidens massmedium, är även den en av volymens bättre bidrag, där såväl religiösa som politiska händelser elegant och lärt avkodas ur ett antal kyrkmålningar. Också Lars Wollins koncentrerade utredning om hur svenskan blev ett skriftspråk eller Charlotte Christensen-Nugues genomgång av äktenskapet och familjen hör till avdelningen läsvärt.

■ ■De övriga uppsatserna må vara informativa, någon gång tveksamma i sin historiesyn, men detta beror mest på projektets art. Om man varken försöker definiera begreppet kultur eller utreder hur medeltidens historieskrivning förändrats genom tiderna (Christenssons inledande snabbskiss är otillräcklig), så blir givetvis balansgången rätt svajig.

Att skriva historiska översiktsverk av detta slag hör till optimismens tidsåldrar. Det krävs ett slags utsiktspunktens självförtroende, övertygelsen om att det närvarande såväl som det förflutna går att överblicka med ogrumlad blick. Dessvärre befinner vi oss inte i en sådan tidsålder.

Historia

Claes Wahlin