ÅSIKT

Vem har tid för det som svider?

1 av 2
KULTUR

Julen är hoppets tid. Evangelium är ett glädjebudskap om framtiden – men hur formulerar vi våra önskningar? I dag skriver SISELA LINDBLOM om ett samhälle där ytligheten och konsumismen besegrats.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Till fru eller herr Utopia förhåller jag mig på följande sätt.

När jag träffar dem i form av tidens ljusa framtidsdrömmar, lyfter jag inte på hatten.

I marknadens Utopia glider stålblanka människor på ljudlösa rullband genom stora flygplanshallar. De blanka glasväggarna är gränser, klädda med osynliga rakblad. De ger mig impulsen att sparka. Och samtidigt – det måste erkännas, när jag befinner mig på insidan av dem – att drömma.

Vårt samhälles framtidsdrömmar. De sammanhållna, tidspressade människorna med så många behagligheter runt sig, och med så många bollar i luften. De rör sig i Europas metropoler, blästrade i glitterspray och skyddade mot orättvisor, outhärdligheter.

Jag kritiserar. Nu inställer sig frågan: Hur vill du ha det då?

I samhället. Som människa. I världen? Jag lyfter från golvet. (Är jag en fågel?) Blir lämnad svävande, med halvöppen mun, öppen för olika intressen.

Jag står på Utopins strand, min sandstrand vid havet. Himlen är blyfärgad, stranden skelettbensvit, luften är frisk och det blåser. Jag gör en inventering av artbeståndet i min utopifauna. De vankar där på stranden, fjäderfäna, hoppar och skränar, inga ungar är ännu flygfärdiga, men de är genomblåsta, så som man (fortfarande) kan känna sig en dag vid havet.

Min Fru Utopia är en sotsvart andunge, utan ben och vingar, som med enorma romantiska konstnärsögon hoppfullt blickar in mot själen och genom den ut mot omvärlden. Min Herr Utopia är en stor blödande klump, ett bultande hjärta, som sedan sin första förlossning svämmar över av tårar över världens olyckor och förgäves försöker spjälka upp ögonlocken med stickor för att våga se. Klumpiga och obestämbara djur, är de, som bägge vill dela med andra och är beredda att kämpa för sin rätt att göra det. De har bytt plats för att inte bli könets fångar och i horisonten hägrar en regnbågsfärgad herrfru Häger.

Jag faller ner mot marken, vem är jag att sia, vore det inte bättre att någon mera kunnig skrev en julsaga? Jo, det gör de ju på Svenskt Näringsliv, skriver julsagor, föraktfulla appeller mot kultursidornas konsumtionsdiskussioner, det är fantastiskt.

Och Ica-Stig (Ica-Faust?) sörjer den gamla köttfärsen som märktes om.

” Och hur gick det för gumman?” skriver Svenskt Näringsliv i sin sedelärande berättelse om en möjlig nedgång i julhandeln: ” Hon fick en jättetråkig jul. Så kan det gå om man lyssnar på arga tanter och farbröder och slutar handla.”

Märkvärdigt, hur enkelt det är att citera ur den texten, en rad bara, färdigt, allt är redan sagt.

Motståndarna har ingen skam i kroppen, de ljuger friskt, förenklar, frikopplar från sina egna inre konflikter, de marknadsför helt enkelt. Sin åsikt.

Från sandstranden tar fru Utopia, den själfulla dunungen, sin chans. ”Kulturen”, ropar hon, ”dröm om kulturens framtid, bortom kommersialism eller fyrkantiga nyttotankar.”

Jojo, fräser jag, din romantiska höna. Men svälj och köp är kommunikation. Vem vill vara utan kommunikation? Här står jag med ändan i kläm mellan avantgarde och pedagogik.

Jag vill ju berätta.

Till råga på allt. Som en stor Finlandsfärja som svänger i viken, vände makten från högervänster till ännu mera höger. Nu är det klappjakt på alla slags drönare och att kulturarbetare är drönare, det vet ju alla, det är klassiskt.

Vad gör jag för nytta?

Tänker alltid konstnärer som inte sålt sin själ, men kanske inte alla tavlor, böcker, skivor eller publikplatser heller. Nu måste periodvis arbetslösa visa sig pigga. Göra reklam, skådespelare kan dubba dialog till snabbpro

ducerad barnteve, med amerikanska förlagans skrikande röster som enda motspelare i studion. Sen öser vi det nya svenska skriket över våra barn, det gick fort att göra. Billigt, som en glad kulturmoderats signaturskrål ”Nicke Nyfiken!” insjunget på en kafferast. Ty med den usla lönen kan man inte lägga alltför mycket tid eller tankemöda på barnens strunt. Värdet ligger i avkastningen, vinsten, och så kan det gå då.

”Kulturen”, sjunger fru Utopia, ”är den enda icke våldsbenägna vägen till en revolution.”

Jojo, säger jag. Din romantiska höna.

Men så här sjunger vi i dag:

Isolera oss för guds skull, från löjliga moraldiskussioner om mobbningsteveprogram eller skitiga tidningar. Isolera oss från kampen om kulturens utrymme. Man behöver inte känna sig åsidosatt ifall man själv tar steget åt sidan, sjunger vi. Lämna plats, lämna plats, för ett kommersialiserat kulturliv, vem har tid att diskutera de frågor som verkligen svider?

Köttfärsen måste stundtals ompackas, sjunger vi.

Text, ibland är den uppriktig, ibland är den en aning anpassad, som när man bara ljuger rakt av, sjunger vi.

Tala till folk på folks vis, citera Dr Phil inför dumskallarna som lyssnar och läs själv Foucault, sjunger vi. Kommersialiserad folkbildning eller fuck-off till folkbildning, det är skalan som vi sjunger, sjunger vi.

Kulturskymning på utopistranden och Finlandsfärjan har passerat. Oavsett åt vilket håll den går, är mina fåglar missnöjda med mig. Du drömmer inte, kvider de. Och Herr Utopia försöker blodig och hudlös komma till tals. ”Interna petitesser”, sluddrar han, ”du måste gräva djupare”, påstår han och orerar så att saliven stänker: ”Det är inne i hjärtat och magen alltihopa sitter. Medmänsklighet och skräck, när du var liten var du rädd för krig och sjukdomar i andra delar av världen, men någon tröstade och sade ’det är inte här i Sverige’ och så blev du lugn. Du var ett barn, ingenting att skämmas över, men du måste anstränga dig mera. Världen närmar sig inte, den är här hela tiden, här i världen. Det är vår uppgift att förstå det. Inte beklaga, inte romantisera, delta.”

”Vår uppgift? Konsten har ingen uppgift!” invänder Fru Utopia: ”Det är därför jag inte har några vingar, inga ben.”

Jag vet inte, säger jag till mina Utopifåglar. Jag vet inte om jag kan formulera er mera än så här.

Sisela Lindblom