ÅSIKT

Dans: Mozarts mässa i C-moll

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Hans Nilsson
Kungliga baletten.

avJenny Aschenbrenner

KULTUR

Operakören fyller scenväggarnas fasta bänkar, klädda i svart och med ­vita skor. Deras röster fyller, med solisterna ­Johanna Martell, Annica Nilsson, Jonas Degerfeldt och Lennart Forsén och Kungliga Hovkapellet salongen med ­Mozarts hjärtskärande vackra Mässa i c-moll.

Till det – rörelse. Mot den massiva mattan av röst och toner – Kungliga ­balettens fjäderlätta kroppar och dynamiska styrka.

Den belgiske koreografen Stijn Celis har skapat en enaktare där han skalat av och renodlat ­rörelser till tecken för människans alla aktiviteter, känslor och handlingar. Omtanke, längtan, rädsla, känslan av sönderfall – viljan att glänsa och synas och den att buffa sig ut ur de trånga begränsningarna – allt detta nedkokat till enkla, emblematiska ­rörelsemönster, som en skrift av kroppar. Celis föreställning är en ­abstraktion i ett scenrum grått och kalt som dödens väntrum, ­eller bara en plats som är nollpunkten – där allt mänskligt kan prövas och manifesteras. Inte minst den manliga delen av det mänskliga. De manliga dansarna ges ett spännande utrymme att ­uttrycka manlighetens komplexitet: som brutalitet och underkastelse i ena stunden i en ritualiserad serieavrättning, och som mysmjuk homosocial gemenskap i nästa. Man kunde önskat kvinnorna samma plats och spännvidd.

Med kören på plats ger Stijn Celis musiken en rent fysisk form, en köttig närvaro i rummet. Men han låter också ­koristerna med sina tröga, tunga och högst mänskliga kroppar interagera med dansarna, stå emot dem som den mäktiga massan mot de spretande och sprattlande individerna, eller bara helt enkelt inta och överta scenen. Ibland som ett hot, ­ibland en medkännande gemenskap. Det gör sig fint mot Celis i övrigt nästan överesteticerade koreografi. När kören emellanåt lämnar scenen fri åt dansarnas utforskande av kroppens förhållande till rummet lättar

föreställningen lite från marken, tappar den förtöjning i ett sorts motstånd som spelet mellan dansare och korister ger den. Massan behövs i denna mässa.

Allra vackrast blir det när kroppens strävan efter att finna sig en plats, ett utrymme att finnas till på, manifesteras uppriktigt prövande och ­sårbart, som det görs i föreställningens allra ­sista del.