Israel vill inte sluta fred

avTorsten Kälvemark

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Torsten Kälvemark: Ockupationsarmén dödar två barn per vecka

Palestinier flyr undan en attack i Gaza city. Enligt palestinska myndigheter dödades minst 23 personer på Gaza-remsan den 9 juli. Foto: Reuters

Sedan september 2000 fram till den 1 juli i år har 131 israeliska barn och ungdomar under 18 år dödats av det politiska våldet i Israel och det ockuperade Palestina. Under samma tid har 1 526 palestinska barn och ungdomar fått sätta livet till.

Det är den amerikanska organisationen Remember these children som står för siffrorna. De dokumenterar också omständigheterna för varje enskilt fall av dödligt våld. Vill man bryta ner statistiken i tidsenheter innebär det att ungefär 2 palestinska barn i veckan har skjutits ihjäl av de israeliska ockupationsstyrkorna.

Hur många unga liv som kommer att skördas under de pågående anfallen mot Gaza är omöjligt att säga. Till detta kommer alla sårade, alla förstörda hem, all ruinerad infrastruktur i ett område där fattigdom och påtvingad isolering gör livet svåruthärdligt.

Allt fler internationella bedömare står frågande inför den israeliska regeringens beskyllningar och brutala agerande. Ingen tror på allvar att Hamas som organisation skulle ligga bakom mordet på de tre tonåringarna. Men i likhet med alla militariserade stater måste Israel hitta ett kollektiv att rikta sin vrede och sina supervapen mot. Dessutom måste varje försök till en palestinsk enhetsregering krossas. För de extremnationalister som nu i praktiken dikterar den israeliska politiken är varje trovärdig förhandlingspartner ett hot mot den fortsatta koloniseringen av palestinsk mark.

Visst, jag måste också säga det uppenbara: raketregnet mot Israel kan inte få fortsätta. Men vem tror att det långsiktigt kan bli trygghet i israeliska städer och byar utan en politisk lösning på det palestinska dramat. Och den kan bara nås genom medling och påtryckningar från internationella aktörer.

Det är lätt att hålla med Gideon Levy som i Haaretz (och i Dagens Nyheter 9 juli) säger att Israel faktiskt inte vill ha fred så länge bosättarpolitiken är den styrande principen. Och jag kan med Göran Rosenberg i Expressen bekänna min trötthet i debatten. Vad nytt finns att skriva om en konflikt som nu uppehålls och förvärras av religiös fanatism och nationalistisk blindhet? Det är ideologier som i och för sig finns på båda sidor men för Israels anseende som en demokratisk rättsstat är de förödande.

Jag skrev min första debattartikel i ämnet i Svenska Dagbladet sommaren 1982. Det var när Ariel Sharon lät den israeliska armén tåga mot Beirut och på vägen döda 17 000 palestinier och libaneser i ett krig som byggde på bedrägeri och militär hybris. Jag blev indragen i en rätt lång polemik med en del av det svenska politiska och kulturella etablissemang som då fortfarande försvarade Israel mot all kritik.

Detta villkorslösa stöd för övervåld och ockupation finns inte längre. På trettio år har Israel genom egen förskyllan förlorat sitt propagandistiska övertag i europeisk demokratisk opinion. Nu ser vi en stat som i direkt strid mot judendomens grundläggande värderingar, och i trots mot en ädel filosofisk tradition från Martin Buber och andra israeliska pionjärer mer och mer avskärmar sig från varje dialog med sin omvärld.

Det finns ett berömt uttalande av Chaim Weizman, Israels förste president: ”Jag är säker på att världen kommer att döma den judiska staten efter dess sätt att behandla araberna.” Om dödssiffrorna för barn och ungdomar ska ses som underlag för en sådan dom blir den dessvärre hård.