”Jag har svårt för pretton som du - men grattis ändå!”

Av: Mikael Strömberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mikael Strömbergs hälsning till Wagner

Hej Richard!

I dag firar jag din födelsedag. Men jag vill att du ska veta att jag gör det med motstridiga känslor. För mig är du fortfarande ett krokigt frågetecken.

Hur kommer du fram till slutsatsen i din uppsats ”Det judiska i musiken” – att ”Judendomen är oliberal, det judiska i musiken frånstötande och löjligt”? Menar du på fullt allvar: ”Som papegojor imiterar de mänskliga ord och fraser, men samtidigt utan uttryck och verklig känsla”?

I dag måste vi ha skämskudde när vi läser dina libretton. Och dina utfall i uppsatserna ”Konsten och Revolutionen” och ”Revolutionen” hade inte platsat i något som helst partiprogram. Men värst är nog din patrialkaliska Wagner-egoism som gör dig till ställföreträdare för mänskligheten, ja Kristus själv. Med Bayreuth som tempel.

Revolutionen, skriver du, ”är den nödvändiga reaktionskraften att med ett slag slunga hela lasten och hämningen långt från sig”.

22 juli 2011 blev vi återigen uppmärksammade på tankegångarna i din självbiografi Aus meine leben. Särskilt där du talar om dig själv i tredje person som ledande filosof och reformator.

Anders Behring Breivik är inte bara terrorist, han är musikälskare också. Mest gillar han de vapenskramlande orkesterpartierna i Nibelungens ring med en sammanlagd speltid på 16 timmar. Av någon anledning ”hör” Breivik kopplingar till sina egna rasideologiska och vitnationalistiska värden i din musik. Och så sent som förra veckan ansökte han om att starta ett fascistparti. Partiet ska sträva efter att upprätta en norsk-nordisk urfolksstat. Faktiskt samma röda tråd som den du själv spinner i manifestet Das Kunstwerk der Zukunft om den germanska rasens slutgiltiga förgudning, apoteos.

Vad är det i din musik som kan trigga en massmördare? De signalerande hornen? Pukorna? De decibelstinna rösterna? Rustningarna? Sagorna? Musikens harmoniska konflikter som löses upp i ett kromatiskt klimakterium, och så småningom leder över i modernismen?

Jag köper inte riktigt förklaringen att din musik kan ha en sådan makt. Eller tänk om det är så enkelt, i en ensam människas hjärna och hjärta vid en given tidpunkt?

Ta din opera Den flygande holländaren. Musiken går rakt ut i blodet. Bakom segelduken kan vi höra matroskörens och Sentas motiv. En riktig macho­opera som pekar fram mot Graalberättelsen. Holländaren är världens mest isolerade människa och hans hämndbegär är omättligt. Det innebär att han kan se ut lite hur som helst. Ibland är han en kroppsbyggare och bor på ett isberg (i Werner Herzogs uppsättning på Bastiljoperan från 1990-talet). Ibland en hulk, ibland en Schwarzenegger-typ.

Det är en rörig historia. Förlösningstanken där kvinnans offer är mannens frälsning har alldeles för många lösa trådar. Tillsammans med fem slavar färdas Holländaren genom universums svarta hål och sjunger ut sin smärta. Han svävar ovanpå vågorna. Hans öde väcker sådant medlidande att vi till och med kan känna sympati för döden.

Eller ta din version av Tristan och Isolde. Ditt mest självbiografiska och omedelbara försök att väcka upp Tristan-legenden; sinnenas tillfredsställelse och utslocknande. Kärleksdöden. Och det ”förbjudna” Tristanackordet, som när det briserar spränger Tristan och Isoldes dissonanta förhållande i bitar. Operan flyttar fram den klassiska musikens gränser i något som kanske kan definieras som nervöst sammanbrott.

Grattis Richard på din 200-årsdag. Jag har svårt för pretton som du. Men jag gillar dina melodier och tackar särskilt för ditt bidrag till filmmusiken. Jag brukar blunda till Mästarsångarna, Holländaren, Lohengrin och Parsifal. För då ser jag Indiana Jones, Jurassic Park, Stjärnornas krig och Sagan om Ringen på min inre filmduk. I dag hade Hollywood behövt kompositörer som dig för att styra upp ledmotiven.

Och tack för dina kvinnoporträtt. Dina kvinnor av stål: Brynhilde, Isolde, Gutrune, Waltraute, Ortlinde, Helmwige, Gerhilde, Sigrune …

Kvinnor som går segrande in i döden.

Skål! Skål ta me’ fan! Nu när graalen ändå är avtäckt i Parsifal.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.