ÅSIKT

Lennart Hellsing är borta men ändå högst närvarande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 11 | Foto: Foto : LARS PEHRSON/SVD/TT
Lennart Hellsing har dött, 96 år gammal.

avMagnus William-Olsson

KULTUR

Invektiven ”barnslig” och ”infantil” hör till de blanka vapen vi lär oss kasta på sådana som inte känner sig bekväma med vuxenhetens strikta former och beteenden. Lite barnasinne är nog bra att ha, men det gäller att hålla hårt i tyglarna. Vuxna som ridarankar och oledolar och allagodarenar väcker blott skammens rodnad i myndiga anleten. Rätt skall vara rätt. Att hålla barndomen i helgd. Att vårda traditionerna är gott och riktigt. Men inga färska spår får leda över gränsen. Vuxna leker som olympier, pokerhajar eller Gustav den tredje. De bygger inte kojor, skrittar inte över vardagsrumsgolvet på sopborstar och stöter inga ljussablar genom fientligt sinnade överrockar i garderoberna.

Det har slagit mig att när den heroiska fyrtiotalsgenerationens barnboksförfattare gjorde revolution i sin genre gällde kanske deras överträdelse mindre en syn på vad barn är och bör vara, än en syn på vuxennormen. Tidigare hade barnböckerna strängt gjort skillnad mellan författaren och hennes publik. Jag är vuxen och talar till dig som är barn. Astrid Lindgren, Tove Jansson och Lennart Hellsing gjorde istället ”barnsligheten” till ett litterärt förhållningssätt. De tog skammen vid hornen och gick rätt över gränsen.

■ ■ ■

Där på andra sidan fanns inte bara löje, okunskap och brist på civilisation, där fanns också lust och sensibilitet, tänkande och minne. En gestalt som Pippi Långstrump måste man leka för att förstå. Bara en författare som tar barnsligheten på allvar skulle kunna komma på henne. Likadant med muminvärlden.

Läsaren bibringas en storögd sensibilitet som ger henne tillträde till upptäckterna av dess säregna erfarenheter och rum. De som inte vågar vara barnsliga kommer inte in. Det är ett kunskapsteoretiskt axiom. Ja, hos Lindgren och Jansson har den förborgade vuxenheten till och med sina särskilda, kritiskt ironiska tecken. De kallas till exempel Prussiluska och Hemul och väcker en smula fasa, men långt mera medlidande hos oss som vågat. De är främmande men framförallt lite dumma.

Lennart Hellsings väg in i den förlösande barnsligheten var delvis annorlunda. Hellsing närmade sig barnet som poet och som sådan hade han en lång tradition att ösa ur. Ända sedan filosofins intåg i det klassiska Grekland har poeterna emellanåt avfärdats som barnsliga. De vet inte vad de gör. De leker med tecken och bilder långt bortom idéerna och sanningen. Ibland, som under medeltiden, liksom under romantiken och i ännu högre grad under den surrealistiskt färgade modernism som var aktuell i Lennart Hellsings ungdom, har skalderna gjort dygd av tillvitelsen och sökt sig bort från vuxenhetens kontroll och förnuft. Det är i det omedelbara infallet, i leken och fantasmen dikten står att finna. Den emblematiska modernisten Rimbaud kunde med beundran beskrivas som ”hälften barn och hälften geni”.

Den som anträder det mäktiga hellsingska verket möter i själva porten ett gåtfullt rum bebott av främmande varelser som tycks ditsatta att vakta själva obegripligheten. Den inledande titeldikten till hans debutbok, diktsamlingen Akvarium (1945) lyder:

Såsom i ett akvarium –

där trubbnosiga pärlemotrynen vändas

– oändligt långsamt

– oändligt sorgset

så stilla var mitt hjärta

så vindlöst stilla

denna underliga stund

– ej afton

– ej morgon

– ej dag eller natt,

men tusen år pressade samman

i en enda timme.

■ ■ ■

Dikten kan tyckas som en sensationellt träffande profetiskt metonymi för det verk den inleder. Hellsings diktning är inte tematiskt undersökande, berättande eller mimetisk. Den är ett språkspel, en semantisk tombola som ofta ger upphov till det underligaste scener och relationer. Hans poetiska inventering av grönsaker och frukter har inget allegoriskt över sig. Hans genreundersökningar i Kanaljen i seraljen (1956) eller Sjörövarbok (1965) är i allt väsentligt lingvistiska, inte tematiska. Hans antropologi, mästerligt sammanfattad i Hur människan är (2002), utgår från vad hon säger om sig själv, inte om hur hon ser ut eller gör.

Ja, Lennart Hellsings väsentliga intresse gäller det som kommer ur munnen när vi inte tänker på vad vi säger utan på hur vi talar. Det är ett sätt att via barnsligheten språksensibilitet uppenbara oss som främmande för oss själva. I Lennart Hellsings böcker ter vi oss just så underliga och gåtfulla som för de pärlemotrynade fiskarna i hans inledningsakvarium.

