Kultur

Sidenkappan som fick soulen att skina

Av: 

Carsten Palmaer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Dokumentären om James Brown två timmar njutning

James Brown dog i december 2006. Han blev 73 år. Foto: AP
James Brown dog i december 2006. Han blev 73 år. Foto: AP
I januari 2004 arresterades James Brown för misstanke om att ha misshandlat sin 33-åriga fru Tomi Rea Brown. Hon hade ringt polisen och hävdat att han knuffat henne i golvet under ett gräl. Brown fick böta 7 000 kronor.

HBO-dokumentären om världens svängigaste högerman, Mr Dynamite - the rise of James Brown, är en två timmar lång njutning.

I början på femtiotalet gällde det för en svart artist att vara ljushyad, sofistikerad och cool. James Brown var undersätsig, kolsvart och slet som ett djur på scenen.

När en annan lokal stjärna, Little Richard, fick ett skivkontrakt i Los Angeles, gav han sig bara i väg och lämnade efter sig trettio bokade spelningar. Eftersom ingen i landsortshålorna i Georgia visste hur Little Richard såg ut skickade arrangören ut James Brown i hans ställe. Det var då han lärde sig skrika.

En av hans första hits hette Please please please. Inspirerad av fribrottaren Gorgeous George bygger han ut den till en liten scen: han låtsas vara så överväldigad av känslor att han faller ihop på golvet. Musiken fortsätter. En assistent kommer rusande och lägger en glänsande badkappa över honom. Brown reser sig sakta, vacklande och griper mikrofonen. Musikerna rusar fram: ”Du får inte! Du orkar inte!” Men Brown kastar av sig badkappan och sjunger ännu högre, ännu starkare. Så sliter han av sig kavajen och sjunger ut för fullt.

Han avskydde att bli kallad Jimmy - precis som Charles Mingus avskydde att bli kallad Charlie (”ett namn för hästar”). Sina orkestermedlemmar tilltalade Brown med ”Mister” även när han hotade eller bestal dem.

”Mr Dynamite” är enkelt och effektivt berättad. It’s a man’s world får ett nytt djup när sången ackompanjerar en marsch genom Södern av trasiga och slitna svarta medborgarrättskämpar.

Men när James Brown talade till publiken i Boston efter mordet på Martin Luther King uppmanade han den att jobba hårt i stället för att ställa till kravaller på gatorna:

- När jag var grabb brukade jag putsa skor utanför en radiostation i Augusta, Georgia. Jag lyckades höja mitt arvode från tre till sex cents. Nu är det jag som äger radiostationen. That’s black power!

Om James Brown - övergiven av sina föräldrar och uppväxt på sin fasters bordell - kunde bli mångmiljonär, varför skulle inte alla andra svarta pojkar kunna bli det om de ansträngde sig lite?

Både radiostationen och restaurangkedjan gick i konkurs. Browns svarta kapitalism fungerade inte ens för honom själv.

Politikerna ville ha honom på sin sida. I en obetalbar scen i filmen sjunger han I feel good tillsammans med 1968 års demokratiske presidentkandidat Hubert Humphrey. Men James Brown satsade på Nixon i stället, vilket kostade honom stora delar av hans svarta publik. Någon ny fick han inte. ”No more black stuff” sa Nixon.

Framför allt handlar Mr Dynamite om musiken. James Brown ledde sina skaror hela vägen från Louis Jordan-inspirerad storbandsjazz till vad som skulle bli funk och hiphop. Mick Jagger och Michael Jackson är bara två av alla artister som krupit fram ur hans badkappa.

Kapellmästaren PeeWee Ellis berättar om hur Cold sweat byggdes upp när han tecknade ner Browns hummanden och stönanden på noter och lånade några toner från Miles Davis So what. Maceo Parker, tenorsax, skulle ha fått tänderna utslagna under en dispyt om inte hans bror kört upp en pistol i ansiktet på Brown.

Mr Dynamite är berättelsen om en misstänksam girigbuk, svartsjuk hustruplågare och oförliknelig scenartist. Hoppas vi får se den på SVT.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

HBO

Mick Jagger

Michael Jackson

Martin Luther King

Musik

James Brown