ÅSIKT

Måste offer vara helgon?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2 | Foto: Caterina, transsexuell, är Sankta Agata.
KULTUR

Sexualiteten har alltid varit kyrkans särskilda besatthet. I årtusenden har den ägnat sin uppfinningsrikedom åt att förfölja en viss sorts kärlek. Att älska någon av samma kön är inte att älska på bibliskt sanktionerat sätt. Efter att ha läst en nyutkommen stridsskrift om kyrkan och de homosexuella, fylls jag av lika delar förtvivlan och vrede. Boken heter H.O.M.O. - en helgonkalender och är författad av prästen Lars Gårdfeldt och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin.

Elisabeth Ohlson Wallin blev för några år sedan omtalad genom sin bildsvit Ecce Homo som väckte upprörd debatt i kyrkan. Här kommer hon med en ny serie bilder, som kan väcka lika starka reaktioner, bilder av lesbiska, bögar, transsexuella och bisexuella, alla dem som kyrkan genom historien har förföljt och tigit ihjäl kräver nu en plats.

Helgonkalendern är en gammal genre. I helgonkalendern har människor funnit tröst och uppmuntran, helgonens liv har varit förebildliga. Helgonet är en ikon, en helig bild att identifiera sig med och be till i stunder av nöd. I Homokalendern projiceras kyrkans helgon över samtida lesbiska, bögar och transsexuella, någon vars liv innehållit ett modernt homosexuellt martyrium.

Homosexuellas martyrium är ingen fiktion. Hatbrotten mot homosexuella har fördubblats på åtta år. Och det skrämmande är att det inte är om "vit makt" vi talar, utan om ungdomar där förföljelsen ökat

dramatiskt: "I den stora skaran angripare, i den vardagliga

skaran gärningsmän och gärningskvinnor, finner vi i stället släktingar, grannar, elever, studenter, handledare, hantverkare, fotografer, flygvärdinnor, kollegor och myndigheter", skriver kriminologen Eva Tiby, som forskat kring den

ökade homofobin.

Det finns alltså all anledning att välkomna en bok som Helgonkalendern. Om den kan öka toleransen i kyrkan och visa att kristendomen också kan vara en kärlekens religion.

Men det är här mina reservationer kommer in. Elisabeth Ohlson Wallins bilder är skruvade, humorfria och egendomligt heroiserande. Jag föreställer mig att de flesta homosexuella har problem att känna igen sig i dessa bilder. De är inte gjorda för att skapa identifikation utan avstånd. Vi och dom, fåren och getterna återigen!

I Homokalendern är det moderna helgonet alltid martyr. Ett helgon är någon som sätter sig själv i andra rummet av kärlek till Gud och nästan. Men är den homosexuella genom förföljelsens martyrium nödvändigtvis ett helgon, en hjälte? Är offret alltid helgonlikt? Vilken ofantlig börda lastas inte på vanliga homosexuella om de förutom att vara diskriminerade också måste vara särskilt "goda". Här finns en undertext som signalerar att "lidande adlar" - en falsk idolisering av offret.

Boken om vanliga homosexuella par i alla åldrar bortom det kitschiga och massmediala med varma bilder av vanligt samkönat kärleksliv innanför eller utanför kyrkans murar återstår fortfarande att göra.

Samhälle

Maria Bergom Larsson