Jag minns att jag som barn ofta mediterade över det sista uppslaget i ABC (1961). Det försatte mig i mig en näst intill outhärdlig ambivalens. Texterna kunde jag förstås utantill. Den vänstra sidan av uppslaget rymmer två gestalter, ”ärkeängeln” och ”grinolle”. Båda väckte ett oförklarligt obehag i mig som alltsedan dess har kommit att vidhäfta bokstaven Ä som de illustrerar. ”Överstökerskan fru Östen” på uppslagets högra sida omfattade jag däremot med den största ömhet, trots hennes ännu i döden lömska elektriska ål och trots hennes förkärlek för mitt värsta tandkrämsmärke, den saltblästrande dentalagaren ”Stomatol”, salig i åminnelse.

Orsakerna till denna ambivalens har jag många gånger reflekterat över och därvid funnit en hel del svar väsentligen knutna till mitt helt privata galleri av minnen och erfarenheter. Men det avgörande med uppslagets verkan är de överraskande och gåtfulla konstellationer Hellsings poetiska metod tillåtit Paul Ströyer att så mästerligt förvalta. Sammansättningens själva nyckel ligger i rimorden, på vänster sida ”änglalika”, ”rika”, ”skum”, ”stum”, ”rum”. Och på den högra ”Östen”, ”hösten”, ”ål”, ”stomatol”, ”kål”. Scenerna har vuxit ur denna ljudlikhet. Lätets ordning visar sig blotta en verksam semantik. Bilderna är absoluta och sanna, helt enkelt för att de låter rätt. Nonsens sensus. Och det fantastiska sker att denna poetik, hos mig och säkert hos oräkneliga andra, givit upphov till en långt djupare självreflektion än aldrig så många noggrant förberedda och genomförda berättelser om likadana pojkar som jag i likadana lägenheter med just precis mina olösta problem i sina lika oroliga skallar.

■ ■ ■

Det barnsliga är alltså främlingskapets topos hos Lennart Hellsing. Genom att träda in i det barnsliga visar vi oss som okända för oss själva. Ordlekarnas, ramsornas och språkspelens världar öppnar för hågkomster och erfarenheter som vi inte visste att vi hade. I denna poetik finns förstås en freudiansk insikt som Lennart Hellsing liksom tar för given utan att vidare grubbla över. Det omedvetna talar sanning.

Lennart Hellsings geni var poetiskt. Men hans gärning sträckte sig långt utöver rimsmidandet och den surrealistiska skönsången. För svensk barnkultur har han varit en omomtvistad centralfigur, i kraft, skulle jag tro, av sitt intresse för barnsligheten, snarare än av önskan att dana framtida medborgare.

Hans samarbeten med bildkonstnärer som Paul Ströyer, Sven Erixson, Fritz Sjöström, Tommy Östmar och Fibben Hald öppnade för bilderboken som självständig konstform. Hans musikaliska samarbeten med framförallt Knut Brodin men även Georg Riedel är ännu grunden för svensk barnmusik. Han översatte en lång rad titlar, ofta i stor lexikalisk frihet men igengäld med ett absolut poetiskt gehör. Han samlade barnböcker. Han var en av dem som skapade Svenska Barnboksinstitutet. Han skrev kritik, bland annat här i Aftonbladet, och barnboksteoretiska skrifter, framför allt förstås boken Tankar om barnlitteratur (1963). För detta kommer han att bli ihågkommen och ärad i evärdliga tider. Men älskad kommer han att förbli för dikter som denna:

Så adjöss! Stick till sjös!

Skepp ohoj! Vilken dans!

Över hav bär det av

mot en skatt någonstans!

Kapten Flotta vet en grotta

Kapten Spiik han vet en vik!

Kapten Jycke han vet mycket

Kapten Neer vet ännu mer!

Lollipop lollipop

Jolly Roger i topp!

Hur det slår! Hur det går!

Hela världen är vår!

Diktens stämning är typisk. Lennart Hellsing hade avgjort en elegisk ådra, men lusten till ännu en sväng, ännu en tur, ännu ett rim, ännu en ogjord erfarenhet övervinner alltid svårmodet. Om det finns en hjältematris i Hellsings böcker så är det nog Odysseus. Han som förtvivlar men ändå inte kan låta bli att känna lust inför det okända. Att det nu inte längre kommer några nya böcker från hans håll, betyder inte att han tystnat. Den som saknar och söker honom behöver bara gå in på närmasta dagis och fråga ”kan ni nån Hellsing här?” så spricker trubbiga nunor upp i verser, sånger och skratt som alla vittnar om att han är högst närvarande och ska förbli så, fastän han som trollkarlen i Indialand på sätt och vis är försvunnen.